För drygt ett år sedan började jag skissa på mina allra första låtar på Svenska. Det skulle bara vara ett litet test för mig själv. Hur låter jag på Svenska... Jag har ju ingen tydlig dialekt, eller som min ingifta faster från Italien säger I have a accent in both my languages! Vilket som, önskar ändå att jag kunde liksom give away vart jag kommer ifrån. Eftersom jag kommer från ingenstans och överallt så går det väl på jämt ut på något sätt. Orden flyter ialla fall samman på ett spännande sätt. Efter att ha skrivit låtar på Engelska i tio år blir text på Svenska nästan som att lära sig ett nytt instrument. Så jag skrev ett par låtar förra sommaren, två blev inspelade tillsammans med Johan Olsson i vintras då jag var och hälsade på honom i Borås. Vi har spelat ihop sedan vi var 16. Då hade vi vårat punkband The Brunch. Johan fick sjunga och jag spela lead gitarr. Detta eftersom han var (är!) bättre än jag på att spela gitarr och jag mer lämpad till att sjunga. Vi tänkte att om vi nu ska vara ett punkband är det nödvändigt att vi inte har den rollen vi naturligt skulle ha. Man får ju inte vara för bra på sitt instrument.... nåja. James som är en otroligt begåvad basist fick spela trummor och Anders som då spelade trummor spelade bas.
Det lät jävligt bra. Vi spelade in en demo med den här sättningen. Allt utan trummorna gick igenom en tandberg bandare för att få en extra brutal dist. Det lät så bra att gud grät och änglarna gick ner i spagat. Vi spelade på Rockborgen och Anders spelade flera låtar (om det inte var ett helt set) utan att plugga in basen. Vi spelade Pretty Vacant som cover och våran egen hit gick under den fyndiga anthem-liknande titeln We Only Come For Brunch.
Den senaste tiden har mina Svenska låtar tagit en helt ny vändning och faktiskt blivit något jag stundvis tycker är bättre än mina Engelska. På Svenska har jag inget förutsatt mönster. Det kan låta precis hursomhelst, ingen har några förväntningar. Inte som The Jadewalkers, där det är förväntat att vi är ett melodiöst punkrock band. The Jadewalkers otajta attityd har dessutom börjat irritera mig. Jag får längre ingen stimulans från det. Så jag ringde Tommy Volume för att fråga ifall han hade lust att hjälpa mig utveckla ett nytt set låtar, på Svenska. Tommy gör inte så mycket nuförtiden, vilket är synd då jag, bland många, anser att han är New Yorks bästa gitarrist. Han blev stjärna för tio år sedan när hans band Star Spangles blev signade till Capitol och reste jorden runt som förband till Jane's Addiction. Nu vill han i alla fall göra något annat, vad vet han inte ännu så han har all tid i världen att sporra mig.
Vi träffas ett par gånger i veckan. Går upp på hans fräscha tak just like L.A! med inspelningsapperatur och spelar igenom låtarna. Han förstår musiken, inte orden. Kommer med ide'er och feedback. Allt som allt mycket stimulerande och inspirerande. Tänker på det nu när jag sitter och försöker putsa till orden till Tant Distbox. Beställningsuppdraget från Otto's Shrunken Head. Aunt Fuzz kom utramlande från taxin på ett hysteriskt bra humör. De hade drivit med deras namn på vägen och dök in på stället och stojjade om "tant distbox". Jag tyckte det lät som en fantastisk låttitel och lovade att skriva en låt som heter just så. Ja, kan du inte skriva en låt om oss.....
Det blev mer en låt om mig själv. Jag är så dålig att skriva om andra. Det är väl lite så också, att även om man skriver om andra så skriver man egenltigen om sig själv. Vem sa det, jo min gamla trummis flickvän efter att jag presenterat min låt Nancy om en tjej från Borås. Hon (trummisens flickvän) påstod att visst kan låten handla om "Nancy" men ofta om man skriver om någon annan så skriver man lite om sig själv också, på något plan. Min dröm är dock att kunna berätta historier Dylanesque-style. Det kan Tant Distbox herself, och det här är lika mycket hennes historia om mig, som min.
Tant Distbox är i alla fall en molldriven powerpop punklåt och jag jobbar fortfarande på orden. test? sång? Jag är inte övertygad.
Blir så trött på behöva stå ut
Att vakna varje dag av att vara sjuk
Ingen i New York verkar vara den jag behöver ha
Ett samtal till så kanske jag blir människa en dag
Tant Distbox är en nu en sång,
Det som börja som ett test betyder nu mer
När jag bor långt bort
I en ide' som förr va möjlig, där ingen behöver någon behöver jag
Vad betyder det att bo där man är född
Bodde i Borås men var rädd att jag skulle dö
Alla mina vänner som verkar överleva där
Försöker jag mitt bästa att inte dö i förtid här
Går alltid runt och känner mig olyckligt kär
Alla brustna hopp verkar slita mig isär
Jag är inte ung, inte vuxen inget barn
Så jag åker runt i cirklar och chansar när jag hoppar av
Mitt val ifall jag stannar kvar
Sa hon, han berätta sagan, sa som det va
Tänker på honom då och då men jag, springer aldrig tillbaks
Har ett förtroende nu som betyder mer än han någonsin va
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar