Kärlek # 1

Det är intressant att studera hur relationer funkar (eller inte funkar), i den här staden. Jag skulle vilja skriva en bok om det. FAST... det får inte bli för mycket Carrie Bradshaw... Unga vuxna som flyttar till New York och finner sig i en ständig jakt på kärlek och någon form av pålitlig relation att vila sin sönderstressade själ på, ni vet. Å andra sidan är det ju precis så det är. Man vinner aldrig, jag ger upp. Jag ska skriva en bok mycket i stil med de Carrie skriver i Sex & The City. Ja happ.

Jag ska inte bli för personlig, eller vädra för mycket av mina strofer nerskriva kring den där boken. Så jag stannar vid att det är jävligt svårt och ganska jobbigt. For now.

Vågar man ens misstänka att det är så överallt, eller att det kommer vara så för alltid. Det där kan ju leda till en ganska så tråkig cynism och bitterhet. Eller, jag vet absolut inte, så fråga aldrig mig. jag sitter nog inne på världens sämsta råd när det gäller det här.

Hursomhelst, igår gick jag nog på min konstigaste dejt, hittills. Den var på John F. Kennedy  International Airport. Killen är ständigt på turne', så det här är tredje gången jag träffar honom på 8 månader. Han hade en åtta timmars layover mellan flyg, så jag drog dit, tog buss till terminal 4 och mötte upp detta jetlaggade, yrvakna och antagligen bakfulla punkyrväder. Vi drog till Rockaway Beach som ligger nära, för att komma bort från den tråkiga flygplans-atmosfären. Tricket kanske är just det, att man vet att man ändå bara ses ett par gånger per år. Borta är osäkerhet och all annan sund hjärnaktivitet, typ rädsla för att bli sårad. Nu är han här i åtta timmar, vad är det värsta som kan hända. eller jo, han missade förvisso sitt flyg, men ingen större dramatik hann inträffa. Vi hann inte ens lära känna varandra något vidare.

Kanske inte ideal for the long run, men det funkar absolut om man inte har tid att bli sårad.

Fortsättning följer... tyvärr, alldeles för ofta det här ämnet bearbetas...