Två squats och en lägenhet

Det var över ett år sedan jag skrev flitigt i den här bloggen. Var tveksam ifall jag skulle starta en ny. Känner mig väldigt långt borta från hur jag levde och tänkte förra året. Beslöt mig till slut att behålla de äldre inläggen, för att få någon slags substans och följetong i bloggen och mitt New York liv.

Jag har flyttat. Två gånger sedan sist faktiskt. Från Kymbers funhouse (som framåt slutet av förra året desvärre var allt annat än fun) flyttade jag först till min farbror Dr. Phil ute i Jamaica Estates, Queens. Jag, Phil, hans fru Ruthie och min jämnåriga kusin Ari bodde tillsammans i det stora huset med alla rum på 184-57 Avon Rd. I drygt fyra månader tog jag F tåget till sista stationen, 179th St Jamaica och balanserade försiktigt på Hillside Ave till Midland Parkway och Phil's hus. På andra sidan Hillside ligger Jamaica, minus Estates. Det är ett av de ruggigaste områdena i New York. Jamaica Center, Parsons Blvd, South Jamaica är bara några av de närliggande ghetton som frekvent cirkulerar i nyhetsändningar. Dumpat spädbarn i soptunna. Man ihjälslagen med hammare... Bilbomb. Mord. Gängsammandragningar. Vapen....o.... crack typ. Fast cracket ser man inte särskilt mycket om på Fox news at 10. Crack är ju fattigmannens drog. De redan utslagna och förlorade pundarna. Inte ska TV ta upp tid med att rapportera om det... och dem. Crack är ju inget som berör "våra barn". De som tar det är antagligen födda med det och skulle ta det oavsett allmänt mediapådrag, så... tough....?

Under tiden jag bodde därute hände det en gång att jag blev förföljd och kände mig hotad. För även om Phils hus ligger på the right side of Hillside kan hotbilder dyka upp snabbt i en kolsvart stulen SUV. Bilen stalkade mig i snigelfart då jag promenerade mitt i natten på Midland som låg helt öde. Rutan vevades ner och killen i passagerarsätet frågde om jag ville allt möjligt. Jag stirrar rakt fram och går så fort jag kan utan att det ser ut att jag springer. Jag funderar på om hårspray kan fungerar som vapen i fall de skulle stanna bilen och kliva ur. Börjar gå kringelikrokar runt Phils hus då jag inte gärna vill visa vart jag bor. Till slut ser jag en kvinna stå och pula i trägårn (mitt i natten?!) utanför sitt hus. Då springer jag, det spelar liksom ingen roll, ser någon så är jag safe att göra som jag känner tänker jag. Bilen försvann någonstans där, men jag promenerade aldrig hem ensam i mörker efter det. Ringde taxi och bad chaffisen att plocka upp mig precis utanför tunnelbane stoppet.

På tal om ghetto, flyttade jag i Juni tillbaks till Bushwick. Mitt gamla hood i Brooklyn. Bushwick är snart inget ghetto längre. Då gentrifikationen började leta sig in, längs Bushwick Avenues förra året är den så gott som här i år. Området runt Monterose stoppet på L kallas numera för Williamsburg. Eller East Williamsburg som fastighetsmäklarna gillar att kalla det. Jag bor nu på Jefferson St stoppet. Två hållplatser efter Monterose, ett efter mitt gamla plejs off Morgan Ave. Mitt hus heter förövrigt Bushburg och jag skriver ut min hyrescheck till Bushburg INC. På fjärde våning är det inte många som bor. Hela huset står nästan tomt. Tidens ekonomiska förfall och hyresvärdens nonchalans. Han har väl fler hus att se till. Bushburg INC.... På fjärde våning bor vi fem personer. Alla mellan 20-23 förutom en tjej som är 33. Det märks att hon är äldre för hon har ett jobb i midtown Manhattan hon är på hela dagarna, tokfin och dyr veganmat hon köpt på Whole Foods och är allmänt lugn. Enda anledningen till att hon bor här är att hon behöver spara pengar då hon ska flytta till Stockholm (ja faktiskt) i höst och plugga. 

Vi har en officiell lägenhet. Den har vi nycklar till och betalar hyra. Alla betalar smäcka 290 dollar var. Utanför lägenheten har vi även två andra "lägenheter". Dessa lyor är alltså bara våra inofficiellt sett. De står egentligen tomma, ingen bor här för alla bor där river en stad och bygger en ny,  gamalt knep som verkar stå i sig ännu ett år. Vi bor där (här!) men betalar ingen hyra. Låter det rörigt? Dessa lyor är alltså squats. Del i en husockupation. Finns ett par andra squats på våningarna under oss, där anarkist kids hängt egna lås på dörren. Hos oss är det dock glasklart vem som "bor" i de tomma lägenheterna på fjärde våning och hittills har jag inte sett en utomstående själ där.

En av mina rumskompisar berätta läget med squatsen redan första dagen. Det verkar mest vara han och jag som använder dem. Jag brukar spela gitarr och jobba på låtar i den ena, stor och rymlig med fantastiskt ljus. Han, roomien, sover i den andra. Han hävdar att han tar "alla sina tjejer" dit. Han är 20 år, total Crass punk anarko kid. Men jag gillar honom. Sjukt söt, så om han nu har såpass många brudar att kalla "alla" är det inte helt otänkbart.

En tredje och fjärde spenderar hela dagarna i själva lägenheten. Den fjärde i hennes rum - jag har nog aldrig pratat med henne. Den tredje är en blond ung kille från västkusten. Han är väldigt påläst och vet allt om politik. Han jobbar för diverse demokratiska bloggar och jobbar mycket med bland annat twitter för att snabbt få ut de senaste budskapen. Hela dagarna sitter han och twittrar/pratar i telefon pårökt och med en burk jordnötssmör nära till hands. Jordnötssmör är det enda jag någonsin sett honom äta. Det är crunchy 2 dollars varianten man köper på C Town och den äter han rätt av med sked. Gräs och jordnötssmör måste vara världens mest uttjatade kombination, och den är inte för rolig om man inte brukar combon själv. Gräs+jordnötter bland den stekheta sommarsol som lätt tränger sig in ett öppet loftspace kan liksom kväva en....Lite imponerad måste jag dock säga att jag är av att han lyckas hålla sig till ren och skär, nutida parlamentarisk politik. De flesta som lever som han gör går ju ganska så snabbt över till konspirationsteoretisk politik. 

Men jag klagar inte. Det här är ett av de bästa sätten man kan bo på. Det blir ett vilostopp i livets annars så förutsatta mönster. Ett ställe att stanna upp och tänka ut vart man ska härnäst. För även om jag brukade tänka att det var jag som förändrades varje år, så vet jag nu att det inte är jag som ändrar på mig utan sättet jag ser på saker och ting runt omkring mig.

"In the squat like anywhere else, the collective creation of a strategy is the only alternative to falling back on an identity, either trough integration into society or withdrawing into the ghetto"