Ännu en pub kväll på Otto's Shrunken Head ('cause everybody needs a little head...). Jag är nöjd. Första bandet My Happy Gun kanske var väl förvisso sådär. Drygade sig först med backlinen, trots att Otto's förser band med ett helt ypperligt trumset skulle dessa Italienarna (go figures) promt släpa in sitt egna. Ibland så glimtade musiken till och man fick Richard Hell vibbar av Andréa, sångaren. Tyvärr så var det sällan, mest lät det typ The Mission över dem...uäh. The Headless Hookers var betydligt bättre. Men så tillhörde de min bokning också... Jag spelade skivor hela kvällen. Brukar ju ha gäster med mig bakom skivspelarna men behövde helt enkelt behålla gaget själv den här gången. Fast jag är nöjd, för David Allen kom förbi. Han hade inte bara med sig de tudelade bröderna Josh och Andy Stalker. En blond, storbystad tant vid namn Helen var konstant vid hans sida. Helen är väl förmodligen i 50 års åldern, så god knows hur många gånger hon har låtit kniven sätta till i syfte att se något yngre och fräschare ut. Detta gör hon såklart inte. Hursomhelst, tatuerad i knappt några kläder alls, men på den minimala toppen stod det I Love (hjärta) Hollywood. Helen är en gammal vän till Dave, från hans galna dagar i L.A punk livet. Då han var gift med Kittra från Go Go's och bodde roomie med folk fron Weirdos och Screamers. Helen var gift med någon i Screamers, vem har jag glömt. Helens claim to fame är dock Sids blodiga näsa... om ni vet. Det sägs i alla fall att Helen från Hollyweird står till skuld för den. Josh och Andy tjatade som ivriga barn att hon skulle ge dem likadana näsor. Detta inträffade aldrig. Jag smorde sällskapet med grym pubrock tills vi stängde och monsteruösa (inte alls) Frank Wood slängde ut oss. Sami Yaffa kom dit en stund under kvällen tillsammans med sin fellow neo-N.Y Dolls kompis Steve Conte. Vi hälsade och jag konstaterade för mig själv att Sami är lite underskattad som männsika.
Ikväll ska jag spela skivor med Jonathan Toubin från New York Nighttrain. Känns jävligt kul att han frågat just mig att gäst dj'a tillsamans med honom på Motor City. Samtidigt så känns det i kroppen efter ett par tidiga skift på Le Gamin. Förhoppningsvis plockar en kaffe och The Kids upp mig i tid till avspark på Ludlows rockslyngel hak runt midnatt. Var där i söndags också förresten. Blev bjuden på fest för Jet om ni minns Vodaphone...? De var rätt tråkiga och folket som var där var i övrigt jävligt överspända så jag drog hem efter att gratis cocktailsen duktas undan. Jag var där på grund av min vän Mick Marsh som är alla Brittiska "rockens-räddare-band" main man i NYC. Liam Gallagher tillhör exempelvis en av dem...
Varje dag den här veckan har en Norsk tant käkat både frukost och middag på resturangen. Hon har en manlig vän med sig vid samtliga tillfällen. Hon är från Norge men bor i Frankrike, hennes barnbarn bor dock i New York...Jag tror hon är känd. Hon lever i vilket fall som helst the good life med mängder av vin och mat mat mat. Det ska vara les escargots en demi-douzaine till förrätt, följt av suprême de volaille rôtie, pommes mousseline, jus aux champignons sauvages som huvudrätt och någon av alla crêpes de succrées resturanger gör, som avrundning. Faktum att vi inte serverar bröd - som man gör i Frankrike - gjorde henne smått bekymrad. Dricksen på det här... nästintill obefintlig. Kärring.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar