I morses när jag vaknade till liv. Eller morses, klockan var två på eftermiddagen. Jag väcktes av en äckligt het värme samt att jag hade ont i hela kroppen. Det var allt annat än roligt. Jag hade fler blåmärken än förra helgen (FYI har jag lätt för att dra på mig blåmärken), törstig, illamående och brutal huvudvärk. Vad är nu detta? Jo, det är happy America för hela nackontet - 4th of July - Independance Day.
När jag står och hänger över mitt handfat och hatar mig själv för att jag var så nonchalant om denna dagen, igår, försöker jag komma ihåg fjärde juli firanden från tidigare år. De är faktiskt alla ganska så minnesvärda. När jag växte upp i Sandared brukade mina föräldrar ofta göra en grej av USAs nationaldag. Det här minnet får mig att må lite bättre. Jag tänkte aldrig på det då, när jag var liten. Att hålla på en högtid som Amerikas nationaldag, vilken lätt kan förlöjligas i ett land som Sverige, speciellt ett såpass strejt medelklass samhälle som Sandared går ju knappast obemärkt förbi. Jag tror det var min mamma som berättade för mig en gång hur snacket hade gått på ICA Köpe't efter att pappa hängt upp den Amerikanska flaggan i flaggstången precis utanför vårat hus. Han fick den när hans pappa dog eftersom hans pappa, min farfar var krigsveteran. Det här visste jag inte ens om fören min farbror berättade det för mig tidigare i år. Jag trodde alltid att pappa fått den där flaggan av Amerikanska staten för att han flyttat därifrån. Hur dumt det nu låter. Här får du en flagga att ta med dig till ditt nya land, så du inte glömmer av oss..... Hursomhelst, Jag vet inte vilket år vi är och dillar om nu, måste fråga mamma om hon kommer ihåg det här. Kan det ha varit första 4:e Juli vi bodde i huset på Gamlalandsvägen? Jag gick i fyran så -95? Undra om det är värre, socialt sett, att stoltsera med en Amerikansk flagga idag än vid 90 talets mitt. Jag kan återkomma till det här när min förmåga till att tänka analytiskt sträcker sig längre än till hur synd det är om mig idag - alternativt vilket idiot jag var igår.
Tillbaks till min vidriga baksmälla.
Jag sitter på tunnelbanan. De hårda plastsätena i orange på F tåget känns sådär mot min sargade rygg. Crowd-surfade jag igår? Ja, haha det gjorde jag fan. Stalkers spelade och helt plötsligt kånkas jag runt över publiken. Fram.... bak...fram igen... till sidan och sen pladask ner någonstans. Jag bar hatt och viftade den på ett triumferande sätt då jag bars runt i lokalen via folks uppsträckta armar. Jag och min trummis konstaterade att man bara bör crowd-surfa ifall man har något att vifta. Vi spelade också, och alla sa att det var bäst hittills och det hördes att vi repat. Jag tyckte bara det kändes ok och jag tyckte väl någonstans att det lät lika otajt som alltid.
Det var en galen hönsgård på Union Pool igår. 23 band från 2 på eftermiddagen utomhus. Banden flyttade in framåt kvällen och vi spelade på den vackra teaterliknande scenen i backroomet. Saknade Aunt Fuzz och önskade att de varit här den här helgen istället. Strålande väder och grym publik. Framåt midnatt var det så mycket folk att man knappt kunde röra på sig eller gå någonstans. DJ's i både fram och bakrummet fyllde dansgolven och på utegården stod en miljon skitfulla glada Amerikanare och rökte eller åt tacos från taco trucken.
Jag ska flytta härifrån snart och jag har inte berättat för min trummis och före detta rumskompis. Vi är nära vänner, men har verkar ha vuxit ifrån varandra rent livstilsmässigt och ligger på olika amtionsnivåer. Det känns sorgligt. Jag ska åka tillbaks till Göteborg och fortsätta plugga. Jag kommer tillbaka, men kanske bara över sommarna tills jag gått ut och möjligen flyttar tillbaks. Kanske kan jag göra ett utbytesår här, detaljer kan klart arbetas fram. Men än så länge så lyder planen att jag flyttar. De jag har berättat för har blivit ledsna, men det är ingenting mot hur hon, min vän kommer reagera. Var det därför jag söp så hårt igår? Jo, det var ganska tungt att hantera just då, framför alla glada miner och alla människor man lärt känna/spelat med genom åren. Jag kände helt enkelt att det bästa just då, för det stora firandes skull, var att dra sig själv i smutsen och inte sluta dricka av bandölen som låg i en tunna is backstage.
Halv fem trillar jag och en annan vän, han med håret, ut från Union Pool och ner i underjorden (trixa som mina Stockholmsvänner kallar det). Han tar upp min gitarr medan vi väntar på tåget och spelar. En hemlighetsfull man med skägg står och diggar och grämer sig över att han glömt sina munspel. På tåget hem ser alla ut som oss. Eller kanske inte som min vän då han käkat psykadelisk svamp brownie, och har en helt annan look än oss andra. Det kackiga L tåget körde i alla fall hem oss, mot bättre dagar, sundare beslut och en snabbt stegrande gryning.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar