Flängt som en idiot idag. Först diverse bankärenden och skit. Sen iväg till Norton vilket fan inte är för lätt. Att ta sig från Bushwick till Prospect Heights är lika med en mardröm. Påminde mig om att jag behöver skaffa en cykel fort som fan för det är inte långt. Bara det att det inte går några tåg (förutom mongo-linjen G) inom Brooklyn och i bussväg blir det lätt ett par byten.

Sorterade all bråte som ligger runt om i Norton lyan. Med andra ord, överblivna singlar från skivmässan i Allentown. Jag organiserade flitigt men i stora drag: 50's-Related, 60's (för tillfället garage, intrumentalt och pop, orginal och repros, Amerikanskt och Europa tillsammans), R'n'B-Related, Modern (70 och framåt), Norton & A-Bones och en låda med enbart Cameo-Parkway/Tamla-Motown grejer. Samt en Misc. låda med konstiga saker de flesta säkert aldrig lär se. Allt som såg skitgamalt, värdefullt och/eller signerat ut la jag åt sidan.

Vad ville jag säga med det här då...? JO! Anade odåd (som vanligt) när jag började mitt skift nere på klubben ikväll, men blev glatt överaskad. Första akten för kvällen var en ung tjej med tillhörande band. Hon heter Sami Akbari och låter lite som Hello Saferide. Och det var ju trevligt som fan. Dessutom hade klubben vett nog att anställa bra DJ's ikväll. Mycket north west grease.

Själv tänkte jag lyssna igenom de 20 tal singlar jag fick med mig. Sånt mina kära chefer inte behöver. Jag erbjöd mig att avlasta dom. Det var och är ett sant nöje och tog knappast emot det minsta. Skönt att livet leker igen.

För övrigt hade dom köpt med sig snorbra garage och r'n'r från Mexico då A-Bones var där och lirade för någon månad sedan. Ser redan fram emot morgondagen.

Bra jävla lördag....

Jumpy lovar 50's grease och frat rock. Kan bli precis hur bra som helst. Att allt blir till guldklimpar så fort Phast Phreddie närvarar behövs väl knappast nämnas. Sen att det bjuds till med bra jävla liveband också, det ju enbart grymt. Skål på er.

Milk'n'Cookies

För drygt två år sedan jobbade jag som importansvarig på Virgin Mega Store, Union Square affären. Det jobbar sjukt många människor i den affären, trots att den är som lillebror till Time Square mega affären. Hursomhelst var de flesta i personalen ghettokids med försmak för hiphop och r'n'b (den moderna varianten). En av mina närmsta vänner på jobbet var Justin Strauss. Justin är en rå-tanig gubbe som jobbar bakom disken i dance/techno avdelningen. Varför vette fan för på 70 talet sjöng han i ett av New Yorks bästa popband: Milk'n'Cookies.

De släppte en skiva och allt det där men ni vet hur det är. Blir uppskrivna i NME. Åker till England. Kommer hem, lirar med Ramones på CB's. Inget händer. Bandet splittras, får barn och börjar jobba som frilansande producenter eller DJ's.

Detta tills någon yngre eldsjäl får lite pengar över och bestämmer sig för att återutge bandets grejer. Milk'n'Cookies eldsjäl heter William. William startade Radio Heartbeat för ett par år sedan. De ger ut skivor och anordnar en 3 dagars(!) powerpop festival på Southpaw varje år. Förra året headlinade Milk'n'Cookies på söndagen. Det var första gången de spelade sedan se slutade spela för typ 25 år sedan eller nått. Justin var snornervös, hans barn och ex-fruar var där samt alla gamla Woodmere polare. Bandet bildades just där, Long Island, 73 och avverkade sin fair share av skoldanser. De var i vilket fall som helst skitbra, och det verkar som giget gav mersmak.

Milk'n'Cookies spelar Southpaw i Park Slope, Brooklyn 23:e maj och Maxwell's i Hoboken, NJ kvällen efter.

www.myspace.com/milkncookies1234

vårhälsning

Det var eksem-framkallande stoner-hård-rock nere på klubben igår. Klubben jag jobbar på som byter namn varenda jävla månad för att fly snuten... Gamla Sineék, Midway, Rehab och nu (officiellt från och med 12:e juni) Pillbox.

Hursomhelst, sju jävla stonerrock band. Fan tur att jag fann the man of my dreams i det sista bandet annars hade jag nog hoppat från bron.

Med andra ord kom vår och vår-romans till NYC i år med.

Inte för att det är särskilt relevant till den här blogen men han påminer grymt mycket om Dahlén från Borås. Efter frukost och margaritas på Benny's idag drog jag med honom till Generation Records för testet. I och med att hans band inte är min grej in a million years. Han köpte King Khan & BBQ och får därmed mer än godkänt. Glad vår på er.

Ghetto Ways

Ghetto Ways har börjat spela i stan igen! Efter ett förjävla onödigt uppehåll. De spelade på Rock Star Bar i Williamsburg med Live Ones och Another Saturday Night för typ två veckor sedan. Detta missade jag helt men de har de facto börjat spela ute igen. Grymt som fan.

Såg faktiskt Ghetto Ways i Sverige en gång. En tilldrucken torsdag, drygt två år sedan, med Martin och Pierre på Henriksberg i götet. Det var Denimzine som höll hov. Klart det var.

www.myspace.com/ghettoways

Norton update

Jo, jag jobbar ju on and off på Norton Records. Världens bästa skivbolag de senaste sådär 20 åren. Samt säkerligen världens bästa människor. Jag har blivit inkallad på Norton Mayhem (citat Miriam rakt av) - uppdrag. Kan inte lämna ut detaljer ännu men:

1) Det är grymt - och jag har inte ens börjat fnula på det. Planeringsmöte i veckan. Pepp som fan.

2) Jag visste väl någonstans i bakhuvet att min enorma förkärlek till Charlie Feathers skulle löna sig.

stay tuned!



www.nortonrecords.com

åtta NYC band...

L Magazine listade i senaste numret åtta NYC band man bara måste lyssna på. Ok, so, jag har inte hört - eller hört talas- om ett endaste band de listar. Taget på tidningens Village Voice aktiga approach (sugig hipp indie) samt beskrivningarna tror jag dock inte att jag behöver ägna en sekund åt deras hipster band.

Här kommer den riktiga listan...

The Rats
bästa bandet i New York sen Ramones? Kanske men förmodligen inte. Spelar roll när bandet är så bra och kompromisslösa som The Rats faktiskt är.

Puddin' Tang
Nytt från The Witnesses sprungna Oakley. Grymt rockigt men sött på samma gång. Funkar för mig. När kommer plattan?

Ex-Humans
Josh från Beat Beat Beat och Carbonas flyttade från Atlanta och dom banden för att starta denna grymma trio med Todd, gamla Star Spangles basisten och Jesse från Jock. De kör Sick on You med The Boys ibland och deras egna låtar låter väl ungifär som den låten.

Big Fun
Men åh det är ju så bra. Gamla Weekenders. Visst, vi gillar Baby Shakes, men Big Fun är den bästa sockersöta tjej-powerpopen som kommit från de här smutsiga krokarna på länge.

Des Roar
New Yorks svar på Reigning Sound?

Electric Shadows
Folk i stan säger att de är tröttna på Shadows. Att allt låter likt. Jag säger to hell with it för konceptet funkar varje gång. Vadå, Chucken eller? Fuck it och let it be. Electric Shadows rockar bra i vilket jävla fall som helst.

Clean Teens
Frontmannen Charles är lite av en svin. Andra gitarristen Dave likaså. Men bandet är fortfarande grymma. Så det här kommer verkligen från hjärtat för jag ville helst inte ha med dom på den här listan... Jacksonville grabbar plus Alessandra från Shop Fonts. Grym jävla garage.

Live Fast Die
Håller fortfarande helt otroligt bra. Borde väl ni veta, det var trots allt inte länge sen de spela runt om Svenska hem.

Dessutom berättade frontmannen Ethan att han och hans tjej (Erin från Big Fun) håller på att starta ett band bara dom två. Låter sjukt lovande...

folk omkring scenen # 2

Frank Wood. Nästan alla i New York vet vem Frank Wood. Hell, nästan alla i hela USA vet vem gubben är. Han är ökändhet personifierad. Gubben är givetvis helt out of control galen. Men liksom Tim Warren och några andra dönickar är han galen men seriös med det han gör och faktiskt ruggigt bra på det. Wood har kört sitt Frank Wood Promotions i 30 år nu. Han bokar och promotar band. När han har ont om deg gör han diverse mindre filmroller, åker som turnéledare eller jobbar dörren på några av de klubbar han arrar gig på. Kollar leg och så. Något han gör för mig när jag kör min Pub-klubb på Otto's Shrunken Head. Men han är inte dum, Frank Wood. Han får gubbar som Richard Lloyd att spela gratis varje söndag i två månader tillsammans med en massa punkkids. Han får kliva in och "styra upp saker" med New York Dolls samt vara ute och slarva hela nätterna med alla nya hippa rock'n'roll kids. Han berättade för mig i måndags att han aldrig blir wasted. Han kan ha menat full men rimligtvis även något annat. 52 år gammal men ser mer ut som 62. Gubben håller aldrig käft men man får ta honom för den han är. Räkna med att höra historien, den om Sylvain Sylvain, en sisådär två hundra ggr kvarten. I 180 graders hastighet. För övrigt har han ett helt merch-set åt sig själv. Frank Wood är mannen som gjorde bokaren till stjärnan i gamet. "Woodie-Hoddies", t-shirts, tygmärken och tygpåsar finns att konsumera om man önskar att gå på stan med Frank Woods nuna och namn synligt.

Men han är sjysst och gör ett bra jobb. Så tja, ta gubben för den han är. I vilket fall som helst lär ni stöta på honom om ni är i stan. Och heaven knows att ni kommer känna igen honom. Han ser precis ut som karikatyren ovan.

www.mrfwood.com
www.myspace.com/mrfwood

Go Johnny Volume!!!

Det här är dagens sanning I swear to god scouts honor. Jag hade en underlig känsla när jag vaknade upp i morses. Jag mådde inte bara sjukt bra men jag kände mig grymt motiverad, lättad och hoppfull. Som om saker och ting bara fallit på plats.

Åsså vart det Johnny Thunders dödsdag. Idag fast 1991 i New Orleans. Rest in peace Johnny Boy då man slänger på L.A.M.F en gång till efter So Alone.

folk omkring scenen

Den här sektionen handlar inte om simpla hang-arounds. No sir-ee, det här är viktiga attribut. För precis som pizzan kräver sin ost behöver en "scen" också sin topping. Det handlar om bokarna, DJ's, zine-folket, go-go dansarna, dr. feelgoods, skivbolags moguler, t-shirt tillverkare liksom pins och tygmärken, radio, gamla gardet, it nördarna, layout-snillen, allmänt PR folk, managers m.m m.m.

Först ut är Anna Copa Cabanna.

Anna är våran favorit Aussie hur lätt som helst. Konstant go-go dansare på Josh Styles 60's fest Smashed Blocked!. Fredagar på Motor City och spontana inhopp här och där. Oftast med på ett hörn då DJ Lady Starlight är inblandad. Möjligen olämpad för "folk-omkring-scenen" rubriken då hon även gör musik. Jag ser hellre Anna Copa Cabanna som en konceptuell performance mer än en artist eller än mindre - ett band. Varje år i april och i bland också på höstkanten inträffar The Anna Copa Cabanna Show på Bowery Poetry Club. Det är som en kabaré fast jävligt bra. Bara hon är otroligt rolig i den naiva-australienska-klant-rollen hon skapat. Hennes musik hon spelar ihop med en dragspelande gubbe samt hon själv på xylofon. Texterna om vardagligt New York liv. I showen medverkar en rad gäster. Första gången jag såg henne lirade Tommy Ramone och hans fruga med deras bluegrass band. Med sig vid hennes sida finns alltid hennes mycket lojala dansare liksom sidekicks: Breedlove, Mr. Miss America, Honey Lingus och Tosha Marquee. Anna Copa Cabanna myntade uttrycket "pizza-o-clock" vilket hennes punkband Anna and the MG5 praktiskt nog har en låt om. Tror fan att klockan slår pizza-o-clock as we speak, så jag stänger la ner. Men tja, lyssna på myspacen vettja.



Time Square, Mr. New York, Canada är redan folkhems favoriter i staden liksom Please Don't - protestsång berörande OS och att vi inte vill ha OS i New York City. Stackaren var i Sydney när OS höll hov - och rekommenderar knappast ens stad att hålla i tillställningen.

Som jag nämnde ovan har Australienskan grymma sidekicks. Breedlove har varit vid hennes sida i en evighet. Hitta ett klipp på när kärleks-budskapet själv kör guldnumret Date With Myself från förra årets julshow. Inte lika stark som låten han körde under April 2007 upplagan av showen - låten om att rymma med den minderåriga... men ändå småkul. Enjoy!

Band som flyttar

Många band flyttar till New York City för att bli störst i världen. Några band flyttar härifrån.Baby Shakes flyttade exempelvis till Atlanta förra året. Red Limo huserar numera i Charlotte, North Carolina. Nu blir vi tråkigt nog också av med The Trakes. Basisten Johnny Obvious bekräftade deras Pennsylvannia flytt över en fika härom dagen.

Egentligen kan man säga att The Trakes flyttade från New York redan två år sedan. Liksom Bamboo Kids flydde de från hyres-höjnings-hysterin i New York till Jersey City i New Jersey - där ingen vill bo. Vill ingen bo där = rimliga hyror = man behöver inte jobba arslet av sig. Å andra sidan envisas Jersey-bor att hinta att de fortfarande bor i New York. Detta med att fortfarande spela gig här var och varannan helg. Enbart hänga på barer och dess invånare på den här sidan sundet. Om det är så de vill ha det - fine. The Trakes flyttar nu i helgen till Lancaster, Pennsylvania. Det är inga konstigheter med motiven. Det handlar om pengar. Alla vet väl att band sällan har mycket pengar att disponera. The Trakes vill turnera, året om. Det är knappast möjligt om man måste betala New York hyror. Med dagens jättepraktiska DIY verktyg Myspace och möjligheten att pressa egna singlar att sälja ute på vägarna är idén förmodligen genialisk. De lär ju ha lättare att nå ut nu som P.A bor än förut. Min enda konflikt med flytt-till-den-mindre-staden-draget är inspirations-triggern. New York är en otroligt galen stad som föder otroligt galna människor och idéer. Dessa galna människor är för det mesta grymt originella, intressanta, talangfulla and so on. Jag VET å andra sidan av egen erfarenhet att galenskapen från turnén kan bidra till att man blir taggad. Men samtidigt blir man less. Bor man då i en svampstad där den intellektuella nivån är på bottennivå och nöjesutbudet ryms i en burk pabst blue ribbon - kanske man också blir less på varandra. Å andra sidan har ju utråkade ensamvargar malplacerade i en hopplös stad visat på musikaliska stordåd förut.

Tre Amerikanska stader jag kanske skulle vilja bo:

Portland, Oregon
Denna nordvästra stad har alltid varit sprudlande rent konst&musik mässigt. The Kingsmen men kanske framförallt världens två bästa band The Wipers och Dead Moon kommer ju för fan från Portland. Å andra sidan kommer min kompis Jimmy från Portland och enligt honom är staden lika med döden

San Francisco, California
Mer av en litterär och romantisk dragning. Gary Snyder, Kerouac, vattnet, bron och solen. Hippie-musiken kan jag vara utan men hippe-vibes kan vara nyttigt i måttliga mängder. Kunde Flamin' Groovies bli verklighet i Frisco, kan staden vara värd att se över.

Atlanta, Georgia
Atlanta är just nu det här landets ledande rock'n'roll stad. Black Lips, Carbonas, Gentlemen Jesse m.fl. James T. Shaw, även kallad Mighty Hannibal är även han sprungen ur Atlanta. Men vill man bo i Atlanta? Staden håller nästan lika hög kriminallitet som Detroit och New Orleans. Min vän Josh flyttade nyss från Atlanta till New York. I Atlanta spelade han först med Beat Beat Beat! och sedan med Carbonas. Väl i New York startade han upp Ex-Humans med Todd (gamla Star Spangles basisten). Ex-Humans spöar skiten ur hans tidiga band any given day.

stil-ikons plagiat

I och med att jag jobbar på Rock Klubb, ser jag band varje kväll. Club Rehab (gamla Midway) på Ave B. 30 band i veckan - give and take. 98 % faller mig inte i smaken. The Antlers från Brooklyn har spelat varje onsdag i en månad. Bra när de låter Sonic Youth aktiga - inte bra när en av hipstersnubbarna spelar trumpet istället för gitarr. urgh.

Ikväll hade de dock med sig tre relativt intressanta men huvudsakligen ruskigt ojämna band, som support. Victor Victor Band från Phillie lät väl som ett sämre Jack White projekt. Younger Sister Band lät lovande till en början. Americana/Bluegrass stuk, lite Pete Seeger Sessions mysigt och safe. Lite för safe för min del. Vet inte alls hur jag ska beskriva Ghost Font. Gratis nöjesguiden L Magazine skrev: Ghost Font borrow a bit from the college bands of yesteryear. Jag tycker nog att de är bättre än så. Bitvis. Tyvärr spricker deras set någonstans runt mitten. Som alla andra.

Verkar ruggigt svårt för band idag att hålla hela vägen. De försöker väga upp det med snygga skor och tajta jeans. Trist att min kull kom att bli talanglösa stilikoner. Förr vart de talangfulla och stilikonernas orginal.

Btw. det sista bandet för kvällen var Vendetta Valentine. Någon bör verkligen göra något åt Spin Magazine musiken som förgiftar våra godhjärtade/renodlade sinnen. Just nu vill jag bara skjuta någon. Bandet lät väl som ett äktenskap mellan Kent och Fall Out Boy med The Killers som radhus-granne. Inte bra.

frågeställning

Stackars New York City. Det är inte lätt att leva upp till musikhistorien den här staden vilar på. New York vill, som alla andra stora metropoler vara först med det nya, slänga ut det gamla men samtidigt behålla ytan av det som folk gillar med staden.

Till exempel: CB's. 'Nuff said om detta egentligen, och vad CB's hade utvecklats till mot slutet gör det sig nog bättre att stället stängde ner. Men inte ska JC rockare från Europa behöva ta foton på en igenbommad dörr. Därav CBGB Store på St Mark's Place. Jag har aldrig varit inne i souvenier-butiken men jag har gått förbi många gånger - jag gör mitt bästa att ta omvägar runt St Marks mellan 2:a och 3:e men ibland går man till Rockit Scientist eller Trash och ja, då lär man passera CB's affären. Kort sagt, gå inte dit.

En annan sak jag funderat på är skivaffär utbytet New York - Tyskland i mellan. Crypt Records och Wowsville är båda lokaliserade på tysk mark. Tim flyttade förvisso tillbaks hit och öppnade upp en Crypt affär i Bushwick, Brooklyn (knappt 20 min promenad från kvarten - praktiskt för både mig och Tim). Tyskland har fortfarande sin Crypt kvar, nu vid sidan av grymma Wowsville som förr låg på.... just det, St Marks Place. 1-0 till Tyskland. Förövrigt är Berlin en stad old school New York somantiker ofta drömmer om. Berlin ska uppenbarligen vara mer New York än vad New York idag är.

Vilka slutsatser kan vi då dra från det här? Tja, jag vette fan - men jag hoppades få reda på det och skriva om mina resultat i den här blogen. So, stay tuned.