Min frånvaro..

Kamrater! Det har varit en grymt hysterisk sommar... besök, jobb, , skrivaruppdrag, gig, turné, klubbar m.m. Det är fortfarande hysteriskt mycket och jag försöker så gott jag kan att underhålla alla mina projekt.

Bloggar fortfarande veckoligen på:

http://www.denimzine.com/blog


Min ambition är absolut att skriva oftare här med. Var så säker.

THE GOOD LIFE

Tog semester från mitt twenty-four-seven jobb som Emma Vikingskull. Tog mitt simpla Emma Fyman och spenderade istället dagen ute på Coney. Tog några semesterbilder...

Åsså hemma igen (fönstret, längst upp, till vänster).

Nu ska jag iväg och träffa några Stockholmare på middag. De nappade på min idé om Anyway Café. Rysk mat med tillhörande karaff fylld med chili-kryddad vodka... funkar varje gång! Och så var Emma Vikingskull-capén på igen.

Coney Island

Överallt öser folk jobb på mig. Jag orkar inte mer. Så jag skiter i det här i dag och drar till beachen. Hoppar på den oranga F linjen och styr kosan mot Coney Island. fuck you.

en av dom

Så här vin-slirig hemma i Vikingskull rummet (sovrum-replokal kombinerat, såklart... kontoret). Glor jag igenom lite Håkan Hellström grejer från senaste året. För Sent För Edelwiess spelningar jag såklart missat för att jag bor i New York. Jag har en så otroligt svag nerv för Håkan, och den har varit oundviklig sen jag först såg den där Känn Ingen Sorg För Mig GBG videon på Café Mozart i Borås (tror att det är en Sushi resturang nu) med Martin Nilson , tror jag.... Vi gick båda på högstadiet. Jag var nog på gränsen till gymnasie-elev. Det var sommaren i mellan. Martin glänsde över och sa något i stil med... jag vet inte vad det är men jag gillar den där killen på något sätt. Jag gillade det med och någonstans där såg jag väl varenda spelning och Håkan Hellström var världens viktigaste människa. Lika viktig är han knappast längre. Hade han dykt upp som nykomling nu hade jag inte brytt mig alls.

Hursomhelst, sprang på ett band från Stockholm på turné genom min stad, via myspacen, vilket ledde till en tex-mex middag på Benny's Burritos igår. Efter två skyhöga margaritas on the rocks satt vi på Manitoba's och öla där jag fick ur mig något om denna Håkan Hellström... P.A Högberg hade bara en sak att säga... asså, du är en av dom? ....

 ja ....

det är fan härligt att vara en av dom.

Brooklyn Record Riot

På söndag kör en sprillans ny skivmässa igång. Det grymaste är att den tar plats på Warsaw. Spelstället numero uno i (destination) Greenpoint U.S.A. Samma ställe jag såg Lyres, Fleshtones och självaste Sonics avlösa varandra på förra årets Cavestomp. Polsk öl, kielbasa, piroger och massor av skivor. Jag kom inte med bland DJ'sarna (får nog vänta ett par år innan jag kan stoltsera med sådana DJ gig) men jag jobbar såklart, som vanligt under skivmässorna, med Billy och Miriam. Norton har reserverat två bord bland de drygt 40 säljarna.

Skivmässan komer grymt lägligt för mig då jag helt tappat apititen på mina skivor. I dag har jag till och med slängt på en av Kymbers, Judas Priest skivor, ok ok ok, det var typ den första jag lovar.... men ändå, skivvalet säger det mesta.

MF GALLERY

MF GALLERY. 21:a Juni.
Polisen kom tre gånger men vi stod ändå, mitt på Rivington St, strax över Stanton St och spelade fullt set. Precis före Scum City - där gitarrist Rosie är gift med Seth från Blackout Shoppers, väntar uppenbarligen utökning... de har matchande Black Flag tatueringar. skit fint. Senare spelade artsy Deathrace som inte är ett riktigt band utan mer av en perfomance. Skit coolt i vilket fall som helst. Inne på baren brevid galleriet, St Jerome's - där jag bjöd bandet på post-gig - tequila kom en tant (tippar på 60 bast) fram till mig och förklarade, på nästintill hopplös brytning (lät Rysk eller typ Ungern...) att vi "stoped traffic". Uppenbarligen hade en bil stannat för att lyssna på oss och alla andra tvingats stanna de också. Hon gillade det och bjöd på the next round.... sen krocka jag med parkerings mätaren...

Midsommar i New York # 2

Bild säger mer än ord. Dessutom har min sommar av Sverige besök precis börjat, så ni kan förstå hur min käft har gått hela kvällen.

THE JADEWALKERS present... MIDSUMMER IN THE WICK.
Mitt och Kymbers hustak i Buschwick, Brooklyn, New York. 20:e Juni.

Midsommar i New York

Det vore en underdrift att påstå att det jobbats undan i Jadewalkers fortet idag. Operationerna idag gick svettigt, ihärdigt men lönande till. Vi har nämligen våran debut fest/spelning för vårat hem på Six Stanwick. Midsummer In The Wick kom festen att kallas, lämpligt nog. Ända sedan jag flyttade hit jag jag tänkt på att dra till med maffig Midsommar fest. I morgon blev den äntligen av. Mer om det senare.

Först kort om gårdagen på Motor City, då jag spelade skivor tillsammans med Jonathan Toubin från skivbolaget liksom etablerade festgruppen New York Nighttrain. Gick bra och var skoj, men så fort hans flickvän åkt hem så var det som om DJ båset krympt.. eller jag vet inte. Hursomhelst berättade den 36 åriga stjärn-DJ'n från Texas något oväntat... fast ändå inte. Jag gav rapport på Pub kvällen i måndags och nämnde tanten Helen från Hollywood. Asså du menar groupien? Jonathan berättade att Andy låg med henne den kvällen. Jag ringde manager David och frågade vad fan som pågick(?) Var det alltså så att den 29 åriga Stalkers sångaren snodde sin 53 åriga managerns jämngamla dejt? Jag vek mig dubbel i skratt och han la på. Enligt Jonathan skulle Helen varit mycket kvinna och helt galen. Trodde någon något annat?

Hursomhelst, vaknade tidigt i morses trots att jag också kom hem tidigt i morses efter M.City. En lång dag av arbete låg framför mig och här finns det knappast någon tid att spilla i och med att festen är i morgon. Skrev ner ett gäng "to do" listor och drog sedan till Life Café på Flushing Ave. Käka frukost i lugn och ro och läste en om den Amerikanska grundlagstiftningen. Alltid lika roligt att se folk blickar då man sitter småbakis, i trasiga kläder och kolsvart nyvaket punkrufs och läser en bok av den kalibern samtidigt som man slevar i sig scrambled eggs som om man inte ätit på flera dagar. Dagen följdes av ärenden i affärer. Förlängningsladdar, gitarrsträngar, extra micksladd, gaffatejp m.m. Gick hem och började ringa alla banden och ko-ordinera vem som tar med vad i backline-väg. Kymber jobbade hon också. Gick runt i samtliga lägenheter i huset och berättade om festen så vi kan försäkra oss om att det inte blir några problem. Hon har huvudansvaret för säkerhet och jag för den tekniska biten. Mat och dryck är uppdelat... Hon har hand om amerikaniseringen dvs. öl och grillat medan jag står för den traditionella biten som sill och nubbe. Runt fyra promenerade vi bort till Charly där också Karen satt och degade. Vi hade bandmöte inför sommarens alla gig och events, fotograferingen samt inspelningen i Jon Cummies studio, båda nästa vecka nästa vecka. Repade igenom setet för självförtroendets skull. Runt sju tiden tog jag och Kymber L tåget mot Manhattan. Hon hoppade av i Williamsburg, hade en dejt. Jag åkte vidare till den andra ön för att handla mina råvaror som inte finns i våra kvarter (Bushwick= Puerto Ricaner, Afro Amerikaner och Hassidic Ortodoxa judar, svårt med Aquavit...). Gick till Astor's Wine&Spirit och köpte en flaska O.P som bestämt men kunde inte hålla mig utan fick likväl med en flaska portvin. Promenerade till Whole Foods och köpte sill, små färsk potatis som är svåra att hitta i andra mataffärer. Gräslök till gräddfilen fanns ingenstans så jag köpte något som liknade gräslök men kom ifrån typ Asien eller nått istället. Jonathan ringde och ville att jag skulle komma bort till Knitting Factory där han spelade skivor. Han hade mitt gage från igår. Med tunga bärkassor och rep-sunkig t-shirt passade jag dock på det och åkte hem.

Här avrundas kvällen med ett glas port och Sparks på stereon. Så förväntansfull som jag är på morgondagen går knappt att beskriva. Jag är så pepp att jag kan dö lycklig bara av att jag sett fram emot något såpass mycket som jag ser fram emot det här. Vi, vårat bästa kompisband liksom mitt absoluta favoritband The Rats. Ett helt nytt band vi aldrig sett och inte känner Magnet City Kids (alltid lika roligt i den incestuösa staden NYC) samt legendariska The Homosexuals. Alla spelandes på vårat hustak. God mat, god dryck och en massa skönt folk. Välbehövligt plåster på såren efter EM fiaskot.

Trevlig midsommar på er.

The Pub i måndags

Ännu en pub kväll på Otto's Shrunken Head ('cause everybody needs a little head...). Jag är nöjd. Första bandet My Happy Gun kanske var väl förvisso sådär. Drygade sig först med backlinen, trots att Otto's förser band med ett helt ypperligt trumset skulle dessa Italienarna (go figures) promt släpa in sitt egna. Ibland så glimtade musiken till och man fick Richard Hell vibbar av Andréa, sångaren. Tyvärr så var det sällan, mest lät det typ The Mission över dem...uäh. The Headless Hookers var betydligt bättre. Men så tillhörde de min bokning också... Jag spelade skivor hela kvällen. Brukar ju ha gäster med mig bakom skivspelarna men behövde helt enkelt behålla gaget själv den här gången. Fast jag är nöjd, för David Allen kom förbi. Han hade inte bara med sig de tudelade bröderna Josh och Andy Stalker. En blond, storbystad tant vid namn Helen var konstant vid hans sida. Helen är väl förmodligen i 50 års åldern, så god knows hur många gånger hon har låtit kniven sätta till i syfte att se något yngre och fräschare ut. Detta gör hon såklart inte. Hursomhelst, tatuerad i knappt några kläder alls, men på den minimala toppen stod det I Love (hjärta) Hollywood. Helen är en gammal vän till Dave, från hans galna dagar i L.A punk livet. Då han var gift med Kittra från Go Go's och bodde roomie med folk fron Weirdos och Screamers. Helen var gift med någon i Screamers, vem har jag glömt. Helens claim to fame är dock Sids blodiga näsa... om ni vet. Det sägs i alla fall att Helen från Hollyweird står till skuld för den. Josh och Andy tjatade som ivriga barn att hon skulle ge dem likadana näsor. Detta inträffade aldrig. Jag smorde sällskapet med grym pubrock tills vi stängde och monsteruösa (inte alls) Frank Wood slängde ut oss. Sami Yaffa kom dit en stund under kvällen tillsammans med sin fellow neo-N.Y Dolls kompis Steve Conte. Vi hälsade och jag konstaterade för mig själv att Sami är lite underskattad som männsika.

Ikväll ska jag spela skivor med Jonathan Toubin från New York Nighttrain. Känns jävligt kul att han frågat just mig att gäst dj'a tillsamans med honom på Motor City. Samtidigt så känns det i kroppen efter ett par tidiga skift på Le Gamin. Förhoppningsvis plockar en kaffe och The Kids upp mig i tid till avspark på Ludlows rockslyngel hak runt midnatt. Var där i söndags också förresten. Blev bjuden på fest för Jet om ni minns Vodaphone...? De var rätt tråkiga och folket som var där var i övrigt jävligt överspända så jag drog hem efter att gratis cocktailsen duktas undan. Jag var där på grund av min vän Mick Marsh som är alla Brittiska "rockens-räddare-band" main man i NYC. Liam Gallagher tillhör exempelvis en av dem...

Varje dag den här veckan har en Norsk tant käkat både frukost och middag på resturangen. Hon har en manlig vän med sig vid samtliga tillfällen. Hon är från Norge men bor i Frankrike, hennes barnbarn bor dock i New York...Jag tror hon är känd. Hon lever i vilket fall som helst the good life med mängder av vin och mat mat mat. Det ska vara les escargots en demi-douzaine till förrätt, följt av suprême de volaille rôtie, pommes mousseline, jus aux champignons sauvages som huvudrätt och någon av alla crêpes de succrées resturanger gör, som avrundning. Faktum att vi inte serverar bröd - som man gör i Frankrike - gjorde henne smått bekymrad. Dricksen på det här... nästintill obefintlig. Kärring.

SOUL CLAP AND DANCE OFF

Jag drog till Glasslands igår. Var trött på jobbet idag men det var det värt.

LÖRDAGS NATTEN

aawwwhh för att jobba! har redan tröttnat...

Ikväll jobbar jag tills 1am. Efter det borde jag verkligen åka hem och sova. Ska jobba Söndags-brunchen på Le Gamin, och det där kräver fan utvilad energi. Förutom att krypa till kojs har jag dock, tyvärr måste jag säga, följande alternativ...

New York Night Train kör 60's soul stompin- dance party på ny-renoverade Glasslands Gallery i Williamsburg. Grym musik tills gryningen då alltså i en av stans fräckaste konstgallerier/spelställen. Dessutom är det sagt att Andy Animal ska vara där och döma danstävlingen. Min vän likväl som Stalkers sångare har inte haft det så lätt på senaste och blev skickad på "semester" av managementet (Cavehouse, samma som Jadewalkers). Han är tillbaks, hoppas han är "frisk" nu, och förblir så.

Plexi 3 och Big Fun spelar på Matchless Bar ikväll. Har förmodligen misssat spelningen, men ändå! Fan bra band.

Hullabaloo på Don Pedro's med b.l.a The Above på scen (på Pedro's startar allt sent). Charles Gaskins och DJ Shimmy väljer musiken.

Allt det här är i Brooklyn.

Det säkraste är nog att landa på EN Blue Moon hos Kymber då hon jobbar baren på ny renoverade International Bar ikväll. I East Village. Det har i alla fall regnat så mycket idag att tunnelbanan är avstängd och jaa... det blir ju trots allt billigare att dela taxin hem med sambon...

den jävla stoner rocken...

... gör verkligen ingen nytta.

Ett av banden som spelar på Rehab ikväll heter Twillight Procession och jag förstod väl bara på hur namnet klingar att det skulle vara musik i de tyngre tongångarna. Alla de här Kyuss-banden som fortfarande hammrar i väg dötid på scenerna i det här landet försvinner liksom aldrig. De för liksom Blue Cheer traditionen vidare och fortplantar sig ytterligare för varje år som går. De är alla killar förresten, och de bär alla baseball cap. Grabbarna är dessutom otroligt skickliga på att spela sina instrument. Något de måste visa hela tiden genom endlösa solon och jam. Totalt poänglöst. Pratar de mellan låtarna handlar det uteslutande om droger. Känns lite som Hell'n'Diesels mellansnack på Rockborgen för ett par år sen... det där om att det bästa som finns här i livet är att köra bil och peka fuck you....Nivån är liksom den samma.

De enda som får spelar musik sprungna ur en tät dimmas av weeds i dagens läge är Graveyard, från Göteborg. För de är fan bra. Nästan lite märkligt. Tänk om Amerika blir ledande på moll-driven dock hysteriskt rörig lalala-aaaaahhhh pop alternativt duos där en spelar synt och en sjunger medan Göteborg domineras av neo-Hawkwind contemporaries. I så fall stannar jag här.

T C B

I dag har det tagits care of buisness som aldrig förr. Väcktes i förmiddags av Kymber. Jag sover nu på soffan i hennes rum för det är där AC'n finns.

Blev inknuffad i badrummet ovh fick vakna till på riktigt av tub svart hårfärg. Efter en halvtimma och dusch blev bulan vässad...kam, saxen och någon sorts tilltunnar-saxgrej. Så bor man med frisör. Vi håller på att tjäna pengar. Kymber fick, genom hennes gamla modell agentur, nys om en casting till Uniclo. De sökte "edgy-looking" punks i par, som modeller till deras nya kollektion. Blir man anställd får 1500 dollar i pröjs. Kymber var grymt pepp och tillfrågade hennes nya crush Chris. Hennes tanke var att dom skulle gå som ett par och att jag skulle gå med Shingo. Hon hade planerat allt så fint, inte olikt en dubbeldejt. Vi skulle träffas klockan 12 utanför Juicy Lucy's och dricka smoothies. Sen skulle hon betala för en taxi bort till SoHo och fotoateljén. Allt gick fint till en början. Nyklippt, solfräknig med en berry blast frukt smoothie i ena handen och en punkbasist från Japan i andra.

Bara det att på test castingen borta i den super fräscha SoHo studion, bestämde sig fotografen och casting folket att para ihop mig med Chris och Kymber med Shingo.... oh man, ni skulle sett hennes min!

Mitt jobb på Le Gamin går fint. Jag pratar EM-fotboll med turisterna (många tyskar nu). En stammis, riktig gammal East Villager inflikade att jag såg ut som a punk. Han frågade om jag studerade. Jag sa att jag studerade livet. Att jag spelar i band. Tänkte väl det muttrade gubben innan han återigen skönk in i Metro sektionen av den dagens New York Times. Dricksen är ok. Europerna är värdelösa. Men det visste väl ni, om någon, redan.

Dagen fortsatte med rep borta i Charlys lya. Hur härligt som helst. Stort, luftigt, stora fönster. Grymmaste inredningen och sjukt behagligt utrustad. Hon har en hund så stor att han skulle kunna tas för en mindre björn. Därav hans namn, Grizzly. Grizzly var dålig i magen efter att ha käkat Tim Warrens kött på gårdagens Crypt BBQ så han spydde titt som tätt. Hoppas det inte berodde på musiken...Vi drack sparks och repa igenom setet. Det låter släpigt. Fantastico... så här ser sommarens hemmaplans-turné ut:

20:e Juni - Six Stanwick (bric-a-brac taket). Midsommarspelning med The Rats, Magnet City Kids, The Homosexuals (gamla The Rejects, Bruno Wizard!). Brooklyn.
21:a Juni - Time Out New York musik festival på MF Gallery! Med en massa band, kommer dock inte ihåg vilka. Manhattan
4:e Juli - Asterisk BBQ (på taket!) med The Back C.C's, Abducteens, The Rats och alla andra band som vi jämt lyckas spela med... Brooklyn. (följt av partaj på Don Pedro's där NoBunny och Okmoniks spelar!)
12:e Juli - Human Being Lawnmower vs. Denimzine på Club Rehab med Ex-Humans och antingen Stalkers eller Electric Shadows. Kom inte ihåg vad som bestämdes mellan de båda kompisbanden. Bra DJ's i vilket fall som helst... de båda rockmagasinen. Manhattan.
26:e Juli - Club Rehab med Waldos (Walter Lure från Heartbreakers!!), The Bullys, med flera. Manhattan.
8:e Augusti - The Delancey med The Living Wrecks och Birthday Boys. Manhattan. (Frank Wood presents... ja fy faan).

Efter detta far vi till Kanada i fem dagar. P.A trippen får ställas in. För dyrt med bensin och tillräckligt roliga erbjudanden i NYC.

Nu befinner jag mig på Rehab. Universal/Motown håller i showcase och det är jävel med folk eftersom det är sjukt dålig musik i samspråk av sedvanligt bråk om entré och diverse fylla. Har redan behövt kalla på my main man Spence bakom baren att fösa ut idioter på gatan... and stay out!!! suck. Förhoppningsvis tjänar vi pengar...

Jag måste verkligen få komma på semester efter det här... tills dess.... TCB

- kungen.

den jävla polisen # 1948482892020430598

I februari varje år åker Kymber till L.A på semester i en vecka. Nu senast kom hon knappt iväg. Planet från LaGuardia vart rejält försenat. Kymber gjorde vad vilken sunt sinnad solo-resande människa som helst gör i den situationen. Hon satte sig i baren. Var och varannan halvtimma sådär gick hon fram till gate-personalen för att kolla läget med flighten. Antagligen började gate personalen märka av ölandet... Man får ju inte gå ombord ett plan i dag berusad. Kymber var inte full. Jag pratade med henne på telefon. Hon lät typ som vanligt. Flygplatsfolket frågade inte heller hur det var fatt. De sa faktiskt inget alls utan de ringde polisen och boardade planet som om inget hänt. Polisen kom, pekade ut min kära vän drog iväg henne. Ni förstår. Det är svårt att inte agera på ett sätt som hjärndöda poliser kallar "resist to arrest" eller "hot mot tjänsteman". Jag behöver väl inte tillägga hur svinigt polisen betedde sig. Hursomhelst, hon fick tillbringa 30 timmar i en cell. Detta följdes av en snabb rättegång där hon fick en böteslapp på ett par hundra dollar och ett nytt datum för rättegång.

Efter all drama åkte hon faktiskt ändå till L.A i en nu reducerad vecka. Det första hon gjorde var att ramla in hos en tatuerare och nåla in TCB med tillhörande blixt i bläck på handen. Här skulle det minsann bli take care of buisness av det hela. Detta är vad bric-a-brac handlar om. Vi tar hand om affärer och får saker gjort. (och nej mamma, jag har fortfarande inga tatueringar!).

Vad hände då med Kymbers rättsfall. Jo, på grund av polisens onödigt sviniga och trackande aktioner försökte min vän/sambo/arbets/band-kollega liksom personliga frisör/stylist/mentor och ibland försörjare nästan målsman i vissa fall beskyddare typ bodyguard.... ta fighten och fria sitt namn. Det gick såklart inte alls. Polisen vinner alltid och så är det med det. Kymber fick välja mellan böter och samhällstjänst. Hon fick dessutom bittert betala givna rättegångskostnader. Rättsfolket i Kew Gardens, Queens där hennes ärende behandlades var även snälla nog att varna henne. Hamnar hon i trubbel igen i år låser de in henne för en lång... lång... tid....

Arbetstagare nu.

Nästa vecka finner ni mig tre skift i veckan på Le Gamin (fransk restaurang i E. Vill) och två dar i veckan på Norton i Brooklyn Heights (detta schema är dock enbart något jag vill och tänkt ut...). Vill egentligen inte sälja min själ till en restaurang-chef som inte betalar timlön alls utan lämnar servislönen åt restaurang besökaren. Men så vill jag åka till Sverige i vinter. Dessutom känns det skönare att se med fräscha linser och att ligga skuld hos kronofogden a million miles away i Sverige på grund av obetald CSN skuld kanske inte är så pepp ändå.

Hela jobb-grejen kändes skitjobbig först och jag hade världens ångest inför att ta tid från att hänga i bric-a-brac och jobba med operation Jadewalkers samt blogga om allt och alla och varenda dammkorn som yrat runt i den här staden. När jag dök upp på mitt träningsjobb pass igår kom jag ganska så snart på andra tankar. En av mina nya kollegor är Matthew. 19 åring med grym koll på gammal r'n'b, big band swing a'la 40 tal och doo wop. Ibland undrar jag hur jag förtjänar allt bra som hela tiden händer mig. knock on wood. Kan inte tänka mig ett bättre sätt att tjäna pengar under sommaren än att servera champagne och gigantiska kar med musslor i sällskap av en ung vacker man och typ Jive Five på stereon. Tänkte ta med mig den där samlingen med Jamaicansk Doo Wop redan i morgon.

Vad jag nu vill säga med det här.... jo. Detta kan leda till att det blir lite glesare mellan blogg inläggen. Här är det sporadiskt men på Denimzine har jag ritat upp lite riktlinjer...

Varje fredag kommer en topp 5 lista läggas upp med vilken typ av NYC innebörd jag nu känner mig för. Kommer försöka skriva en generell rapport över veckan i stan och få den att dyka upp på DZ bloggen vid varje veckostart. Förhoppningsvis blir det bra. Läs den och själva tidningen.

tar tillbaka radiosporten

Vi hittade en gammal halvbra AC som vi fått upp i lyan, bric-a-brac. Hade tänkt möta upp min vän Danny Nez från Bullys (Italienare) och Italien-Holland matchen på någon bar men känner inte för att gå ut i den jävla värmen.

Dessutom är det så jävla härligt med Svensk hederlig radiosport! Kymber har lovat att hålla mig sällskap på tisdag. Vi tänkte se den på Manitoba's.

hört på stan

I New York "pratar" ingen. De klagar... just nu klagar New York-borna på:

* Värmen
* Bensinpriset som gick upp till $ 4/gallon (är inte säker på vad det motsvaras i SEK/litern men jag vet att det fortfarande är mindre än vad Svenskar betalar)
* Ciggen som gick upp till $ 9:50 dollar paketet.

Det sörjs även sjukt mycket över Coney Island som ser sin sista sommar.

Det sägs att samtliga Amerikaner kan vänta sig en check på $ 400. Med tanke på U.S dollarns smått värdelösa värde ute i I-världen skickar Bush nu en check som ett brev på posten till alla medborgare så de kan köpa något och boosta upp landets konjuktur. Är det så man gör när landets ekonomi faller i kras? Vart kommer $ 400 x 300 miljoner invånare ifrån? Om detta stämmer luktar det lån från internationella bankirer. Kul och ta över efter den mannen i november...

Förresten spås val-utgången på följande sätt av skrämmande många besvikna amerikaner runt om stan: Obama kommer vinna, bli mördad kort efter valsegern och Hillary kommer ta över som ny president. the new world order....

värmeslag # 2

Hur mycket är 104 degrees farenheit i celsius? Eller förresten... jag vill inte veta.

värmeslag

FY FAN JAG TROR JAG DÖÖÖÖÖÖR. seriöst. värmen.... livet i en lya utan AC under New Yorks jävligaste sommarsol är fan inte lätt. jag har inte sovit på flera dagar och ingen pratar om något annat än värmen. folk flyr in i affärer eller tunnelbanan...

och mina vänner, det har bara börjat. snart breder sig hemlösa drivare och junkies ut sig över stans alla gator tillsammans med råttorna, kvicka kackerlackor och de gigantiska vatteninsekterna. soporna runt stadens gator gör inte miljön eller atmosfären i luften mer dräglig.

FY FAN för att boka in semester till New York under sommaren. jag vill bara åka härifrån.

tur då att det i alla fall händer lite roliga grejer. å andra sidan blir allt svårare och energin lackar ur. hursomhelst, har spenderat helgen på två(!) festivaler som sjunkit in i varandra. Tre dagars rock'n'roll festival på Trash Bar och sen nu i helgen Bushwick Open Studios & Arts Festival. Men mer om det senare, måste gå och duscha igen och sen traska iväg till Norton. Där finns i alla fall AC.

BRIC-A-BRAC

Idag har vi varit var rätt slöa och bara sådär produktiva i "Jadewalkers-fortet", BRIC-A-BRAC. Det finns redan ett BWAC (ett konst-tjosan i Red Hook), så BWACK fick gå bort. Bric-a-brac betyder bråte typ och kom att bli nya benämningen på loftet/fun houset/hemmet/kontoret/studion/ateljén/scenen/replokalen etc.

Efter att jag skrivit i blogen i går natt och spelat gitarr, ramla Kymber in. Hon ville gå upp på taket. Jag tog med gitarren och katten som vanligt, Kym drack Johnny Walker.

Jag gjorde inte för mycket under förmiddagen, läste lite svenska dagstidningar på nätet. Tog ett bad och lyssnade på ett radioprogram som analyserade val-gamet. En jätteavancerad professor kritiserade delegat-systemet och sa något i stil med att ja, inget annat land gör på det här sättet och si och så. Fan, är det allt hans super förnäma professor examen lett till. Kan väl en tio åring från Sandhult räkna ut att ett röst-system uppbyggt på att räkna "regioner" och inte antalet faktiska röster från enskilda människor är fel och aldrig kan bli rättvist. Kymber höll på med en onlinekurs i köks-hygien och annat man måste veta för att starta eget café eller liknande. Här räcker det visst att ta en kurs på Internet, sen får man ett certifikat och då är det bara att köra på. Öppna restaurang eller vad fan som helst. Det är egentligen ingen pedagogisk kurs utan ett frågeformulär med multipal choices. Man måste svara rätt på alla frågor. Svarar man fel får man dock börja om så det verkar inte särskilt svårt att kirra ett sådant certifikat.

Tog fram brädor och borrmaskin och skulle bygga mig själv en ny CD hylla men baksmällan satte stopp och jag la mig på soffan istället och läste ett nytt fanzine jag hitta på Trash Bar igår. Low Life hette den. Små kul intervju med Jay Reatard. Vi beställde kinamat och tog lunchbrejk. Kymber började gå igenom gamla konstverk och skulpturer hon gjort för att kanske sätta ihop till en utställning... för man blir fan inte rik på Bric-A-Brac. Jag gick igenom en låda singlar jag aldrig lyssnat på, för att se om jag kan få ihop tillräckligt mycket skräp till en yardsale. Hittade tre mycket underhållande verk, som jag lär behålla...

Victor Lundberg - My Buddy Carl / Open Letter To My Teenage Son
Pat Williams Orchestra - Theme from The Streets Of San Francisco
Theme From Deap Throat

Samtliga låtar tänkte vi använda oss av på något sätt. Kanske i en performance eller kortfilm. Kym hitta en massa avspärrings koner härom dan (vi bor rätt nära ett polishus). Kan spärra av en gata i kvarteret och skapa historia. Hursomhelst, runt fyra tiden kom Charly förbi så vi körde ett spontant rep på de nya låtarna i köket. Sen gick hon igen för att fixa med en fest hennes kollektiv ska ha ikväll. Förresten kom det fram att vi har en liten crush på samma kille. Jag sa att hon kunde få honom. Jag är färdig med sånt där för ett tag. Tills jag kom till jobbet d.v.s och såg att Des Roar skulle spela... oh man, Ben, Alan, Ryan, samt alla deras vänner som är här och ser lika bra ut som de gör.... i'm in trouble.... sen är det ju förstås ett mycket bra band också. Lyssna på dom.

äntligen avslut

Jimmy som också heter Darelle och ett gäng andra namn är en av mina bättre vänner. Han var tjej innan men känner sig som inget annat än en femton årig kille så det är vad han är och verkar förbli. Inget mer med det. Han ser inte ut som något annat heller; liten, kort tanig, slät hy och någon form av skejt stil. Hans tjej rådumpade honom i dagarna så han mår inte för bra för det. Jag föreslog tacos och punkspelning. Vi ska mötas upp här snart och dra till Trash Bar där The Rats spelar under gratis bar timmen som Trash alltid har mellan åtta och nio varje kväll. Wellington Ladies Welfare League och World War IX spelar på Don Pedro's men jag fick även nys om en hemlig Black Lips spelning i Bushwick senare i natt. Får se vad plånboken och kvällen leder oss. Hursomhelst behövde Jimmy en bland CD med låtar som kan linda ett brustet hjärta och dra igång en jävligt rolig sommar (måste vara ösig och allsångsvänlig!) samt vara in yer face på hans puckade brud. Jag har haft en puckad kille, som tur är funkar skivan unisex.

COULDN'T CARE LESS

GINO - HAND CLAPPIN' TIME
DR. FEELGOOD - SHE'S A WIND UP
BUNKER HILL - THE GIRL CAN'T DANCE
THE MANIKINS - CROCODILES
THE BARRACUDAS - SUMMER FUN
MARVELETTES - I'LL KEEP ON HOLDING ON
THE SWANKS - GHOST TRAIN
JOHN FELICE & THE LOWDOWNS - DON'T BE TELLING ME
MASK MAN AND THE AGENTS - ROACHES
BOBBY ROBERTS - BIG SANDY
LIME SPIDERS - OUT OF CONTROL
BLACK LIPS - SEA OF BLASPEMY
UNDERDOGS - FRIDAY AT THE HIDEOUT
REGULATIONS - I'M GOING NOWHERE
THE WAILERS - LIVEWIRE
HITCH-HIKERS - DOG FIGHT
REPLACEMENTS - CARELESS
EDDIE HOLLAND - LEAVIN' HERE
GRODES -CRY A LITTLE LONGER
MARIO MOLINO - SHAKE PSYCHO
MC5 - BACK IN THE U.S.A
THE NOMADS - SHE PAYS THE RENT
RAY SMITH - BREAK UP
THE BRAKES - BLAME IT ON THE BRAKES
PLEASURE SEEKERS - WHAT A WAY TO DIE
THE DICTATORS - FASTER AND LOUDER

Ok, så låtar som She Pays The Rent och Break Up kanske inte riktigt passar textmässigt in i singel mentaliteten. Men jag blir i alla fall pepp av dom, så det får va.

Graveyard Boogie och nya Go Go's

Fin premiär på nya månadsklubben Graveyard Boogie igår. Ännu en varm sommarkväll i New York där a.m delen även bjöd på uppfriskande sommarregn. Drycker som gjorde en på ett himla gott humör, goda vänners lag samt den bästa musiken som finns... R'n'B musik från ett sent femtiotal likväl tidigt sextiotal. Steve Wynn kom dit med hans fru. Han var pratglad och sjysst som fan. Träffade honom på Dave Faulkner (Hoodoo Gurus) födelsedagsfest förra året på Magnetic Field. Men det var gratis bar och Fleshtones på scen så det var något tilldrucket och minnet från bådas sida relativt svagt. Hursomhelst, tre DJ's turades om att snurra skivor igår. Den tossiga 22 åringen från Sverige lika mycket som New York liksom kvällens iniativtagare och värdinna, jag alltså. Sjukt söta 29 åringen George, a.k.a DJ SHIMMY, från Brooklyn, men vars käkben kunnat påvisa en Skandinavisk härkomst. Phast Phreddie "The Boogaloo Omnoius", 54 (tror jag) och stans bästa DJ hur lätt som helst. Denna friska, dansanta, konstant glada och grymt hjälpsamma man som bland annat fixa in mig på Norton. Han har även typ alla skivor i hela världen. Klubben är faktiskt inspirerad av hans Wang Dang Doodle han kör varje månad på Ottoman's Lounge i Williamsburg. Liksom WDD kommer GB inneha olika musikteman varje gång. Nästa månad kommer bli något helt annat.... (oj som jag gillar att lägga ut klubbens huvudroller på det här viset...bare with me)

GRAVEYARD BOOGIE July 1st presents....
SVENSKA INVASION a night of modern punks of rocks
hosted by Emma Vikinskull

Special Guests...

JOEL & KRILLE (denimzine, stockholm)
JOHNNY B (trägår'n regular, borås)

Lär bli skoj.

Annars dök managementet upp igår och satte press. Nu har vi visst bara sex veckor på oss att spela in ett gäng nya låtar, med den nya sättningen (rå-mixat men representativt) samt möta med en ny fotograf (blev inget bra med den förra, klickade dåligt...) och ägna en halv arbetsdag åt nya pressbilder. Allt ska sättas samman till ett press-kit kompletterat med en livetagning från lördagens spelning samt EP'n från förra året som Ivan Julian producerade. Före inspelningen måste jag även träffas mer med våran nya medlem: Charly på klaviaturen, och gå igenom körer och skit. Egentligen har vi bara typ fyra veckor på oss om vi vill ha marginal för det är om sex veckor de facto som David åker över till England och träffas med dom där han vill ska signa oss och förhoppningsvis kasta pengar åt vårat håll till skivinspelning och turné. Jag vet inte om jag kan skriva vilka "de" är. Jag vet inte särskilt mycket om den här operationen över huvudtaget vilket förmodligen är varför jag ligger sömnlös nu. Fan, att det skulle bli så mycket jobb och skit. Jag ville ju bara spela i band och skriva låtar.

För övrigt är vi "nya" Go-Go's nu i och med orgeln. Förra året dillades det om ett Runaways. Jag har faktiskt aldrig lyssnat på banden och skulle ge vad som helst för att få vara typ Real Kids istället. Faaan, att dom orkar.

FY FAN

Jag är sjuk och jag orkar ingenting. Diskade upp helgens disk och tvättade månadens tvätt men mer än så lär det knappast bli idag. Mår inget bra alls. Jättesjuk är jag och världens crybaby.

Kunde varit värre, man kunde ju haft ett jobb att gå till....

Förvisso har jag jobb men i och med att jag är min egen chef är det rätt lätt att sjukanmäla sig. Intervjuer till Human Being ligger o-redigerade. Gitarren känns orörd. Mitt bok-projekt har inte fått ett endast tecken på flera dagar. Jag behöver fortfarande boka ett tredje band till min Pub kväll i juni, men tror jag skiter i det och nöjer mig med två. Lådan med singlar jag köpt upp har jag ännu inte lyssnat igenom. Den senaste veckan har jag faktiskt bara lyssnat på Out Of Our Heads och The Magic Cube - en psych samling. Egentligen så snurrar samlingen mest men jag har Stones där just in case. Så fallet inte blir alldeles för likt Dick. En kille Billy berättade om. Dick var visst en kompis till hans kusin. De var väl i tonåren eller nått då kusinerna gick hem till Dick för att köpa skivor av honom. Dick sålde nämligen sin gedigna skivsamling, 50 cent styck skivan. Varför.... jo, han skulle bara äga en skiva.... Alexander "Skip" Spence - Oar.
Ni kanske fattar vad killen pysslade med...

Ikväll måste jag vara hipp och fräsh värdinna för nya festen Graveyard Boogie nere på Club Rehab. Det är fifties/sixties r'n'b tema ikväll. Mäktiga Phast Phreddie och söta DJ Shimmy gästar i DJ båset. Mycket Bo lär det bli. Phast Phreddie mejlade igår och skrev att han tänkt spela mest tidigt 60 tal, om det är OK, om det är vad som står på schemat eller om 50 tal passar bättre. Eller vill jag att han fokuserar på 40 tal....

...då vet man att man lirar med de tunga grabbarna.

Måste jag väl sätta Magic Cube åt sidan och gå igenom mina egna R'n'B singlar. Fy Fan vad det är synd om mig.

Kunger Heter Bo

Fan. Saker och ting är allt bra märkliga ibland...

Senast i förra veckan var jag hemma hos en (numera före detta) vän. Han frontar ett rätt mjäkigt rythm'n'blues band. De spelar ofta förband på B.B King Blues Club & Grill till jättar som B.B King själv och, nu avlidna, Bo Diddley. Senast förra veckan förklarade vännen sicket halv taskigt stadie Bo varit i när han spelat på tant o gubba stället nummer ett här i stan B.B King. Detta enbart hälsomässigt på grund av flertalet operationer och annan skit. Uppträdandet hade visst varit helt fenomenalt. Danny (killen) är rätt få ordig när det väl kommer till något intressant (vilket kanske förklarar varför vi inte träffas längre) men på väggen hänger två inramade bilder på honom själv med armen runt kungen... Bo. Första gången träffades de två i logen efter Dannys spelning men före Bo. Bo drack te. Bo sa att det var "magical mushrooms" som doktorn ordinerat. Danny frågade om han också kunde få lite av de där magiska svamparna.... Bo bara sneglade över och sa långsamt, lågt och sten coolt... it's not the mushrooms you're thinking of boy

R.I.P Bo Diddley [1928-2008]

råkk'n'råll tar dö på mäj

Vi lyssnar på Bob Hund mellan banden på klubben ikväll.

Kym kom igår och räddade mig från mitt jobb. Vi drog till Manitboa's för att promota lördagens spelning. Träffa TC från NY Waste. Han satt och pimpla bärs med David Peel så nu var vi väl mega Lennon-fans också. Han skulle visst göra oss världstjärnor i Tyskland eller vad fan han snacka om. Nåja, tåls att klä upp sig fint...eller. Efter att han lovat göra ditten och datten för bandet la jag till slut till med ett... well, maybe you should come and hear the music first... haha. Kan va bra och veta om bandet är bra före man tar på sig att ragga pengar till världsturné... i Tyskland(?). Han sa att om vi slog i Tyskland så var kirret kirrat, och hela världen skulle ligga vid våra fötter. Han kanske trodde att vi spela hårdrock. Fick hans biz-kort. Det var fint, hade Apple symbolen i ena hörnet. dope.

Sen drog vi till vidriga Kings Cross dit Kym vill gå varje torsdag. Jag hatar det. Bowery glam-metal klubb. Det var som tur var dött så vi drog till Lit Lounge. Kym drack whiskey. Jag smöra med den bedårande DJ'n och kunde lite senare inte sluta kolla på den lätt-lack-klädda go go dansaren. Vi var på nedervåningen. Det var packat, rökigt, svettigt och fullt av dansande galningar. Så vi drog till konstgalleriet på övervåningen ett litet tag tills vi kände oss färdig-promotade och åkte taxi hem till Bushwick.

Träffa en ny granne i trappuppgången. En cool rasta kille i afro. Jag, Kym, Rasta killen och katten Schmoe gick upp till taket och jag spelade sånger på gitarren medan solen gick upp över Manhattan skyline på andra sidan vattnet. Fan fint.

FY FAN FÖR DETTA JÄVLA FOLK

Jävla skit hardcore-black metal-grottmans-growling kväll på Club Rehab ikväll. Stora män med burger-rester i skägget och öl spill på t-shirten där det står något i så förvrängda bokstäver att man kan misstänka det inte står något alls. Desto svårare det är att läsa bandnamnet... desto hårdare är bandet. Visst eller hur. Jag försöker vara diplomatiskt när det kommer till musik jag inte gillar. Kvalité om någon gillar det, typ. Banden ikväll är dock sjukt otrevliga mot sin publik. Skäller ut de få som är där för att inte fler är där and so on. You all have the right to die and I suggest to exercise that right, säger "sångaren" i Iconicide...ugh

Hardcore-gröten håller väl på tills elva nått. Sen runt midnatt faller Talib Kwelis månadsparty in. Folk hänger redan på dörrlåset... Tacksamt party att jobba. Alltid mycket folk, alltid trevliga, sällan dyngraka (dock ofta något ehum annat...) men i stora drag trevligt och smidigt att jobba. Får se hur sinnet ställer om sig från otrevlig brötig hardcore-metal till good vibed hiphop från underjorden...

--------------------------------------------------------------------------------------

Skulle städa badrummet idag men något annat, mycket viktigare kom ständigt i vägen...

* Sprang på Alex på Williamsburg bron häromdan och tänkte... han måste jag ju bara ringa just nu. Vi måste ju gå på museums-dejt innan han åker tillbaks tills skogarna i norra Massachusetts, dit han flyttat för att fly NYC madness. Alex, a.k.a Alexcalibur gör någon form av skruvad Punksak med Neubauten slag och Bowie referenser... Han brukar uppträda barbröstad (vilket är tacksamt...yesssss...) med ett cykelhjul fast spänt runt halsen. Hjulet ställer sig liksom som en aura bakom och över huvudet. I det "civila" har han alltid på sig röd t-shirt. Fascinerande snubbe.

* Faaan, tänkte jag, måste måla över set-listorna vi skrivit helt på måfå på väggarna i replokalen. Ser inte bra ut. Nej, det måste jag verkligen göra precis nu med en gång. Målade rött över en set list men inte över hela väggen då jag inte ville måla över citatet från "Bucket of Blood" (grym Corman rulle från '59), se bilder nedan. Andra väggen sprayades helt i svart (ok, borde ha målat för vette fan vad för bra de där spray-ångorna gjorde för hjärncellerna, kände mig lite groggy...) och skrev i rött. Båda väggarna fick några bilder att inspireras till... kände mig dock lite arty-faggig och var tvungen att fucka upp bilderna med färg och skit.

världens skönaste glidare.... Schmoe

I morrn är det gratis-fredag på Metropolitan Museum of Art. Ska dit med cykelhjuls galningen Alex. Åsså städningen... går fan inte bra.

here come's the summer...

Mellan flotta besök från Denimzine kärnan samt deras GBG peeps och Bredareds finest Johan "Bullen" Olsson blir det buisness as usual även i sommar.

Vi ska spela ett gäng roliga gig...

21:a juni - Våran midsommarfest på vårat hustak, med The Rats
12:e juli - Denimzine vs. Humanbeing Lawnmower, oss med Ex Humans och Electric Shadows
26:e juli - Spelar vi med två kultiga Walters! Waldos (Walter Lure -Heartbreakers), The Bullys (Walt Stack)

I september ska vi gigga Canada i en vecka tillsammans med Birthday Boys.

I juli ska vi spela in med Jon Cummie i hans studio på McKibbin St. Blir några nya låtar till en singel Puta tänkt släppa framåt sensommar/höstkanten.

Tre roliga rock'n'roll båtar - presenterade av rocks off.. (så kallade) booze cruises:

2:a juli - The Fleshtones
26:e juli- A-Bones (två timmars båt-konsert + baseball match, NY Mets - St. Louis Cardinals)
29:e Aug - The Giraffes & Stalkers

Sista veckan i juli ska jag till Harrisburg, Pennsylvania och hälsa på min vän Eddie från Plimsouls då han är på min sida av landet och lägger gura på Parallax Projects nya skiva.

Jag och Kymber ska lära oss surfa Coney Islands utdöende vågor.

-----------------------------------------------------------------------------------

För övrigt åt jag världens bästa mat idag. Taco-sallad från San Loco till lunch och sen kom ljudteknikerns flickvän Belle med middag. Afrikansk Soppa samt Seitan Tofu och Tempura från Kate's Joint.

Om det går åt helvete med musiken blir jag matskribent. I så fall skulle det mesta med cilantro få försprång på gott betyg. Men det är ju mest bara helt rätt, som Dolemite Rudy Ray eller typ Bobby Fuller. En ren självklarhet helt enkelt.

Memorial Day Weekend

Åsså var det dags för ännu en helg ingen vet innebörden till. Eftersom jag måste jobba behöver jag inte välja och vraka bland kvällens alla happenings (memorial day är i morgon, måndag - röd dag på svenska). Jag blir liksom illa tvungen att infinna mig på Club Rehabs Memorial Day partaj med fem band och DJ's...

Känns lyckat, grymt mycket folk och Jonathan från fest-gruppen New York Night Train spelar skivor mellan banden.

Freshkills känns väl mest intressant, för min del. De brukar hålla ruggigt bra, och är inte minst grymt trevliga. De kan typ beskrivas som en mix av Dead Kennedys och Joy Divison. Kul eftersom de gör något ingen annan i den här stan gör. Huvudakten ikväll är förstås Heroine Sheiks. När jag kom hit, före spelningen och började rigga upp min lilla station vid dörren möttes jag av en grymt stirrig George - bartendern. Han har spelat i en hel del intressanta band från trakten och avtjänade tre år som basist åt just, Heroine Sheiks. Jag fick inte särskilt mycket mer ut av honom men det var nog en hel del ehum... minnen från förr.... George spelar nu i Five Dollar Priests med någon från Sonic Youth, såklart... de är liksom med över allt. Nature Music drog väl mest på förköpet. Inte jätte roliga direkt. Lät som ett sämre Brittiskt E-band från 90 talets mitt blandat med någon konstig stoner-rock. Golden Error var bra när de lät Minor Threat, fast helt ointressanta när de lät som At The Drive-In. Have Mercys var bedrövliga.

Efterfesten till det här hålls av Mick Marsh tillsammans med NY Night Train på Motor City. Det är Micks söndagsklubb Exile On Ludlow St som håller hov. Jag ska inte dit. Går jag någonstans efter jobbet bör jag verkligen gå på Bowery Electric där Georgi och Christian spelar skivor ikväll. David Allen lär väl vara där, så om ingen annan från bandet drar dit måste jag väl gå och berätta hur det gick med fotografen i fredags.

Det har varit livat i stan hela dagen faktiskt. Hängde med Danny i Tompson Square Park med skateboard och hans hund. Vi käka tacos från San Loco medan någon form av Puerto Ricansk parad marcherade fram och tillbaks och runt den legendariska parken. Vi frågade oss om Puerto Ricaner verkligen firar memorial day....? Är inte memorial day en dag att minnas krig och soldater. Som är allmänt relaterad med Amerikansk stolthet? Eller krigsveteraner har väl förresten "Veterans Day" (finns den, har glömt). Är "Labor Day" som första maj? Helgdagarna i det här landet är minst sagt förvirrande.

Promenerade förbi Mars Bar och möttes av min konstnärs-vän Nathan. Han och hans vänner hade utställning mitt på gatan, utanför den legendariskt nergångna baren (fristaden på 2nd Ave...) med gratis grillat. Jackie, Jesus, Georgia och ett gäng andra mer eller mindre bekanta ansikten hängde i solskenet med varsin majskolv. De skulle visst alla komma hit sen för att kolla Freshkills....

New York hjärta musik idag då.

The Jadewalkers.... we're on the road again....

Ta fram acke guran och Midnight Oil allsång a'la Varan Teatern.... vi ska ut och göra Amerikas östkust livsfarlig...

Vi ska åka och spela i Toronto till hösten med supervackra pojk-combon Birthday Boys?! Faaaaaaaaaaaaaaaaaaaaan va skoj med Canada! På vägen hem ska vi spela i Buffalo och Rochester - upstate NY.

Brooklyn och Manhattan spelning.

Efter det blir det en sväng tillsammans med The Trakes neråt: Baltimore -Maryland och Lancaster, ( ja ja ja ja ja jag vill åka till ) Harrisburg -Pennsylvania.

Kan bli svårt att pussla ihop med den där Köpenhamn spelningen i augusti men något bra bör väl allt sluta i.

....when our beds are burning!!!!!

ännu en helg av musik...och jobb

FREDAG

Vi skulle ju eftermiddagsrepa (1pm) med bandet. Trummis-Karen dök dock inte upp. Hon går M.I.A på oss då och då. Så vi (jag o kymber) svor och svor. Sparkade henne från bandet, började oroa oss, tog tillbaka henne. Svor ut henne igen osv. Vi spelade igenom några nya grejer jag skrivit och sen klippte Kymber mitt hår. Lite senare dök en fotograf upp som managementet skickat. Planeringsmöte angående den här foto-sessionen. Kymber skötte väl snacket med lämpliga miljöer och ljussättning. Jag satt mest fånigt i solglasögon och spelade svår (ja, jag blir precis så töntig i band-biz-sammanhang.

Senare på kvällen promenerade jag bort till Club Rehab för ännu en kvälls arbete. Hårt blev det. Och sjukt stressigt. Rolling Stone Magazine presents Bob Dylan Birthday Bash. Band med på billen var väl Mooney Suzuki, Albert Hammond Jr Band, Adam Green, The Pierces, Hymns, Strokes-Nikolai och några fler hipster-coola ansikten från stan. Banden ville inte ha något förköp så jag fick infinna mig på plats halv åtta trots att musiken inte började fören 10pm. Utsålt på en timma och en milslång gästlista. Regina Spektor dök upp med en vän och jag tänkte på när jag och Johan var på NYC besök hösten 2003 (tror jag, 17-18 års ålder) och såg The Strokes på Madison Square Garden Theatre Stage med Kings Of Leon och en då helt okänd Spektor som förband. Kom inte ihåg vad vi tyckte men det var säkert ok för våra då, hittills oprövade musik-öron. Resten av kvällen, fredags, (musiken slutade runt 2am) fick jag stå med den biffiga-säkerhetsvakten Moses och kolla stämplar samt bråka med biz-folk om gästlistan och max-antalet folk som, enligt brandmyndigheten NYFD, är tillåtna att vistas inne i konsertlokalen. Rockborgen all over again.... Ballad Of A Thin Man var bäst. Vem som sjöng den vette fan, men den satt fint. Fick mig och tänka på min beat-poet farbror Cliff.

Rolling Stone DJ'n på övervåningen spelade Mando Diao - det kändes lite märkligt. Kymber kom förbi för att dricka gratis på min jobb-nota. Jag drog dock till min vän Danny som bor runt hörnet på tionde gatan och spelade blues gitarr. Fick nog av NYC klubbliv for once...

LÖRDAG

Trummis-Karen ringer och väcker mig runt noon. Det hade varit major drama med något gamalt ex från high school tiden (typ två års sen för hennes del). Killen hade visst blivit helt Roky i hjärnan på syra och börjat skicka hotfulla brev till Karens mamma för att få denna arma moder att övertala Karen att bli ihop med honom igen. Så hon hade fått spendera hela dagen på polisstation för att anmäla snubben samt ordna fram besöksförbud. Helt godkänd ursäkt för rep-frånvaro... Så vi repade idag istället. Drack iskall sparks on the rocks. Kymber färgade Karens hår. Charlie -nya bandtillskottet på orgel, ja, hon satt väl mest och snacka skit. Mig retade de mest halvt ihjäl,för att jag sjöng med i More Than A Feeling skithögt från duschen. Fan, classic rock radio = dusch radio. Det väl alla, enda anledningen radio stationen överhuvudtaget bör existera....

Dyker ner på klubben som vanligt och börjar jobba när ett av banden som ska spela kommer fram för att snacka gästlista. B-Cups från San Francisso, de har inte spelat än så jag har ingen aning om hur de låter eller om de är bra. MEN, jag kan säga att det är ta mig fan det trevligaste bandet jag träffat på länge. Fyra kvinnor i typ 30 års åldern och på två minuter hade det redan fixats västkusts-turné med oss och dom och hela karusellen. Deras gästlista bestod av följande instruktioner... if anyone from Black Heart Records shows up... well.... suck their cock...hahahahahaha, but no, not really, just be nice and let them in. ok, cool.

ok, eh, thanks? eller?

Blir säkert en bra kväll, nu ska jag och ljudteknikern beställa kinamat. Whoo Hoo!

På övervåningen spelar DJ'n den skönaste Mats Nileskär-soulen och ute vilar kvälls-för-sommar över hela New York City

-------------------------------------------------------------------------------------------

förresten, B-Cups var väl inte riktigt min grej.... som jag brast ut till ljudtekniker Gabriel:

they're like a female Mötley!
varpå Gabs svarar...
Right. Call Kenny! ( klubbens sleaziga stoner-rock ägare)

Bortglömd New York skiva # 1

The Dictators - Manifest Destiny 1977.

Adny Shernoff svänger över till keyboards - efter att kort lämnat bandet och blivit ersatt av Mark "The Animal" Mendoza på bas. Låtarna, låtskrivar-geniet(shernoff) vanligtvis fått till, fick han till även på denna skiva som fick följa upp magnifika debuten Go Girl Crazy ('75). Skivan kanske inte floppade rent försäljningsmässigt i och med att den faktiskt bröt sig in på Billboard listan. Anledningen till att ingen någonsin pratar om den kanske istället ligger i hela "sell-out" tjafset. För ja, skivan låter ju lite som Cheap Trick, något mesig fast stor och rymlig. Men vad fan gör det när den är så bra. Med Sandy Pearlman vid roddet och gamla Blue Oyster Cult minnen som ledstjärna blev ju Manifest Destiny något helt annat än vad de andra white castle-punksen i stan kunnat drömma om att få till. Släpper man en "punk" skiva i arena-rock tid (girl crazy) och arena-rock skiva i "punk" tid, bör väl det räknas som "punk" om något? Speciellt när "punk" var yesterday's news ('77), i alla fall i New York.

Låter det förvirrande? oh well...

Grymt underskattad Dictators platta hur landet nu än ligger. Så jag slår ett slag för den.

Exposed? Hemskt gärna.

New York Times en majdag år 2008

Framsidan till arts delen i New York times hade faktiskt två genusskruvade artiklar.

THIS ONE GOES OUT TO THE LADIES AND THEIR FRIENDS

Artikeln täcker den där filmpremiären som varenda tidning skriver om den här veckan. Sex and the City - the movie. Bara den här veckan lyder Mercedez Benz reklam "get Carried away". Filmens premiär tog ledning över trötta Indiana Jones, i förhandbokade biljetter. Kvinnor från hela landet har bokat Manhattan resa och vissa säger sig ha planerat för detta sedan månader tillbaka(!). För 130 dollar kunde man, vid sidan av själva filmen, få en guidad tur över de fyra singel-kvinnornas hot spots. Hundratals kvinnor nappade på erbjudandet. Filmen slår också smått rekord i grupp-bokningar i antal som kan liknas med nörd-nischade filmer som Star Wars och Rocky Horror Picture Show. Över hela stan ser man Time Out framsidan med de fyra och texten NO SEX!. New York Times raljerar över att det till majoritet är kvinnor och gay-män som bokat biljetter till filmen samt alla jippon runt omkring. Jag har lite svårt att se nyheten i detta? Vissa skriver nästan upprörande om hur Sex and The City slagit Indiana Jones i media-bevakning och box office slam. Men det är klart, det är ju också män som härjar. Kvinnorna säger inte så mycket. Antingen ska de gå och se rullen på fredag eller så ska de inte det. Det är liksom ingen big deal, inser inte gubbarna i media detta?

Själv ska jag jobba på New Yorks största Bob Dylan tribute som körs varje år. Bob Dylans Birthday Bash presented by Roling Stone Magazine, hålls i år på Club Rehab. Förresten är det någon i Strokes som ska spela som INTE heter Albert Hammond Jr, de andra lever alltså fortfarande....

CHICAGO SET FOR OPENING OF R.KELLY SEX TAPE TRIAL

R.Kelly som short eyes fallet. Chicago har verkligen dribblat bort all form av trovärdighet vid det här laget. Liksom Al Capone fallet, i samma stad, för c.a 80 år sedan är det möjligt att Kelly fälls för något som inte alls har med tonårs-sexet att göra. Capone var rå-gangster med mord och rån under bältet. Han fälldes dock för skattefusk. Varför Kelly lär bli fri från sex-med-minderårig anklagelser har att göra med att flickan i sex videon, som hittades för 6 års sedan (ja, det har gått sex år!) hävdar att det inte är hon. Alltså, skulle åklagaren använda henne som vittne, vilket de bör i och med att hon spelar huvudroll, kommer hon simpelt take the stand och säga that's not me. Chicagos stad har alltså drivit fallet i över sex år, startat en stor jävla mediacirkus och satt in en herrans massa resurser, för att fälla Kelly för antingen ingenting eller något helt annat. Kelly har på sin behalf släppt skivor under tiden och kallat sig the Pied Piper of R'n'B. Den ursprungliga Pied Piper använde sin musik att locka unga flickor till sin bädd.... Hela rättsfallet är ett stort skämt och Kelly skrattar hela världen i ansiktet. Han sjunger till och med att om han pröjsar för cheesecaken och parkeringen... ja då ska väl han få något i gengäld. Typ att pissa på flickorna. Något Kelly gör i slutet på videon man till en början kunde köpa på gatan för så lite som 10 dollar. Fallet borde vara glasklart men inget kommer hända. Läser M. Gigi Durham -professor vid University of Iowa jämföra fallet med Michael Jackson. Det tas mycket hårdare på när pojkar blivit övergripna än flickor. Jackson är folkligt fälld som vår tids största svin och konstigaste kändis-psycho medan Kelly är P.I.M.P och lär gå fri.

this one goes out to the ladies.....

we're fucked

Kyms hårdrocks pojkvän Michael kom hem till oss igår kväll efter drygt en månads turné i södern. En kväll delade hans band bill med ett svenskt band. Namnet har redan flytt minnet (sorry men jag bryr mig faktiskt inte alls). Hursomhelst, han sa att de hade en låt om USA. Låten hette You're Fucked och det var även det enda sångaren sjöng (skrek...) genom hela låten. Nästan lite sött hur svenskar envist måste racka ner på USA trots att Sverige och Norden bara bli mer och mer amerikaniserat.

Jag vill inte sätta mig i skiten eller nått. Men jag blir som trött ibland på hur folk ter sig när det gäller att klaga, moralisera och fördöma andra länder och dess landsfolk. Jag bor här, i U.S.A. Alltså fördömer jag all skit jag måste leva med, på grund av landets lagar, poliser, välfärd, politiker m.m. Varje dag hatar jag klasshierarkin inom den Amerikanska skolan och ute i samhället. Hur landets ledning systematiskt lågutbildar deras medborgare, även på hög nivå (college, sicket skämt - skulle kunna jämföras med den svenska högstadieskolan). Hur man ytterligare försvagar sitt folk genom drogliberalism och allt för dyr och dråplig sjukvård. Men vad vet ett simpelt, kortfattat svenskt hårdrocks band om det? Egentligen? please...

Jag menar, jag tycker Pinocchio statyn i Borås är skitlöjlig och förstår inte hur man kommer på tanken att mäta sig med Göteborgs Poseidon med en Italiensk lögnare. Inte kommer jag skriva en låt om hur fuckade ni, kära ullsax-vänner är för det. Ni tycker väl som ni tycker om den. Vissa gillar den och vissa inte. Men jag bor inte där längre och förlorar därmed min röst.

Lyssna på Bobby Lee Trammell och hans Arkansas Twist. Amerika kanske är dömt till döden men rock'n'roll musiken lär leva för alltid i och med att den föddes här. Detta med Rotmosrock samlingen i åtanke.... den första svenska rocken 53-59 (utgiven av Svenskt Rock Arkiv). Den är i och för sig också mycket bra, men snälla... går knappast att jämföra. Alltså, fucked?

New York skiva

Jag vet att det är sent och så. Det här inlägget hör väl mer till något man gör runt årsskiftet. Som en del av den, för bloggaren, obligatoriska årskrönikan.

Hursomhelst, förra årets New York platta släpptes 1978. Trots att det är förra årets soundtrack för mig i New York hur lätt som helst lyssnade jag inte på skivan en enda gång. Jag har inte lyssnat på den i år heller. Helt ärligt tror jag den blev kvar i flickrummet hemma på Gamlalandsvägen. Men jag har lyssnat på den. Om jag har. Skivan var liksom nästan uteslutande det som rustade mig för trippen. Hemma i Sandared kunde jag se hur New Yorks gator svängde och var precis lika coola som tongångarna från pappas slitna och smårepiga ex, jag tidigt tog över. Jag tänkte att om så var fallet behövde jag illa kvickt flytta dit och posha upp mitt gråa, avstannade och hopplösa svenne liv. Det blev la som man tänkt sig.

New York låter och beter sig som Some Girls till 100 procent och lär bli även årets New York skiva. Så är det sagt, slipper jag skriva årskrönika.

gubb o rock # 2

Sitter nere på klubben och lider av bandet The Drew Blood som står och spelar på scen. Ok, jättebra musiker är dom åsså ett jävla elpiano. Tänk er Bob Seger och Bruce Springsteen ligga i sked. Så dåligt är det.

Vad är man för slags människa om man skriver textrader som when I was young I used to suck cock. Eller vad sägs om följande låt där verserna drivs på rock'n'roll is the devil.

Det är fullt i lokalen och jag vill helst bara skjuta sångaren i och med att det verkar vara hans show. De andra i bandet lyder säkert bara order. Som den amerikanska soldaten.

Sångaren tar i så att han spricker men tyvärr så gör han inte det utan fortsätter att döda mig långsamt.

gubb o rock

Kajsa Grytt var skitbra på NuBlu igår kväll.

Jag tror att "gubb" och "rock" -konflikten jag allt som oftast brottas med förvärrades igår. Känner mig i vart fall lite tom och vilse i och med att jag insett detta. Mycket tack vare tant strul -mötet. Jag har väl aldrig haft kontroll över mitt sätt att förhålla mig till den drygt nittio-procentiga gubb-sfären jag befinner mig i. En del kom upp till ytan igår så nu är allt vad förhållandesätt heter verkligen åt helvete. Tänkte nog inte ens att det var möjligt att nå 48 bast som kvinna i en gubb-värld utan att rucka på vissa saker.

Vet fortfarande inte om det är möjligt.

En kille som spelar gitarr i ett mycket populärt NYC band sa en gång till mig att aldrig skaffa mig ett "tjej-band". Att det är en ren slump att jag är tjej, eftersom så bra som jag är kan ingen tjej i världen vara. Jag tror att han trodde att detta var något snällt att säga. Jag undrar mest hur man kan hata kvinnor så mycket som han verkar göra.

För övrigt verkar alla tro att vi ska gå och bli störst i världen nu bara för att vi är ett "tjej-band". Jag blir mest förvirrad och undrar lite hur det ska gå till. Om män bara bryr sig om kvalité, och om rock'n'roll konsumenter till störst del är män... det går liksom inte ihop. Om tjejer bara är goda för snygg utsikt och inte kan spela, hur kommer det då sig att tjej-band kan sälja skivor och nu bli "skitstora" ?

Man blir ju nästan förvånad över hur stillastående rockvärlden faktiskt, fortfarande, är.

Clean Teens splittras eller byter namn

Häromdagen när jag promenerade hem från stan, över bron träffa jag på Shingo. Denna världens-snyggaste-japan, liksom basist i The Back C.C's hoppas av sin cykel och slog följde med mig över bron.

Han berättade i alla fall att Clean Teens förmodligen ska splittras eller byta namn. Dave ska flytta från stan. I och med att Charles redan startat ett nytt band: The Vindicators och Alessandra har sitt Shop Fonts känns Clean Teens rätt oväsentligt. Ingen vet väl vem trummisen är ändå.

Tja, de la lika bra att starta nytt. Den här staden behöver några fler ny-gamla The namn för band att "garage-rocka" bakom....

Tant Strul

Sitter som vanligt nere på klubben och jobbar dörren då bar-manager Kenny dyker ner och förklarar att det sitter Stockholmare vid hans bar en trappa upp. Givetvis dyker jag upp för att se vad det där är frågan om. Tro fan inte att Kajsa Grytt sitter där då. Hon ska spela på NuBlue på Ave C på tisdag. Jag är rå-given.

Fan vad livet kan vara grymt ibland. Hon var rå-trevlig trots att jag stammade fram suddiga ord om ingenting när jag förstod vem jag pratade med. Jag bad lite försynt om ursäkt att jag inte kände igen henne först - vilket jag inte gjorde tills hon sa att det var Kajsa Grytt som skulle spela. Hon svarade med att det var ok: jag hade inte flätor förra året - ledigt.

dancing in the streets

Varje dag promenerar jag från mitt hem i Bushwick, Brooklyn till klubben där jag jobbar på Ave B, Manhattan. Cirka en timmas promenad där halva tiden fördrivs på Williamsburg bron. Så jag gjorde ett litet experiment idag. Gjorde mig uppmärksam på vad man hör när man promenerar från en stadsdel till en annan. Och det kändes rätt intressant måste jag säga, check it out.

Route: Jefferson St två blocks till Broadway. Broadway hela vägen till Havmeyer där Willie-bron startar. Bron över till Delancey St, Clinton St. som sedan (över Houston St) övergår till Ave B. Routen slutar vid andra gatan.

Det intressanta är att på Brooklyn delen av routen vart det ett konstant flöde av musik på gatorna. Väl på Manhattan... ingenting. Inte ett knyst. Trots tung trafik och tusentals männsikor i shopping/lunch-brunch hysteri framör en så är Manhattan är grymt tyst ö.

Det första jag möts at när jag stiger ut från porten på Jefferson St är.... WAR!!! what is it good for absolutely nothing, now say it again uh uh uh!. Ajjemän, Drygt två minuters promenad passerar jag en snubbe med old school beatbox spelandes Edwin Starrs megahit War, på trottoaren, bara sådär. Resten av promenaden möttes av salsa rythmer frånnågra bilar med nedvevade rutor, hiphop från affärer med vidöppna dörrar, Motown från någon bar och en kristen tillställning som stod och spelade protest sånger på busstorget vid bro-starten. Vette fan om det är en sekt eller nått. Jesus Is Lord står det i vilket fall som helst på deras banderoll. En skäggig caucasion, nästan amish-liknande gubbe på gitarr och en ung hispanic tjej på sång.

Trots att musiken runt om gatorna inte alltid är min grej gör det något med en. Något bra. Man blir ju lycklig av att höra musik, och på något sätt tror jag att även musik man vanligtvis inte lyssnar på inspirerar en. Rytmer från gatan ni vet.

Ännu ett bevis på Manhattan som en utdöende metropol?

Charlie Feathers & Roky Erickson

Norton Records tre volymer av Charlie Feathers material släpps om knappt en månad. Mer info tba här och på nortonrecords.com.

En två timmars Feathers special kommer sändas på WFMU med Billy och Miriam och en jävla massa Charlie. Sänds live i radio, men arkiveras också på nätet för er utlänningar. Datum, tid och allt tba.

http://www.wfmu.org/

WFMU 91.1 JERSEY CITY, New Jersey

Det blir Roky Erickson & The Explosives, live (dubbel!) på Norton snart också. Jag har hört skivan och broder/syster.... Det är det bästa jag hört med Roky någonsin. Köpt skivan när den släpps om ett par veckor. Köp sjuan, Wait For You redan nu!

skivmässa på Warsaw

F.I.Y, ny skivmässa i stan!

Det kommer hållas en skivmässa sista helgen i juni på grymme Poland stället Warsaw, i Greenpoint, Brooklyn. Runt 40 dealers. Norton kommer stå vid två bord.

Skivor som ni säkert behöver hemma i samlingen, kielbasa, piroger, zyewiec öl och annat skoj.

Mer info tba.

Danger Galore

En ny fest har sett dagens ljus! Den kanske kommer att kallas Danger Galore. Det tyckte i alla fall jag och Jake Rat igår. Jag har alltid tyckt om ordet galore och biz-mannen tillika skivbolags direktören Jake backar upp namnet med att det låter gay. Uppenbarligen vill man locka dom gala-stinniga queer killarna. Kommer gay-sfären kommer tjejer, och med tjejer kommer också hetero killarna.

Vi har redan haft två Danger Galore, utan att vara medvetna om fest-konceptet. I mars spelade, förutom The Rats som lär bli husbandet, The Jadewalkers, Abducteens och The Back C.C's. Jag, Brendalicious och Chris Teenager spann skivor.

Satt i dörren igår, medan banden spelade och diggade Brendas grymma pubrock val på skivspelaren. Hon hade med sig en gäst. Jag tror han heter Greg, eller så hittade jag bara på det igår, för att han a) liknade en ung Greg Shaw och b) spelade ett konsist set av powerpop singlar från just de tidiga Bomp åren. Efter sista bandet spelade jag och Brenda skivor tillsammans tills barpersonalen slängde ut oss en halv timma för tidigt! Skandal! Klockan var bara halv fyra men Greenpoints MC-näste nummer ett Matchless hade fått nog av dansen.... på bordstolarna...

Banden:
Organs
Nytt band och ruggigt bra. En brötig trio med grym energi och sjyssta låtar. Trist att deras trummis slutade i bandet direkt efter spelningen bara....

The Rats
I Don't Understand It som singel nu!!!

Gulag
Gulag blir bättre hela tiden. Skönt att grabbarna från Forest Hills börjat spela ute igen och gjort något med sitt band. Förr när det var Gulag spelning var det inte sällan någon i bandet "glömde" att dyka upp. Detta kunde ibland leda till bisarra utspel på scen med sångare Corey som enda bandmedlem.

Fishnet Stalkers
Från Baltimore. Jag har träffat killarna flera gånger när jag har varit nere (Baltimore) och spelat själv men faktiskt aldrig sett eller hört Baltimores, just nu, mest hypade rock'n'roll band. Jag trodde verkligen inte att jag skulle gilla Fishnet Stalkers i och med att Jake beskrivit deras musik som "cock-rock". Testesteron-fylls var det. Skrevade poser, "feta riff", två som körar i samma mick genom att luta sig sådär sleezigt med huvudet. Killarna hade dessutom (såklart) tio gånger så mycket utrustning på scen. Stackar och allt, ni vet. Men det lät såpass Skandinavisk rock att mitt nordiska blod började cirkulera fortare och jag kunde inte annat än tycka om kuk-rocken. Sådär Hellacopters Payin' The Dues-eran samt första Glucifer trivsamt. Utsikten var inte dålig den heller. Som min vän Patti sa, they're pretty easy on the eyes....

Kvällen slutade alltså i att jag och Brenda Djade "tag-team" (varannan låt) och dansade jävel med "Chas the Gas" Charles Gaskins. Det var så kul att något uppenbarligen gick sönder och vi blev ombedda att gå en halvtimma tidigt. Men som Danny Bastard sa när han blev utslängd från Fontana's förra året....

I was gonna make a scene, but I was ready to leave

Nästa Danger Galore hålls på samma Matchless Bar, den 18:e juli. Förlägg semester genast!