rush hour

Rusningstrafik nere i underjorden. Rusning och panik. Rusningspanik. Att åka fran Brooklyn klockan tio på morgonen är perfekt, då har man missat värsta rusningspaniken. Hem kvittar det för jag kommer sällan iväg från Tee Pee i Astoria tidigare än fem ändå. N/W från Astoria åker genom hela midtown helvetet och plockar upp en kostym efter en annan. Folk hänger över varandra och portföljer kläms in mellan matkassar och barnvagnar. Jag bestämmer mig för att inte byta till L vid Union Square utan åka vidare till Canal och ta JMZ, som förvisso för med sig en längre promenad hem, men slår trängseln och paniken på L tåget vid den här tiden. Dessutom åker jag hellre över än under, jord alltså. I går, på L tåget runt den här tiden var det någon som pep don't push me, eller liknande, till en hårdnackad snubbe med gangster stil. Killen blev förbannad. Vad fan! Det här är det mutherfukkin' train! I deal with this bullshit every fuckin' day, what the fuck, don't push me, i ain't pushing nobody, if i'm pushin' someone's pushin' me... osv, lite kul var det när han fortsatte med this is the motherfucking train och att om han inte gillade det så kunde han ta bilen till jobbet. 

Tänkte jag var smart när jag åkte vidare till Canal för JMZ. Det var jag inte. Chinatown i rusning är det värsta som finns. Man kommer ingenstans. En miljard människor framför en. Mer barnvagnar (varför åker inte de tåg när vi andra jobbar). Stationen är så sjukt stor att man går över flera blocks, upp och ner och upp igen via en och ännu en plattform för att nå sitt tåg. Vid ett tillfälle stannade jag upp i en suck och tog mig för pannan. Då hör jag en kvinna, äldre dam, säga till mig yup, it's just one of those days, isn't. Jag tittade upp, log och nickade. Det kändes fint. För det var fan one of those days. 

Efter helvetet var över och jag var tillbaks i Bushwick repade jag först med Tommy, och sedan med The Jadewalkers. JW repar inför de sista spelningarna (på ett tag...) och ska köra ett par speciallåtar bara för det. Typ en Nick Lowe låt jag dyrkar mer än all annan popmusik som ens vågat kalla sig... ja, popmusik. Det kommer bli sjysst. Ännu mer pepp är jag dock på Tommy och våra låtar. Han har fiskat fram en grymt stabil rythmsektion och jag bokade igår ett par dagar i Jonathan Airis studio. Vi ska spela in sista helgen innan jag åker. Jag har tre spelningar den helgen och cirka 10 DJ gigs innan dess. Puh, tuff månad.

Efter JW repet... hm, klockan var runt midnatt och jag var sjukt trött och skrek efter mitt knasiga hem. Rob och Kymber ville fira Bastille Day och hade köpt Franskt vin. Jag hoppade vinet och drog hem. När jag äntligen står utanför min port, med den tunga gitarren... kändes som promenaden hem varade i en evighet, så ringer rush hour själv - av alla människor. Han tyckte att jag skulle träffa honom på Brooklyn Fire Proof (en bar, som för övrigt ligger vid våran replokal, där jag precis varit, före min evighetslånga promenad). Jag sa njae... vet inte, och sedan bara nej. Skulle inte tro det.

Hinner inte få panik av rush hour just nu.