New York må vara stort, men med alla grupperingar känns stället stundvis som en småstad, med allt som hör till. Grupperingarna här är knutna till så kallade scenes. I den lilla byn New York skvallras det. Folk ljuger, de fejkar, är avundsjuka och håller sig gärna till sitt gäng. Det kanske är så överallt, men jag måste ändå säga att det ska bli så skönt att dra härifrån ett tag. Jag älskar staden, men har verkligen fastnat med helt fel scen, och bott i den (scenen, inte staden!) alldeles för länge. Jag hade tänkt skriva om ett par saker som sagts och verkligen upprört/irriterat mig, ett par lögner som verkar ha spridits i misstro, bitterhet frustration. Jag hoppar det. Bestämde mig för att inte starta några strider eller mata ett svältande krig.
Så jag försöker mitt bästa att fokusera på det gottigaste med New York innan jag drar, om drygt en månad.
Igår var sista kvällen för Isabel och Jonas, de flyger tillbaks till Göteborg ikväll. Jag och Dave mötte upp dem utanför Red Bamboo runt åtta tiden.
Förresten, jag försökte slopa namn och bara referera till vänner och annat, men det håller fan inte. Så nu skriver jag folk vid namn. Jag tänkte knappast hänga ut någon här ändå.
Hursomhelst, tokpopulära vegan asian/fusion haket Red Bamboo var trevligt, vi fick bord efter någon halvtimmas väntan. Maten var väl sådär i och för sig, och vinet OK men inte särskilt gott (antagligen mitt fel eftersom jag insisterade på merlot för det var billigast). Samtalen var dock på toppnivå och det är väl det som gör en middag ändå. Jag var ju inte tvungen att prova vegetarisk Oxtail Stew, men seriöst om det finns på menyn... hur kan man förväntas låta bli. Deras egna sojaprotein var ganska god men resten av the stew, som förövrigt var soppa, var knappast något att skriva hem om. Efter middagen promenerade vi österut från Greenwich genom Washington Square Park. Isabel hade ont i magen efter alla pretzels hon käkat före middagen så vi beslöt oss för att ta en brejk i parken. Precis nedanför den vita porten på norra sidan av parken ser vi en gäng killar med ljusstavar... light sables (säger man så?). De som Luke och Darth fightas med i Star Wars. De lös starkt i olika neonfärger. Jonas blev nyfiken och gick närmare för att se vad deras deal var. Han fick reda på att det var NY Jedi vi stött på denna svala sommarkväll. Jag konstaterade att en Jedi-hobby måste vara ett bra sätt att få kidsen off the streets. Isabel påpekade att killarna i NY Jedi antagligen var ganska långt borta från riskzonen som innefattar gatan och kriminaliteten - som man oftast syftar på när man refererar till the streets, och being on it. Vi enades i ett mmmm.
Pardon my Swinglish. Jag är mitt i en flytt mellan mina två modersmål.
Vi gick till 2A och drack öl. Jonas förklarade för Dave vad EU Parlamentet faktiskt gör (ingen vet vad de gör), Piratpartiet och läget med alla Irakier i Sverige (för övrigt något som Sverige är känt för i USA... att Sverige tagit emot så många Irakier) Jag och Isabel snackade med härligt flamboyant Jason i baren. Han frågade om gay scenen i Sverige. Jason var trött på New Yorks yta, bullshit och sexfixering. Han vill träffa en snubbe som var seriös, som han kunde ta med hem till föräldrarna och kanske till och med starta familj med. Jag kommer inte ihåg vad vi svarade, men vi bjöd i alla fall med honom på karaoken som följde.
Jason avböjde och Dave var tvungen att dra hem, han har ett sådant där... vahetterre.. jobb, och skulle upp tidigt. Eftersom jag kände sådär inför att gå på karaokebar ensam med ett par övertalade vi Georgia att hänga med så vi kunde gå som kvartett. Georgia hade precis anlänt till 2A efter att ha varit på dejt med en kille som går under namnet Natty. De hade sett på baseball och åkt cyclone på Coney Island. Hon var knappast sugen på att dra med tre tokfulla Svenskar på karaoke och lämna hennes dejt, men vi fick väl henne att känna sig tvungen så hon hängde med.
Fan, ibland undrar jag vad det är för fel på mig. Suck, hoppas de möttes upp senare.
Klockan var drygt två när vi snubbla in på Sing Sing. Klockan måste nästan vara såpass för att man ska dra dit. Man kan ju fråga sig varför karaokebarer ens har öppet tidigare än typ två. Jag vet att just Sing Sing har öppet till sex på morgonen, dagligen typ. Det krävs ju en hel del för att man ska sjunga just kareoke.
whiskey sour till exempel.
Killen som sjöng Billy Jean hade nog missat det där med whiskey sour före kareoke. Inte bara att han sjöng fint, han gick in för det på ett läskigt seriöst sätt. MJ vände sig säkert i graven. På nederdelen av skärmen med text listas de som väntar på sin tur att sjunga samt deras valda låt. Där kunde man igår läsa poesi som, Emma - Money Money Money och Nellde - Everywhere.
Jag och Isabel sjöng Abba. Jonas och Isabel Fleetwood Mac. En tjej som hette Bonnie sjöng nästan varannan låt medan hennes dejt satt tyst och snällt brevid. Bonnie sjöng för övrigt Ironic som borde tagits bort från katalogen för länge sedan, det där måste ju bara vara olagligt någonstans. Vi träffade ett Norskt par och när Isabel hejja på en kille i kostym, tror han hette Ryan, tog han det på fullt allvar.
Kvällen avrundades med biljard på Double Down. Vi spelade tre. Jonas vann, jag kom tvåa.
På vägen hem hade jag precis hunnit slumra till på tunnelbana plattformen när jag kände en käpp i sidan. Frank Wood. Han kom från Otto's, hade jobbat dörr. Frank är också en jävla karaktär... men hans historia får jag ta en annan gång.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar