Jag ville tillägna en blog till två killar som betyder grymt mycket för mig. De inspirerar mig på alla möjliga plan och är allmänt bra riktiga människor.
Båda två befinner sig på en resa mellan olika livsstilar. Lite som jag.
Tommy nyktrade till för drygt två år sedan. Han försöker nu jobba fram ett sätt att hålla på med musik som förr men utan dekadensen och livstilen som ofta medföljer. Jaques slutade hoppa tåg, lifta, bo I squats och började läsa geografiprogramet på Hunter College. Han ville I framtiden resa fritt som förr men säkrare.
När jag flyttade hit, sensommaren 2006 var jag 20 år och stort powerpop fan. Ett band som jag tyckte väldigt mycket om var Star Spangles. Så det är ingen underdrift att jag blev impad när jag fick veta att bandets gitarrist hängde runt samma kretsar jag börjat infiltrera. Jag gick ut mycket den här tiden. Bodde mitt I East Village och gick ut så gott som varje kväll. Viftade mitt rosa EU körkort I hopp om att dörrvakten skulle bli så förvirrad över färgen på leget och att de skriver år först I Europa (skulle bli 21 år juldagen samma år). Det fungerade för det mesta. Jag hade världens idolcrush på Tommy men hade aldrig något bra att säga. Han hade inte mycket han ville prata med mig om heller, efter att en gemensam vän presenterat oss. Eftersom jag inte var helt klar på hur trasig Tommy var, tog jag allt han sa, eller inte sa, på fullaste allvar och som någon slags verklighet. La ner Tommy efter ett tag, då jag förstod att han nog bara brydde sig om en sak, något jag (med min ekonomi!) knappast satt inne på. När jag sedan träffade honom drygt åtta månader senare hade han varit bortrest och skaffat hjälp.
Nyktra alkoholister kan ju sällan umgås med gamla vänner, eller det är oftast ingen bra ide'... Tommy ringde mig och frågade om ifall vi kunde börja spela musik ihop. Det där första året gick det sådär att spela. Han hade fortfarande grymt mycket att jobba med och var ofta frånvarande och svår att få tag på. Det var inte fören Halloween 2008 som vi börja spela ihop regelbundet. Mest covers och ett par låtar jag hade över från tidigare band. När jag kom hem efter min Sverige vistelse I julas började vi repa på mina Svenska låtar istället. Nu umgås vi typ varannan dag. Det känns fint och verkligt att umgås med någon som öppet jobbar med sig själv varje dag. Han är precis lika ärlig och känslig som jag. Allt ska ut och allt behandlas på det mest känslosamma sättet, även om det gör ont. Vi är väldigt lika på något sätt och jag är väldigt tacksam att jag träffade honom och inte satte mig I samma sits som han en gång gjorde.
Tommy kommer förövrigt göra sin egen comeback till scenen via en singel som släpps senare i år. Grym låt och ett kärt återseende. Tommy är förmodligen en av de bästa gitarristerna i den här staden och genren.,
Min andra favoritkille heter Jaques och har spelat gitarr I The Jadewalkers sedan Februari. Efter gymnasiet flydde Jaques också världen, men inte genom tunga droger. Han anslöt sig till världens crustigaste subkultur…. Squat kidsen. Liftade genom USA ett par gånger. Hoppade tåg, flydde polis, blev hotad och nästan utsatt för ett vidrigt övergepp I en lastbil någonstans I Oklahoma. Han lyckades fly på något sätt. Han liftade igenom östeuropa. Polen, Ukraina, Montenegro… you name it. När jag träffade honom bodde han I anarkisthuset på Knickerbocker Ave, men blev utfryst för att han inte hade några face tatoos. Nu bor han I ett kontor på 59:e gatan och Lexington Ave. Nära Hunter där han pluggar och precis startat en liten verksamhet där han säljer böcker han hittat på gatan. Han har ett bra sinne för att fiska upp bra böcker som säljer och har lovat mig en liten ruta där jag kan sälja skivor, typ dubletter jag vill bli av med innan jag flyttar. Han läser geografi och drömmer om att alltid resa. Jobba I regnskogen eller kanske åka med en av de där aktivistbåtarna som sabbar för valfiskarna. Anything goes liksom med Jaques.
Han är dessutom en av de få killarna I det här landet som är uttalad feminist och säger ifrån när folk tanklöst kallar andra för fag. Sådana killar växer inte direkt på träd I USA.
Jag träffade bade Tommy och Jaques I Torsdags. Gick på 170 Ludlow och opening night av kläder signerat hon (glömt namnet!) som designar Karen O’s outfits. Det var fint. Jag och Tommy drev runt affären med varsin mineralvatten och sa inte så mycket. Vi behöver prata särskilt mycket för att ha trevligt. Lite senare mötte jag upp Jaques på Sin Sin lounge där min barndomsvän Noah Pardo spelade. Jag kommenterade Jaques skjorta med en gång. Fin! Är den ny? Skjortan hade han visst precis hittat utanför en laundromat, tagit på sig den i kön till spelstället! Under kvällen hittade han ytterligare ett par böcker att sälja samt två ihoprullade set draperier. I need shades! När Noah spelat klart drog jag och Jaques till ultra lyxiga Bowery Hotel. Paris Suite Yourself spelade och det var hur fett som helst. Joe är den bästa trummisen jag sett på mycket länge och allt som allt var det dansant värre. Vi försökte ta oss upp på taket, hamnade på våning 17 och kom inte längre. Hissen var helt plötsligt låst (security lär ha sett oss). Spelningen hade varit på andra våningen vilket är en klubb och öppen för allmänheten. Lobbyn är dock bara för hotellgäster, det brydde vi oss inte om utan slog oss ner. Vi köpte en drink för 16 dollar (!!!!) och delade på den. En servitör I vit skjorta, svarta hängslen och svart fluga kom med glasunderlägg (vad heter coaster på Svenska? hjärnsläpp!) och ett fat med ett lyxigt urval nötter. Jag och Jaques satt ihopsjunkna I de fantastiska fotöljerna. Vi fick så småning om sällskap av ett gäng tjejer. Vi ordade ett tag. Jaques ljög och sa att vi bodde I ett penthouse på hotellet. Tror vi bjöd dem till vår fiktiva efterfest i penthouset men någonstans flöt lögnen upp till ytan... Tjejerna drog, men vi satt kvar lite till, läste New York Times och planerade en framtida turne’ I östeuropa.
Andra killar skrattar ibland åt killar som Tommy och Jaques. Det säger all tom de som skrattar och ingenting om Tommy och Jaques.
Kärlek!
