dancing in the streets

Varje dag promenerar jag från mitt hem i Bushwick, Brooklyn till klubben där jag jobbar på Ave B, Manhattan. Cirka en timmas promenad där halva tiden fördrivs på Williamsburg bron. Så jag gjorde ett litet experiment idag. Gjorde mig uppmärksam på vad man hör när man promenerar från en stadsdel till en annan. Och det kändes rätt intressant måste jag säga, check it out.

Route: Jefferson St två blocks till Broadway. Broadway hela vägen till Havmeyer där Willie-bron startar. Bron över till Delancey St, Clinton St. som sedan (över Houston St) övergår till Ave B. Routen slutar vid andra gatan.

Det intressanta är att på Brooklyn delen av routen vart det ett konstant flöde av musik på gatorna. Väl på Manhattan... ingenting. Inte ett knyst. Trots tung trafik och tusentals männsikor i shopping/lunch-brunch hysteri framör en så är Manhattan är grymt tyst ö.

Det första jag möts at när jag stiger ut från porten på Jefferson St är.... WAR!!! what is it good for absolutely nothing, now say it again uh uh uh!. Ajjemän, Drygt två minuters promenad passerar jag en snubbe med old school beatbox spelandes Edwin Starrs megahit War, på trottoaren, bara sådär. Resten av promenaden möttes av salsa rythmer frånnågra bilar med nedvevade rutor, hiphop från affärer med vidöppna dörrar, Motown från någon bar och en kristen tillställning som stod och spelade protest sånger på busstorget vid bro-starten. Vette fan om det är en sekt eller nått. Jesus Is Lord står det i vilket fall som helst på deras banderoll. En skäggig caucasion, nästan amish-liknande gubbe på gitarr och en ung hispanic tjej på sång.

Trots att musiken runt om gatorna inte alltid är min grej gör det något med en. Något bra. Man blir ju lycklig av att höra musik, och på något sätt tror jag att även musik man vanligtvis inte lyssnar på inspirerar en. Rytmer från gatan ni vet.

Ännu ett bevis på Manhattan som en utdöende metropol?