råkk'n'råll tar dö på mäj

Vi lyssnar på Bob Hund mellan banden på klubben ikväll.

Kym kom igår och räddade mig från mitt jobb. Vi drog till Manitboa's för att promota lördagens spelning. Träffa TC från NY Waste. Han satt och pimpla bärs med David Peel så nu var vi väl mega Lennon-fans också. Han skulle visst göra oss världstjärnor i Tyskland eller vad fan han snacka om. Nåja, tåls att klä upp sig fint...eller. Efter att han lovat göra ditten och datten för bandet la jag till slut till med ett... well, maybe you should come and hear the music first... haha. Kan va bra och veta om bandet är bra före man tar på sig att ragga pengar till världsturné... i Tyskland(?). Han sa att om vi slog i Tyskland så var kirret kirrat, och hela världen skulle ligga vid våra fötter. Han kanske trodde att vi spela hårdrock. Fick hans biz-kort. Det var fint, hade Apple symbolen i ena hörnet. dope.

Sen drog vi till vidriga Kings Cross dit Kym vill gå varje torsdag. Jag hatar det. Bowery glam-metal klubb. Det var som tur var dött så vi drog till Lit Lounge. Kym drack whiskey. Jag smöra med den bedårande DJ'n och kunde lite senare inte sluta kolla på den lätt-lack-klädda go go dansaren. Vi var på nedervåningen. Det var packat, rökigt, svettigt och fullt av dansande galningar. Så vi drog till konstgalleriet på övervåningen ett litet tag tills vi kände oss färdig-promotade och åkte taxi hem till Bushwick.

Träffa en ny granne i trappuppgången. En cool rasta kille i afro. Jag, Kym, Rasta killen och katten Schmoe gick upp till taket och jag spelade sånger på gitarren medan solen gick upp över Manhattan skyline på andra sidan vattnet. Fan fint.

FY FAN FÖR DETTA JÄVLA FOLK

Jävla skit hardcore-black metal-grottmans-growling kväll på Club Rehab ikväll. Stora män med burger-rester i skägget och öl spill på t-shirten där det står något i så förvrängda bokstäver att man kan misstänka det inte står något alls. Desto svårare det är att läsa bandnamnet... desto hårdare är bandet. Visst eller hur. Jag försöker vara diplomatiskt när det kommer till musik jag inte gillar. Kvalité om någon gillar det, typ. Banden ikväll är dock sjukt otrevliga mot sin publik. Skäller ut de få som är där för att inte fler är där and so on. You all have the right to die and I suggest to exercise that right, säger "sångaren" i Iconicide...ugh

Hardcore-gröten håller väl på tills elva nått. Sen runt midnatt faller Talib Kwelis månadsparty in. Folk hänger redan på dörrlåset... Tacksamt party att jobba. Alltid mycket folk, alltid trevliga, sällan dyngraka (dock ofta något ehum annat...) men i stora drag trevligt och smidigt att jobba. Får se hur sinnet ställer om sig från otrevlig brötig hardcore-metal till good vibed hiphop från underjorden...

--------------------------------------------------------------------------------------

Skulle städa badrummet idag men något annat, mycket viktigare kom ständigt i vägen...

* Sprang på Alex på Williamsburg bron häromdan och tänkte... han måste jag ju bara ringa just nu. Vi måste ju gå på museums-dejt innan han åker tillbaks tills skogarna i norra Massachusetts, dit han flyttat för att fly NYC madness. Alex, a.k.a Alexcalibur gör någon form av skruvad Punksak med Neubauten slag och Bowie referenser... Han brukar uppträda barbröstad (vilket är tacksamt...yesssss...) med ett cykelhjul fast spänt runt halsen. Hjulet ställer sig liksom som en aura bakom och över huvudet. I det "civila" har han alltid på sig röd t-shirt. Fascinerande snubbe.

* Faaan, tänkte jag, måste måla över set-listorna vi skrivit helt på måfå på väggarna i replokalen. Ser inte bra ut. Nej, det måste jag verkligen göra precis nu med en gång. Målade rött över en set list men inte över hela väggen då jag inte ville måla över citatet från "Bucket of Blood" (grym Corman rulle från '59), se bilder nedan. Andra väggen sprayades helt i svart (ok, borde ha målat för vette fan vad för bra de där spray-ångorna gjorde för hjärncellerna, kände mig lite groggy...) och skrev i rött. Båda väggarna fick några bilder att inspireras till... kände mig dock lite arty-faggig och var tvungen att fucka upp bilderna med färg och skit.

världens skönaste glidare.... Schmoe

I morrn är det gratis-fredag på Metropolitan Museum of Art. Ska dit med cykelhjuls galningen Alex. Åsså städningen... går fan inte bra.

here come's the summer...

Mellan flotta besök från Denimzine kärnan samt deras GBG peeps och Bredareds finest Johan "Bullen" Olsson blir det buisness as usual även i sommar.

Vi ska spela ett gäng roliga gig...

21:a juni - Våran midsommarfest på vårat hustak, med The Rats
12:e juli - Denimzine vs. Humanbeing Lawnmower, oss med Ex Humans och Electric Shadows
26:e juli - Spelar vi med två kultiga Walters! Waldos (Walter Lure -Heartbreakers), The Bullys (Walt Stack)

I september ska vi gigga Canada i en vecka tillsammans med Birthday Boys.

I juli ska vi spela in med Jon Cummie i hans studio på McKibbin St. Blir några nya låtar till en singel Puta tänkt släppa framåt sensommar/höstkanten.

Tre roliga rock'n'roll båtar - presenterade av rocks off.. (så kallade) booze cruises:

2:a juli - The Fleshtones
26:e juli- A-Bones (två timmars båt-konsert + baseball match, NY Mets - St. Louis Cardinals)
29:e Aug - The Giraffes & Stalkers

Sista veckan i juli ska jag till Harrisburg, Pennsylvania och hälsa på min vän Eddie från Plimsouls då han är på min sida av landet och lägger gura på Parallax Projects nya skiva.

Jag och Kymber ska lära oss surfa Coney Islands utdöende vågor.

-----------------------------------------------------------------------------------

För övrigt åt jag världens bästa mat idag. Taco-sallad från San Loco till lunch och sen kom ljudteknikerns flickvän Belle med middag. Afrikansk Soppa samt Seitan Tofu och Tempura från Kate's Joint.

Om det går åt helvete med musiken blir jag matskribent. I så fall skulle det mesta med cilantro få försprång på gott betyg. Men det är ju mest bara helt rätt, som Dolemite Rudy Ray eller typ Bobby Fuller. En ren självklarhet helt enkelt.

Memorial Day Weekend

Åsså var det dags för ännu en helg ingen vet innebörden till. Eftersom jag måste jobba behöver jag inte välja och vraka bland kvällens alla happenings (memorial day är i morgon, måndag - röd dag på svenska). Jag blir liksom illa tvungen att infinna mig på Club Rehabs Memorial Day partaj med fem band och DJ's...

Känns lyckat, grymt mycket folk och Jonathan från fest-gruppen New York Night Train spelar skivor mellan banden.

Freshkills känns väl mest intressant, för min del. De brukar hålla ruggigt bra, och är inte minst grymt trevliga. De kan typ beskrivas som en mix av Dead Kennedys och Joy Divison. Kul eftersom de gör något ingen annan i den här stan gör. Huvudakten ikväll är förstås Heroine Sheiks. När jag kom hit, före spelningen och började rigga upp min lilla station vid dörren möttes jag av en grymt stirrig George - bartendern. Han har spelat i en hel del intressanta band från trakten och avtjänade tre år som basist åt just, Heroine Sheiks. Jag fick inte särskilt mycket mer ut av honom men det var nog en hel del ehum... minnen från förr.... George spelar nu i Five Dollar Priests med någon från Sonic Youth, såklart... de är liksom med över allt. Nature Music drog väl mest på förköpet. Inte jätte roliga direkt. Lät som ett sämre Brittiskt E-band från 90 talets mitt blandat med någon konstig stoner-rock. Golden Error var bra när de lät Minor Threat, fast helt ointressanta när de lät som At The Drive-In. Have Mercys var bedrövliga.

Efterfesten till det här hålls av Mick Marsh tillsammans med NY Night Train på Motor City. Det är Micks söndagsklubb Exile On Ludlow St som håller hov. Jag ska inte dit. Går jag någonstans efter jobbet bör jag verkligen gå på Bowery Electric där Georgi och Christian spelar skivor ikväll. David Allen lär väl vara där, så om ingen annan från bandet drar dit måste jag väl gå och berätta hur det gick med fotografen i fredags.

Det har varit livat i stan hela dagen faktiskt. Hängde med Danny i Tompson Square Park med skateboard och hans hund. Vi käka tacos från San Loco medan någon form av Puerto Ricansk parad marcherade fram och tillbaks och runt den legendariska parken. Vi frågade oss om Puerto Ricaner verkligen firar memorial day....? Är inte memorial day en dag att minnas krig och soldater. Som är allmänt relaterad med Amerikansk stolthet? Eller krigsveteraner har väl förresten "Veterans Day" (finns den, har glömt). Är "Labor Day" som första maj? Helgdagarna i det här landet är minst sagt förvirrande.

Promenerade förbi Mars Bar och möttes av min konstnärs-vän Nathan. Han och hans vänner hade utställning mitt på gatan, utanför den legendariskt nergångna baren (fristaden på 2nd Ave...) med gratis grillat. Jackie, Jesus, Georgia och ett gäng andra mer eller mindre bekanta ansikten hängde i solskenet med varsin majskolv. De skulle visst alla komma hit sen för att kolla Freshkills....

New York hjärta musik idag då.

The Jadewalkers.... we're on the road again....

Ta fram acke guran och Midnight Oil allsång a'la Varan Teatern.... vi ska ut och göra Amerikas östkust livsfarlig...

Vi ska åka och spela i Toronto till hösten med supervackra pojk-combon Birthday Boys?! Faaaaaaaaaaaaaaaaaaaaan va skoj med Canada! På vägen hem ska vi spela i Buffalo och Rochester - upstate NY.

Brooklyn och Manhattan spelning.

Efter det blir det en sväng tillsammans med The Trakes neråt: Baltimore -Maryland och Lancaster, ( ja ja ja ja ja jag vill åka till ) Harrisburg -Pennsylvania.

Kan bli svårt att pussla ihop med den där Köpenhamn spelningen i augusti men något bra bör väl allt sluta i.

....when our beds are burning!!!!!

ännu en helg av musik...och jobb

FREDAG

Vi skulle ju eftermiddagsrepa (1pm) med bandet. Trummis-Karen dök dock inte upp. Hon går M.I.A på oss då och då. Så vi (jag o kymber) svor och svor. Sparkade henne från bandet, började oroa oss, tog tillbaka henne. Svor ut henne igen osv. Vi spelade igenom några nya grejer jag skrivit och sen klippte Kymber mitt hår. Lite senare dök en fotograf upp som managementet skickat. Planeringsmöte angående den här foto-sessionen. Kymber skötte väl snacket med lämpliga miljöer och ljussättning. Jag satt mest fånigt i solglasögon och spelade svår (ja, jag blir precis så töntig i band-biz-sammanhang.

Senare på kvällen promenerade jag bort till Club Rehab för ännu en kvälls arbete. Hårt blev det. Och sjukt stressigt. Rolling Stone Magazine presents Bob Dylan Birthday Bash. Band med på billen var väl Mooney Suzuki, Albert Hammond Jr Band, Adam Green, The Pierces, Hymns, Strokes-Nikolai och några fler hipster-coola ansikten från stan. Banden ville inte ha något förköp så jag fick infinna mig på plats halv åtta trots att musiken inte började fören 10pm. Utsålt på en timma och en milslång gästlista. Regina Spektor dök upp med en vän och jag tänkte på när jag och Johan var på NYC besök hösten 2003 (tror jag, 17-18 års ålder) och såg The Strokes på Madison Square Garden Theatre Stage med Kings Of Leon och en då helt okänd Spektor som förband. Kom inte ihåg vad vi tyckte men det var säkert ok för våra då, hittills oprövade musik-öron. Resten av kvällen, fredags, (musiken slutade runt 2am) fick jag stå med den biffiga-säkerhetsvakten Moses och kolla stämplar samt bråka med biz-folk om gästlistan och max-antalet folk som, enligt brandmyndigheten NYFD, är tillåtna att vistas inne i konsertlokalen. Rockborgen all over again.... Ballad Of A Thin Man var bäst. Vem som sjöng den vette fan, men den satt fint. Fick mig och tänka på min beat-poet farbror Cliff.

Rolling Stone DJ'n på övervåningen spelade Mando Diao - det kändes lite märkligt. Kymber kom förbi för att dricka gratis på min jobb-nota. Jag drog dock till min vän Danny som bor runt hörnet på tionde gatan och spelade blues gitarr. Fick nog av NYC klubbliv for once...

LÖRDAG

Trummis-Karen ringer och väcker mig runt noon. Det hade varit major drama med något gamalt ex från high school tiden (typ två års sen för hennes del). Killen hade visst blivit helt Roky i hjärnan på syra och börjat skicka hotfulla brev till Karens mamma för att få denna arma moder att övertala Karen att bli ihop med honom igen. Så hon hade fått spendera hela dagen på polisstation för att anmäla snubben samt ordna fram besöksförbud. Helt godkänd ursäkt för rep-frånvaro... Så vi repade idag istället. Drack iskall sparks on the rocks. Kymber färgade Karens hår. Charlie -nya bandtillskottet på orgel, ja, hon satt väl mest och snacka skit. Mig retade de mest halvt ihjäl,för att jag sjöng med i More Than A Feeling skithögt från duschen. Fan, classic rock radio = dusch radio. Det väl alla, enda anledningen radio stationen överhuvudtaget bör existera....

Dyker ner på klubben som vanligt och börjar jobba när ett av banden som ska spela kommer fram för att snacka gästlista. B-Cups från San Francisso, de har inte spelat än så jag har ingen aning om hur de låter eller om de är bra. MEN, jag kan säga att det är ta mig fan det trevligaste bandet jag träffat på länge. Fyra kvinnor i typ 30 års åldern och på två minuter hade det redan fixats västkusts-turné med oss och dom och hela karusellen. Deras gästlista bestod av följande instruktioner... if anyone from Black Heart Records shows up... well.... suck their cock...hahahahahaha, but no, not really, just be nice and let them in. ok, cool.

ok, eh, thanks? eller?

Blir säkert en bra kväll, nu ska jag och ljudteknikern beställa kinamat. Whoo Hoo!

På övervåningen spelar DJ'n den skönaste Mats Nileskär-soulen och ute vilar kvälls-för-sommar över hela New York City

-------------------------------------------------------------------------------------------

förresten, B-Cups var väl inte riktigt min grej.... som jag brast ut till ljudtekniker Gabriel:

they're like a female Mötley!
varpå Gabs svarar...
Right. Call Kenny! ( klubbens sleaziga stoner-rock ägare)

Bortglömd New York skiva # 1

The Dictators - Manifest Destiny 1977.

Adny Shernoff svänger över till keyboards - efter att kort lämnat bandet och blivit ersatt av Mark "The Animal" Mendoza på bas. Låtarna, låtskrivar-geniet(shernoff) vanligtvis fått till, fick han till även på denna skiva som fick följa upp magnifika debuten Go Girl Crazy ('75). Skivan kanske inte floppade rent försäljningsmässigt i och med att den faktiskt bröt sig in på Billboard listan. Anledningen till att ingen någonsin pratar om den kanske istället ligger i hela "sell-out" tjafset. För ja, skivan låter ju lite som Cheap Trick, något mesig fast stor och rymlig. Men vad fan gör det när den är så bra. Med Sandy Pearlman vid roddet och gamla Blue Oyster Cult minnen som ledstjärna blev ju Manifest Destiny något helt annat än vad de andra white castle-punksen i stan kunnat drömma om att få till. Släpper man en "punk" skiva i arena-rock tid (girl crazy) och arena-rock skiva i "punk" tid, bör väl det räknas som "punk" om något? Speciellt när "punk" var yesterday's news ('77), i alla fall i New York.

Låter det förvirrande? oh well...

Grymt underskattad Dictators platta hur landet nu än ligger. Så jag slår ett slag för den.

Exposed? Hemskt gärna.

New York Times en majdag år 2008

Framsidan till arts delen i New York times hade faktiskt två genusskruvade artiklar.

THIS ONE GOES OUT TO THE LADIES AND THEIR FRIENDS

Artikeln täcker den där filmpremiären som varenda tidning skriver om den här veckan. Sex and the City - the movie. Bara den här veckan lyder Mercedez Benz reklam "get Carried away". Filmens premiär tog ledning över trötta Indiana Jones, i förhandbokade biljetter. Kvinnor från hela landet har bokat Manhattan resa och vissa säger sig ha planerat för detta sedan månader tillbaka(!). För 130 dollar kunde man, vid sidan av själva filmen, få en guidad tur över de fyra singel-kvinnornas hot spots. Hundratals kvinnor nappade på erbjudandet. Filmen slår också smått rekord i grupp-bokningar i antal som kan liknas med nörd-nischade filmer som Star Wars och Rocky Horror Picture Show. Över hela stan ser man Time Out framsidan med de fyra och texten NO SEX!. New York Times raljerar över att det till majoritet är kvinnor och gay-män som bokat biljetter till filmen samt alla jippon runt omkring. Jag har lite svårt att se nyheten i detta? Vissa skriver nästan upprörande om hur Sex and The City slagit Indiana Jones i media-bevakning och box office slam. Men det är klart, det är ju också män som härjar. Kvinnorna säger inte så mycket. Antingen ska de gå och se rullen på fredag eller så ska de inte det. Det är liksom ingen big deal, inser inte gubbarna i media detta?

Själv ska jag jobba på New Yorks största Bob Dylan tribute som körs varje år. Bob Dylans Birthday Bash presented by Roling Stone Magazine, hålls i år på Club Rehab. Förresten är det någon i Strokes som ska spela som INTE heter Albert Hammond Jr, de andra lever alltså fortfarande....

CHICAGO SET FOR OPENING OF R.KELLY SEX TAPE TRIAL

R.Kelly som short eyes fallet. Chicago har verkligen dribblat bort all form av trovärdighet vid det här laget. Liksom Al Capone fallet, i samma stad, för c.a 80 år sedan är det möjligt att Kelly fälls för något som inte alls har med tonårs-sexet att göra. Capone var rå-gangster med mord och rån under bältet. Han fälldes dock för skattefusk. Varför Kelly lär bli fri från sex-med-minderårig anklagelser har att göra med att flickan i sex videon, som hittades för 6 års sedan (ja, det har gått sex år!) hävdar att det inte är hon. Alltså, skulle åklagaren använda henne som vittne, vilket de bör i och med att hon spelar huvudroll, kommer hon simpelt take the stand och säga that's not me. Chicagos stad har alltså drivit fallet i över sex år, startat en stor jävla mediacirkus och satt in en herrans massa resurser, för att fälla Kelly för antingen ingenting eller något helt annat. Kelly har på sin behalf släppt skivor under tiden och kallat sig the Pied Piper of R'n'B. Den ursprungliga Pied Piper använde sin musik att locka unga flickor till sin bädd.... Hela rättsfallet är ett stort skämt och Kelly skrattar hela världen i ansiktet. Han sjunger till och med att om han pröjsar för cheesecaken och parkeringen... ja då ska väl han få något i gengäld. Typ att pissa på flickorna. Något Kelly gör i slutet på videon man till en början kunde köpa på gatan för så lite som 10 dollar. Fallet borde vara glasklart men inget kommer hända. Läser M. Gigi Durham -professor vid University of Iowa jämföra fallet med Michael Jackson. Det tas mycket hårdare på när pojkar blivit övergripna än flickor. Jackson är folkligt fälld som vår tids största svin och konstigaste kändis-psycho medan Kelly är P.I.M.P och lär gå fri.

this one goes out to the ladies.....

we're fucked

Kyms hårdrocks pojkvän Michael kom hem till oss igår kväll efter drygt en månads turné i södern. En kväll delade hans band bill med ett svenskt band. Namnet har redan flytt minnet (sorry men jag bryr mig faktiskt inte alls). Hursomhelst, han sa att de hade en låt om USA. Låten hette You're Fucked och det var även det enda sångaren sjöng (skrek...) genom hela låten. Nästan lite sött hur svenskar envist måste racka ner på USA trots att Sverige och Norden bara bli mer och mer amerikaniserat.

Jag vill inte sätta mig i skiten eller nått. Men jag blir som trött ibland på hur folk ter sig när det gäller att klaga, moralisera och fördöma andra länder och dess landsfolk. Jag bor här, i U.S.A. Alltså fördömer jag all skit jag måste leva med, på grund av landets lagar, poliser, välfärd, politiker m.m. Varje dag hatar jag klasshierarkin inom den Amerikanska skolan och ute i samhället. Hur landets ledning systematiskt lågutbildar deras medborgare, även på hög nivå (college, sicket skämt - skulle kunna jämföras med den svenska högstadieskolan). Hur man ytterligare försvagar sitt folk genom drogliberalism och allt för dyr och dråplig sjukvård. Men vad vet ett simpelt, kortfattat svenskt hårdrocks band om det? Egentligen? please...

Jag menar, jag tycker Pinocchio statyn i Borås är skitlöjlig och förstår inte hur man kommer på tanken att mäta sig med Göteborgs Poseidon med en Italiensk lögnare. Inte kommer jag skriva en låt om hur fuckade ni, kära ullsax-vänner är för det. Ni tycker väl som ni tycker om den. Vissa gillar den och vissa inte. Men jag bor inte där längre och förlorar därmed min röst.

Lyssna på Bobby Lee Trammell och hans Arkansas Twist. Amerika kanske är dömt till döden men rock'n'roll musiken lär leva för alltid i och med att den föddes här. Detta med Rotmosrock samlingen i åtanke.... den första svenska rocken 53-59 (utgiven av Svenskt Rock Arkiv). Den är i och för sig också mycket bra, men snälla... går knappast att jämföra. Alltså, fucked?

New York skiva

Jag vet att det är sent och så. Det här inlägget hör väl mer till något man gör runt årsskiftet. Som en del av den, för bloggaren, obligatoriska årskrönikan.

Hursomhelst, förra årets New York platta släpptes 1978. Trots att det är förra årets soundtrack för mig i New York hur lätt som helst lyssnade jag inte på skivan en enda gång. Jag har inte lyssnat på den i år heller. Helt ärligt tror jag den blev kvar i flickrummet hemma på Gamlalandsvägen. Men jag har lyssnat på den. Om jag har. Skivan var liksom nästan uteslutande det som rustade mig för trippen. Hemma i Sandared kunde jag se hur New Yorks gator svängde och var precis lika coola som tongångarna från pappas slitna och smårepiga ex, jag tidigt tog över. Jag tänkte att om så var fallet behövde jag illa kvickt flytta dit och posha upp mitt gråa, avstannade och hopplösa svenne liv. Det blev la som man tänkt sig.

New York låter och beter sig som Some Girls till 100 procent och lär bli även årets New York skiva. Så är det sagt, slipper jag skriva årskrönika.

gubb o rock # 2

Sitter nere på klubben och lider av bandet The Drew Blood som står och spelar på scen. Ok, jättebra musiker är dom åsså ett jävla elpiano. Tänk er Bob Seger och Bruce Springsteen ligga i sked. Så dåligt är det.

Vad är man för slags människa om man skriver textrader som when I was young I used to suck cock. Eller vad sägs om följande låt där verserna drivs på rock'n'roll is the devil.

Det är fullt i lokalen och jag vill helst bara skjuta sångaren i och med att det verkar vara hans show. De andra i bandet lyder säkert bara order. Som den amerikanska soldaten.

Sångaren tar i så att han spricker men tyvärr så gör han inte det utan fortsätter att döda mig långsamt.

gubb o rock

Kajsa Grytt var skitbra på NuBlu igår kväll.

Jag tror att "gubb" och "rock" -konflikten jag allt som oftast brottas med förvärrades igår. Känner mig i vart fall lite tom och vilse i och med att jag insett detta. Mycket tack vare tant strul -mötet. Jag har väl aldrig haft kontroll över mitt sätt att förhålla mig till den drygt nittio-procentiga gubb-sfären jag befinner mig i. En del kom upp till ytan igår så nu är allt vad förhållandesätt heter verkligen åt helvete. Tänkte nog inte ens att det var möjligt att nå 48 bast som kvinna i en gubb-värld utan att rucka på vissa saker.

Vet fortfarande inte om det är möjligt.

En kille som spelar gitarr i ett mycket populärt NYC band sa en gång till mig att aldrig skaffa mig ett "tjej-band". Att det är en ren slump att jag är tjej, eftersom så bra som jag är kan ingen tjej i världen vara. Jag tror att han trodde att detta var något snällt att säga. Jag undrar mest hur man kan hata kvinnor så mycket som han verkar göra.

För övrigt verkar alla tro att vi ska gå och bli störst i världen nu bara för att vi är ett "tjej-band". Jag blir mest förvirrad och undrar lite hur det ska gå till. Om män bara bryr sig om kvalité, och om rock'n'roll konsumenter till störst del är män... det går liksom inte ihop. Om tjejer bara är goda för snygg utsikt och inte kan spela, hur kommer det då sig att tjej-band kan sälja skivor och nu bli "skitstora" ?

Man blir ju nästan förvånad över hur stillastående rockvärlden faktiskt, fortfarande, är.

Clean Teens splittras eller byter namn

Häromdagen när jag promenerade hem från stan, över bron träffa jag på Shingo. Denna världens-snyggaste-japan, liksom basist i The Back C.C's hoppas av sin cykel och slog följde med mig över bron.

Han berättade i alla fall att Clean Teens förmodligen ska splittras eller byta namn. Dave ska flytta från stan. I och med att Charles redan startat ett nytt band: The Vindicators och Alessandra har sitt Shop Fonts känns Clean Teens rätt oväsentligt. Ingen vet väl vem trummisen är ändå.

Tja, de la lika bra att starta nytt. Den här staden behöver några fler ny-gamla The namn för band att "garage-rocka" bakom....

Tant Strul

Sitter som vanligt nere på klubben och jobbar dörren då bar-manager Kenny dyker ner och förklarar att det sitter Stockholmare vid hans bar en trappa upp. Givetvis dyker jag upp för att se vad det där är frågan om. Tro fan inte att Kajsa Grytt sitter där då. Hon ska spela på NuBlue på Ave C på tisdag. Jag är rå-given.

Fan vad livet kan vara grymt ibland. Hon var rå-trevlig trots att jag stammade fram suddiga ord om ingenting när jag förstod vem jag pratade med. Jag bad lite försynt om ursäkt att jag inte kände igen henne först - vilket jag inte gjorde tills hon sa att det var Kajsa Grytt som skulle spela. Hon svarade med att det var ok: jag hade inte flätor förra året - ledigt.

dancing in the streets

Varje dag promenerar jag från mitt hem i Bushwick, Brooklyn till klubben där jag jobbar på Ave B, Manhattan. Cirka en timmas promenad där halva tiden fördrivs på Williamsburg bron. Så jag gjorde ett litet experiment idag. Gjorde mig uppmärksam på vad man hör när man promenerar från en stadsdel till en annan. Och det kändes rätt intressant måste jag säga, check it out.

Route: Jefferson St två blocks till Broadway. Broadway hela vägen till Havmeyer där Willie-bron startar. Bron över till Delancey St, Clinton St. som sedan (över Houston St) övergår till Ave B. Routen slutar vid andra gatan.

Det intressanta är att på Brooklyn delen av routen vart det ett konstant flöde av musik på gatorna. Väl på Manhattan... ingenting. Inte ett knyst. Trots tung trafik och tusentals männsikor i shopping/lunch-brunch hysteri framör en så är Manhattan är grymt tyst ö.

Det första jag möts at när jag stiger ut från porten på Jefferson St är.... WAR!!! what is it good for absolutely nothing, now say it again uh uh uh!. Ajjemän, Drygt två minuters promenad passerar jag en snubbe med old school beatbox spelandes Edwin Starrs megahit War, på trottoaren, bara sådär. Resten av promenaden möttes av salsa rythmer frånnågra bilar med nedvevade rutor, hiphop från affärer med vidöppna dörrar, Motown från någon bar och en kristen tillställning som stod och spelade protest sånger på busstorget vid bro-starten. Vette fan om det är en sekt eller nått. Jesus Is Lord står det i vilket fall som helst på deras banderoll. En skäggig caucasion, nästan amish-liknande gubbe på gitarr och en ung hispanic tjej på sång.

Trots att musiken runt om gatorna inte alltid är min grej gör det något med en. Något bra. Man blir ju lycklig av att höra musik, och på något sätt tror jag att även musik man vanligtvis inte lyssnar på inspirerar en. Rytmer från gatan ni vet.

Ännu ett bevis på Manhattan som en utdöende metropol?

Charlie Feathers & Roky Erickson

Norton Records tre volymer av Charlie Feathers material släpps om knappt en månad. Mer info tba här och på nortonrecords.com.

En två timmars Feathers special kommer sändas på WFMU med Billy och Miriam och en jävla massa Charlie. Sänds live i radio, men arkiveras också på nätet för er utlänningar. Datum, tid och allt tba.

http://www.wfmu.org/

WFMU 91.1 JERSEY CITY, New Jersey

Det blir Roky Erickson & The Explosives, live (dubbel!) på Norton snart också. Jag har hört skivan och broder/syster.... Det är det bästa jag hört med Roky någonsin. Köpt skivan när den släpps om ett par veckor. Köp sjuan, Wait For You redan nu!

skivmässa på Warsaw

F.I.Y, ny skivmässa i stan!

Det kommer hållas en skivmässa sista helgen i juni på grymme Poland stället Warsaw, i Greenpoint, Brooklyn. Runt 40 dealers. Norton kommer stå vid två bord.

Skivor som ni säkert behöver hemma i samlingen, kielbasa, piroger, zyewiec öl och annat skoj.

Mer info tba.

Danger Galore

En ny fest har sett dagens ljus! Den kanske kommer att kallas Danger Galore. Det tyckte i alla fall jag och Jake Rat igår. Jag har alltid tyckt om ordet galore och biz-mannen tillika skivbolags direktören Jake backar upp namnet med att det låter gay. Uppenbarligen vill man locka dom gala-stinniga queer killarna. Kommer gay-sfären kommer tjejer, och med tjejer kommer också hetero killarna.

Vi har redan haft två Danger Galore, utan att vara medvetna om fest-konceptet. I mars spelade, förutom The Rats som lär bli husbandet, The Jadewalkers, Abducteens och The Back C.C's. Jag, Brendalicious och Chris Teenager spann skivor.

Satt i dörren igår, medan banden spelade och diggade Brendas grymma pubrock val på skivspelaren. Hon hade med sig en gäst. Jag tror han heter Greg, eller så hittade jag bara på det igår, för att han a) liknade en ung Greg Shaw och b) spelade ett konsist set av powerpop singlar från just de tidiga Bomp åren. Efter sista bandet spelade jag och Brenda skivor tillsammans tills barpersonalen slängde ut oss en halv timma för tidigt! Skandal! Klockan var bara halv fyra men Greenpoints MC-näste nummer ett Matchless hade fått nog av dansen.... på bordstolarna...

Banden:
Organs
Nytt band och ruggigt bra. En brötig trio med grym energi och sjyssta låtar. Trist att deras trummis slutade i bandet direkt efter spelningen bara....

The Rats
I Don't Understand It som singel nu!!!

Gulag
Gulag blir bättre hela tiden. Skönt att grabbarna från Forest Hills börjat spela ute igen och gjort något med sitt band. Förr när det var Gulag spelning var det inte sällan någon i bandet "glömde" att dyka upp. Detta kunde ibland leda till bisarra utspel på scen med sångare Corey som enda bandmedlem.

Fishnet Stalkers
Från Baltimore. Jag har träffat killarna flera gånger när jag har varit nere (Baltimore) och spelat själv men faktiskt aldrig sett eller hört Baltimores, just nu, mest hypade rock'n'roll band. Jag trodde verkligen inte att jag skulle gilla Fishnet Stalkers i och med att Jake beskrivit deras musik som "cock-rock". Testesteron-fylls var det. Skrevade poser, "feta riff", två som körar i samma mick genom att luta sig sådär sleezigt med huvudet. Killarna hade dessutom (såklart) tio gånger så mycket utrustning på scen. Stackar och allt, ni vet. Men det lät såpass Skandinavisk rock att mitt nordiska blod började cirkulera fortare och jag kunde inte annat än tycka om kuk-rocken. Sådär Hellacopters Payin' The Dues-eran samt första Glucifer trivsamt. Utsikten var inte dålig den heller. Som min vän Patti sa, they're pretty easy on the eyes....

Kvällen slutade alltså i att jag och Brenda Djade "tag-team" (varannan låt) och dansade jävel med "Chas the Gas" Charles Gaskins. Det var så kul att något uppenbarligen gick sönder och vi blev ombedda att gå en halvtimma tidigt. Men som Danny Bastard sa när han blev utslängd från Fontana's förra året....

I was gonna make a scene, but I was ready to leave

Nästa Danger Galore hålls på samma Matchless Bar, den 18:e juli. Förlägg semester genast!

out of this world....

En vän till mig har slutat röka för typ tionde gången, som så många andra plågade rökare. Han grubblade härom dagen på att han fortfarande blir så förvånad på hur hans kropp reagerar när han fimpar. Kroppen bygger liksom upp någon sorts hälsa igen genom att harkla upp en massa skit genom halsen. Han tyckte att han borde veta att han blir slemmig och konstig runt om bröstkorgen och i halsen, vid det här laget. Han har ju ändå slutat röka såpass många gånger.

Jag tror jag får ungefär samma känsla med viss musik. Jag blir liksom förvånad att musik kan vara så bra. Att något överhuvud taget kan vara så bra. Trots att jag varit med om just den musik-upplevelsen miljontals gånger förr.

Precis så kändes det i vart fall när jag fick på Gino Washington idag.

Det var allt, nu ska jag iväg och spela skivor på Matchless Bar i Greenpoint och det ska bli förjävla skoj.

från Slaugther Devils till Lenny Kaye

Mitt fåniga alterego Monster-in-Älvan och fejk-bandet Slaugther Devils spelade sin första spelning på Otto's Shrunken Head igår.

Detta band, Slaugther Devils (jadewalkers pseudo-band) hade aldrig repat. Tanken var att vi skulle haft en band dag före spelningen. Det blev inte riktigt som vi planerat...

09:00 a.m - vaknar på soffan (jag ramlade nästan ner från min loftsäng häromkvällen, vilket gjort mig skraj så nu sover jag på soffan)

1:00 p.m - Bas-Kymber vaknar

2:00 p.m - Trummis-Karen ringer. Hon hade visst glömt av att hon skulle ha inskrivning på LaGuardia Colleget och kan omöjligt repa - vi visste inte ens att hon skulle börja plugga, vet inte med mig att hon någonsin pratat om att gå på college. Hon vill ändå spela samma kväll och undrar om hon kan "wig it at the show". Skulle inte tro det.

2:05 - 3:00 p.m - Jag och Kymber ringer runt halva staden för att hitta en ersättare. Kymber kompis Soro från ett Tv-reklam-jingle band nappar. Soro är dock ingen trummis. Hon spelar gitarr, men här spelade det liksom ingen roll längre. Vi ville bara ha en tredje person on board.

3:30 p.m - Kymber lagar lunch och jag spelar skivor.

4:30 p.m - Jag och Kymber börjar gå igenom vilka låtar vi möjligen kan spela på giget om ett par timmar.

6:00 p.m - Jag tar en lång dusch. Kymber går och köper några öl.

7:00 p.m - Soro anländer. Vi spelar upp låtarna för henne och snackar skit.

7:30 - 8:30 p.m - Slaugther Devils repar för första gången.

8:30 - 9:15 p.m - Ombyte, utsmyckning m.m

9:15 p.m - Vi packar in oss i Soros bil och åker mot Manhattan

9:30 - 9:45 p.m - Vi letar parkering runt om 14:e gatan och Ave A/B

10:00 p.m - Soundcheck

10:30 - 10:50 p.m - Demon Ögon, Ängla Ögon och Monster-in-Älvan spelar sin första spelning bakom bandnamnet Slaugther Devils. Vi sa att vi kom från Europa och var allmänt uppkäftiga bakom våra solglasögon uppe på scen.

Vi kände ingen. Det var så sjukt konstigt. Vi spela jävulskt dåligt, men fick sjukt mycket jubel och pengar (man spelar för hinken på Otto's). Det andra bandet skulle visst vara något jävla Duran Duran coverband. Hela grejen var ju att det skulle vara covers. Fast dom spelade egna låtar. Å andra sidan såg det ut som bandet ledde någon form av New Romantic-revival. Sångaren hade vit kostym, rå-tajt runt skrevet. Alla var sminkade, taniga i kostym. Grymt obehagliga killar. Stod skitnära en och log hela tiden när de pratade med en. Alla som var där verkade dyrka oss. Småtjejer som kom fram och fråga vad våran myspace/facebook var. Jag sa att vi fanns på slaugtherdevils.com. T.V Sound, det där andra bandet var förmodligen bland det sämsta jag sett/hört i hela mitt liv. Soro åkte hem. Jag och Kymber drog och käka kyckling lite längre upp på gatan. När vi kom tillbaks höll Simon LeBon-kopiorna fortfarande på att åma sig på scen. Vi tog våra grejer och stack. Vandrade ner Ave A till baren på 2:a gatan där vår vän Lynzerr firade hennes födelsedag.

När jag stiger in på 2A baren blir jag snabbt stoppad av en mycket bekant man med svajjande grått hår. Lenny Kaye är där och dricker en drink med John T från Niagara/Black & White/Bowery Electric bar-imperiet. Visar sig att Lenny precis kommit hem efter en spelnings-vända i Norge med Patti. Jag har träffat Lenny ett par gånger men det har liksom aldrig klickat. Jag har tidigare fått för mig att han tycker jag är lite väl braxig och omogen. Igår var han dock helt uppe i vad jag sysslar med. Kramade om mig och ville komma på mina spelningar bums. Jag skulle promt ringa så fort något var på gång. Han sa att han verkligen gillar att gå ut och se på rock.

Vi åkte hem runt två tiden. Avslutade kvällen med att dricka te på taket och spana ut över Manhattan på andra sidan sundet....

Dagen efter, idag rättare sagt, jobbade jag på Norton som vanligt. Tog mig hela dagen att sortera Billys egen singel samling, modernt: från 70 och framåt, i bokstavsordning samt plocka ur dubletter, tripletter. (Dave Edmunds relaterat tog för övrigt upp typ tre lådor). Vem kommer inte förbi för att säga hej och lyssna på Billys "nya" fortune (gospel) 78or .... om inte hans bästa Fortune-nörd-bästis... Lenny Kaye. Han sa att jag var en punk favorit. Billy sa att det i så fall bara var mot honom (Kaye) jag var punk. Att jag annars bara pratar om Wynonie Harris.

Jag fick inte en syl i vädret. Men vem fan vill prata när ens idoler pratar så trivsamt om dig (mig).

Fler gig på G

BBQ Mark Sultan - Don Pedro's
Lär spöa upp det mesta den här månaden, trots att King Khan halvan uteblir.

Disfear - Club Europa
Egentligen gillar jag inte hardcore alls, men Disfear har ett så bra driv att det bara inte går att förneka dem.

X / Detroit Cobras - Filmmore East at Irving Plaza
Cobras har man ju sett hundra gånger och det är väl fun 'n' games och allt, men som support till X. Jag tror fan jag spricker av iver!

A-Bones - Booze Cruise (rock'n'roll båt!) till Mets/Cardinals match på Shea Statium!
Trots att jag är född i Queens, tillhör jag Yankees fanskara över Mets. A-Bones är dock grymt hängivna Mets fans, och alla är väl A-Bones fans... det är ju ändå förvaltning av rock'n'roll historien vi snackar om.

Gig på G

Wanda Jackson - Knitting Factory
Den finaste komplimangen jag fått var en främling vid Dicken Manitoba's bardisk som sa att jag liknade fru Jackson. Hon höll nästan otippat bra förra året så det här ska bli skoj. Då spelade hon också på Knitting Factory. Ett spelställe som bokar alldeles för dåligt nuförtiden, synd i och med att det är en såpass trivsam lokal.

Suicide - Club Europa
biker-outfits, check
shades, check
världens coolaste 60 åringar Vega och Rev, check check
Förra året raljerade Frankie Teardrop stort och underbart utdraget, gratis nere vid hamnen och turist mähä't Southstreet Sea Port. I år spelar cyber-punk duon på kass polsk nattklubb i Greenpoint. Jag och Mister Starspangle Tommy Volume är lika givna som Extreme är för idioten som tar med sig acke-gura till lägerelds-myset.

Milk 'n'Cookies - Maxwell's, Southpaw
Peppet ligger kvar från förra årets powerpop festival (Radio Heartbeat) på Southpaw.

Mudhoney - Highline Ballroom
Världens bästa, existerande liveband, vid sidan av Fleshtones. Highline spelningen blir typ femte gången på två år, jag ser Mark Arm och Steve Turner snacka skit på scen. Highline Ballroom är förövrigt främmande mark för undertecknad. Känns lite oroande måste jag säga. Dels tror jag stället är lokaliserat inom midtown Manhattan området. urgh. De har även bara haft en bra bokning, så vitt jag vet. A-Bones - och den spelningen blev inställd.

Black Lips - Maxwell's, Music Hall of W.Burg
Om jag sett Mudhoney fem gånger på två år bör Black Lips ligga på minst dubbla antalet. Det får tala för sig.

inne och ute listan

Det är så svårt att hänga med coolhets-faktorn här i stan. Den svänger ju så jävligt. Vad som är inne respektive ute byter nämligen oftast plats med varandra. Det är så man får de nya trenderna. Det som var ute tidigare kan man ge sig fan på blir inne efter att det som vart inne ett tag blivit mainstream och allmängiltigt

Musiksmak är ett bra exempel på en inne-ute-ute-blir inne företeelse

Först skulle det vara 60 tals garage-punk. High school band från diverse hålor i den amerikanska midwestern som kör standards. Varvat med Northwest-garagen. En dos med UK freak beat är i dessa perioder smått obligatoriskt. Samtliga Chocolate Soup band till exempel. I och med att hipsters DJar blev ju dessa skivor snabbt en självklarhet och varenda kotte med pappas kreditkort sitter framför eBay och surfar runt på skivsamlar konton. Då börjar man gilla gamal soul respektive r'n'b istället. Gärna från den amerikanska södern och Detroit (inte motown!). I och med att ingen mäniska med fungerbart gehör kan tycka illa om svängiga baptist toner lär det vara svårt att ha en sådan genre för sig själv.

Så vad gör man när mainstreamen börjar gillar undergrounden?

arena-rock?

Hippa NYC rockers faller för tillfälligt in i två kategorier:

Metal/Hårdrock - Judas, UFO, Maiden, Sabbath m.m m.m
Glam/Pop - Abba, Sweet, Roxy Music, Kate Bush m.m m.m

Det finns dock ett par band som alla alltid gillar oavsett trend-förändring, och de är inte särskilt obskyra alls....

Beach Boys
Dictators
Ramones
Stones
Who

Måndag är 5:e maj. Inget märkvärdigt i Svedala Rike kanske men runt dessa krokar... Jag ger er en ledtråd, hur säger man femte maj på spanska?

Tex-mexarnas egna Valborgsmässoafton.... Cinco De Mayo Kymber Lee NYC och Keith Marlowe spelar plattor på Double Downs egna Drinko De Mayo fest. Traditionen är att man bygger en så kallad piñata som man slår livlös och i bitar. En papp-skulptur typ. Kymber skulle bygga en som ser ut som George W himself. Shit, han måste fått så grymt många pinjatas de senaste åren att konsthallen ute i Long Island City (PS. 1) inte ens skulle räcka till med utrymme.

Resten av veckan kommer se ut såhär...


Slaugther Devils = The Jadewalkers.
Vi har aldrig repat men bestämt oss för följande set list:
Til' The End Of The Day
Louise
Cold Dark Night
What A Way To Die
Let's Live For Today


Life´s a gas!!!

Tyvärr missar jag Phast Phreddies Wang Dang Doodle på fredag. Han kommer köra en Superfly 70's funk kväll (no disco!) tillsammans med Mr Fine Wine (WFMU, 91.1) på Ottoman's Lounge i Williamsburg. buu huu. poor lamb.

RIOT SQUAD

Polisen kom och stängde ner Rehab i torsdags. En kille med gitarr stod och spelade myspysig alt. country när 25-30 uniformer stormar in, gormar, ropar och evakuerar hela lokalen. Chefen hade varit en dag sen med att betala en fjuttig böter. Killen med gitarren kommenterade fyndigt, uppe från scen, this always happens in the east village. Ett franskt indie-pop band vid namn Ladybird fick inte spela och förlorade på så sätt hela sin resersättning de räknat med från underhållnings-metropolen New York City. Jag, ljudtekniker Gaby och bartenders George, Michelle och Spencer gick också luspanka hem.

Eller ja, inte hem. Vi drog med fransoserna på Otto's Shrunken Head och drack Mai Tais. Tyckte synd om de tanigt timida killarna.

Vi har öppet nu igen.

Tyvärr ligger klubben fortfarande i East Village...

Vi hade valborgsfirande här hemma igår. Det var kul.

En trasig kvinna stod och sålde bråte, korsningen vid Graham ave & Meserole St. Hon var väl både ovetande och i stort behov av pengar för jag lyckades köpa Brunswick, Dot, Roulette och Phillies Records singlar i orginal för 50 cent styck. Och p.s, allt var före 1970. När jag kom hem låg där dessutom ett brev med en skiva från björnfamiljen, via Göteborgs landsbygd. Kombinerat med de 20-30 tal singlar från tisdags, typ 15 jag plocka med mig igår och skörden från helgen, har jag lite att göra.

Allt är snorbra. Tror vi måste ha en till fest ruggigt snart. Det är till exempel så sjukt mycket som händer på lördag att jag kanske gör bäst i att stanna hemma. Förutom Hullabaloot spelar The Choke/Bellmer Dolls/Golden Triangel på Charleston och Stalkers på Don Hills i West Village - X Rated Panty Party fyller 5 år!!! I morrn fyller Smashed Blocked! 6 år på Beauty Bar.

puh, blir slut bara jag skriver om det. glad första maj då.