Jag blev bade tänd och avtänd på New York den här helgen. Det blir ofta så med den här staden, den konstanta hatkärleken. Bra spelningar, och speciellt en helt fantastisk händelse som jag återkommer till. En jävig VICE atmosfär vilade dock, tyvärr över helgens spelningar... men men, det får man la ta i en storstad. Nu kör vi!
Death of Live Fast Die I lördags var en av dem. Jag trodde det skulle vara circa 90 % bekanta ansikten, gamla vänner från tiden då alla som spelade musik hängde på Pass Out Records. Det var det inte. Istället stod 200 stöddiga och tomma posers utanför och försökte se coola ut inför VICE som presenterade evenemanget. Alla ville synas I sin superheta outfit som de tagit rätt av ett VICE repotage. Ingen såg på banden. De gillar inte musik, jag vet inte vad de gillar men jag vet att jag inte gillar det.
Golden Triangle spelade först. De har ett coolt sound men inga låtar. Det låter som en enda låt I ett coolt sound och mycket attityd. Inte min grej, fick bra betyg I VICE tydligen, cool yta och tomt inre verkar fortfarande dominera inne listorna...
Som tur var jag I bra sällskap. Jag, Dave och Rob drog upp till den Brasilianska restuarangen en gata upp och drack caipirinha I väntan på att våra vänner I Live Fast Die skulle spela sin sista spelning. Det var en lång väntan, och när de väl börja spela runt halv två hade de flesta hipsterkidsen dragit till nästa hippa event. Live Fast Die spelade I över en timma. Den längsta LFD spelningen jag sett. De spelade så gott som alla låtar de har och med alla medlemmar som varit med I bandet under årens lopp. Det var ny trummis för varannan låt. Det blev ingen SuperModelDeathDive på Matchless efter, utan hem till Dave för hummus och Mighty Boosch.
Samma folk som stod och såg coola ut I Lördags utanför Rockstar Bar (LFD) befann sig tyvärr vid East River Waterfront under Söndags eftermiddagen. Pool Parties har flyttat från McCarren Pool till N 8th précis nere vid vattnet. Ett rejält lyft, nu ser man alla grymma band fronta Manhattan skyline som utsikt. Allas favoritband Black Lips lirade den här helgen. Health lirade support, vilket lockade mest för min del eftersom att jag aldrig sett dem. Det missade jag såklart när jag sprang på DJ Pasta från New Orleans på Bedford och bestämt mig för att vi visst hinner ta en öl på Charleston. I och med att Black Lips alltid levererar så glömde jag snabbt av att jag missat Health. Headline för dagen var And You Will Know Us By The Trail Of Dead. De ställde in, och dessutom började det spöregna. Grät inga större tårar över det.
Drog och käkade polskt käk med Tommy och Chip. Tommys vän Chris ringer och det är nu helgens riktiga höjdpunkt börjar närma sig. Chris är medelålders aktiemäklare som bor I East Village. Han har mycket gott ställt och verkar ha spenderat de mesta av sina pengar på fina instrument (gitarrer och stärkare), dyra viner och en del inte fullt lagliga preparat. Jag fick intrycket att det är lite därför hans bekantskapskrets har inkluderat folk som Lou Reed och Richard Hell. Han kanske var den där rika kompisen när det begav sig. Bara en tanke, jag frågade naturligtvis aldrig. Vi drar alltså över sundet till East Village och Chris lägenhet. Man hör musik från gatan, inne I lägenheten är det fest. En storvuxen soulsjungande afro amerikan spelar bas och sjunger. Ett gäng andra East Village karaktärer spelar gitarr. I en stol sitter en spinkig gubbe med grått krulligt hår, avklippt svart urtvättad tshirt, smala jeans uppvikta och svarta converse. Han har bongo trummor vilandes på sina lår och rödvinsläppar. Han röker egenrullade ciggaretter. Han heter Billy Ficca och spelade (spelar) trummor I ett av världens bästa band. Television. De pratar gangster-smeknamn. Ficca blir Ficcs… McGuire blir Miggs osv. Billy pratar mycket, speciellt när jag berättar att jag vuxit upp I Sverige. Han är stort fan av Svensk folkmusik visar det sig, och jämför traditionella Svenska melodier med orientalisk tradition. Han pratar också lite om hur impade de (Television) blev när ett hjord med tjejer mött dem på ett hotell I Köpenhamn. Han kommenterar att Richard Lloyd bodde i Stockholm ett tag och jag flikar in Johnny Thunders med! Det verkar Ficca dock inte bry sig ett piss om.... ehum.... Vi pratar ‘Christmas Wrapping’ av The Waitresses, en av mina favorit jullåtar och Billy berättar lite om inspelningen och det bandet, liksom TV Serien han spela husband för (där även en ung Sarah Jessica Parker ingick) som la ner efter ett par säsonger tack vare all dyr dekadens. LA baby! skrockade Billy och fimpade sin sedan länge slocknade ciggarett.
Vi pratar punkband. Jag berättar om Live Fast Die från kvällen för och hur viktig trummisen är för punkband av den sorten, eller ja, speciellt sådana band i och med att det mesta följer en formel. Trummisen skiljer de svinbra banden från de mediokra och tröttsamma punkbanden mumlar jag. Whoo, how interesting... säger Billy och ler. Jag ler med. Billy föredrar jazz men säger att han gillar att spela rock ifall det är lite loose, Charlie Watts är ju också en jazz guy, som han så sant påpekar.
Tommy spelar på en de drygt fyra telecasters som hänger på väggen. Jag slår mig ner I en soffa brevid en Japansk kvinna. Efter ett par låtar är det någon som ger mig basen. Chris utropar ‘Friday On My Mind’ och alla hänger på och sjunger låten unisont. Det vilade en grymt skön och lättsamt rolig stämning. Lite som barn som leker, alla sjunger och Billy håller takten på sina bongotrummor. Det låter stort på något sätt, trots att det är med så små medel. Vi spelar ett gäng andra hits, vilket välkomnas av mig eftersom jag förväntas utgöra andra hälften av rymthsektionen med en av mina favorittrummisar. Blir tacksamt invigd med låtar som jag skulle kunna spela I sömnen, ‘Gimme Shelter’ typ. Chris och Felice (soulsångerskan) börjar treva på ‘The Harder They Come’. Det leder till ett explosivartat jam. Det var helt otroligt. Framåt slutet hade jag konstant ögonkontakt med Billy för att sätta de olika rytmiska infallen, som liksom var lite off men samtidigt jävligt på.
Efter Jimmy Cliff turen berömde Billy mitt spel. Han sa att jag var en good player och tyckte att jag skulle komma förbi på Onsdagar då de spelar lite mer organiserat. Chris lagar då mat åt alla och håvar fram flaska efter flaska dyra Franska viner.
Skoja att jag har planer på Onsdag.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar