Jag kunde lika gärna ha blivit kidnappad av uncle Sam. Blivit skickad till Irak och kommit tillbaka till Fort Hud. Hmmm.... överdrift. Såg Hurt Locker I Onsdags och känner fortfarande av de ruggiga kårar filmen gav mig. Mer om det senare.
Min start kändes som jag somnat I strid och nu vaknat för att ge mig ut igen. En hundra graders kvav värme gick I ondskefullt samspel med min väckarklocka för att ge mig bara det allra vidrigaste uppvaknandet. Det kändes som jag skulle spy. Jag låg I ett par minuter och funderade på om jag skulle ringa min publicist kollega Steve och säga just det. Hello, jag kan inte komma in idag, det känns som jag ska spy. Vad är alternativet, ligga kvar I helveterslyan medan alla andra är ute och krigar I stundvisa vindar och tunnelbanans AC. Jag hasar mig upp fullföljer den dåliga startens alla rutiner…snubblar, välter något, hittar ingenting, glömer allting osv. På Starr St Coffee Shop bränner de min bagel, och det blir ett stycke kol med äcklig tomat till frukost. Det värsta av allt var att deras AC var paj så det var precis lika varmt där inne som hos mig. Självklart dyker jag ner I underjorden lagom för att se dörrarna stängas på mitt tåg. En kvinna förklarar I en knastrig högtalare att på grund av en tågolycka tidigare idag kör L tåget långsammare än vanligt. Nästa tåg kommer inte fören en kvart och det tar mig dubbelt så lång tid att nå Union Square tack vare tågets jävla snigelhastighet. Awh, fuck my life.
Egentligen kan jag bara skylla mig själv. Det här hander mig varje morgon och jag brukar för det mesta hantera det med ett lugn. Jag spelade skivor på Enid’s igår och känner mig därför lite extra sårbar. Enid’s är ett fantastiskt ställe I Greenpoint, ganska hipster men fint, sommriga cocktails, god mat och mycket folk. Jag skulle spela skivor med Avi, men han blev magsjuk I sista sekund så jag fick köra hela natten själv. Det var ganska tufft. En av kockarna var otroligt påfrestande. För övrigt super alla som jobbar där ganska hårt on the job. Vilket är aight med mig, såvida de inte beter sig som den här kocken, som efter att han slutat I köket hängde vid DJ båset och bara stirrade på mig. Det var ganska creepy. Till slut var jag tvungen att be dörrvakten saga till honom att sluta stirra på mig. Då bad han om ursäkt… tror jag… oh I’m sorry I’m just really attracted by you. Sedan frågade han om jag vill röka en joint med honom I köket. Eh, som om jag inte redan varit tydlig nog, byter jag till rent jävla klarspråk och säger nej och kan du gå nu, vinkar hintande till dörrvakten. Träffa maja I köket med psycho-kocken….. skulle inte tro det.
Gud folk.
Jag måste sluta spela skivor ensam. Gör mig bara förbannad. Förbannad är förövrigt bara förnamnet på min reaktion I Onsdags efter Hurt Locker. En otroligt tung film om Irak kriget. Jag såg den på dejt. Ganska bisarrt filmval kanske för en dejt, men jag gör en personlig studie av att göra allt man kan göra precis tvärtom.... Till exempel, jag går aldrig på dejt. Jag brukar träffar någon genom att dricka alkohol. Sen dricker vi alkohol och så brukar våran relation fortsätta tills vi hängt såpass länge att det bara känns naturligt att fortsätta hänga, eller sluta träffas. Den här rutinen leder dock sällan till någon vidare lycka. Förvisso betyder en dejt ingenting, det heller. En dejt är bara en kväll av mys typ. Men mys över hysteri är min nya melodi, so be it. Vi gick på vernissage, bio och drack te på fik. Helt ok, man slipper betala och det finns inget oskrivet tvång att ses igen. Jag trodde jag hatade dejter, men de är inte så jävla farliga ändå. Hurt Locker är ingen dejtfilm, men den ville jag se och tjejen får visst bestämma film även om det inte är en tjejfilm. Dejting känns som en fantasivärld.
Hurt Locker fick mig att vilja spy, och när jag kom hem ville jag bara gråta. Kriget har inget syfte, dag ut och dag inte åker soldater på missions och desarmerar bomber. Men bomberna tar aldrig slut, så det är ett evighetsprojekt, och alla dör. De måste dö, soldaterna i alla fall, för vilket slags liv kan de möjligen leva när de kommit hem? Gå med i ett kriminellt gäng? Jag tror att det är Irak eller döden. Det känns som att kriget kommer att fortsätta påverka och göra allas liv lite sämre i många år till. Vad Obama och Europa än säger och lovar, Irak är en never ending story.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar