Jag ville tillägna en blog till två killar som betyder grymt mycket för mig. De inspirerar mig på alla möjliga plan och är allmänt bra riktiga människor.
Båda två befinner sig på en resa mellan olika livsstilar. Lite som jag.
Tommy nyktrade till för drygt två år sedan. Han försöker nu jobba fram ett sätt att hålla på med musik som förr men utan dekadensen och livstilen som ofta medföljer. Jaques slutade hoppa tåg, lifta, bo I squats och började läsa geografiprogramet på Hunter College. Han ville I framtiden resa fritt som förr men säkrare.
När jag flyttade hit, sensommaren 2006 var jag 20 år och stort powerpop fan. Ett band som jag tyckte väldigt mycket om var Star Spangles. Så det är ingen underdrift att jag blev impad när jag fick veta att bandets gitarrist hängde runt samma kretsar jag börjat infiltrera. Jag gick ut mycket den här tiden. Bodde mitt I East Village och gick ut så gott som varje kväll. Viftade mitt rosa EU körkort I hopp om att dörrvakten skulle bli så förvirrad över färgen på leget och att de skriver år först I Europa (skulle bli 21 år juldagen samma år). Det fungerade för det mesta. Jag hade världens idolcrush på Tommy men hade aldrig något bra att säga. Han hade inte mycket han ville prata med mig om heller, efter att en gemensam vän presenterat oss. Eftersom jag inte var helt klar på hur trasig Tommy var, tog jag allt han sa, eller inte sa, på fullaste allvar och som någon slags verklighet. La ner Tommy efter ett tag, då jag förstod att han nog bara brydde sig om en sak, något jag (med min ekonomi!) knappast satt inne på. När jag sedan träffade honom drygt åtta månader senare hade han varit bortrest och skaffat hjälp.
Nyktra alkoholister kan ju sällan umgås med gamla vänner, eller det är oftast ingen bra ide'... Tommy ringde mig och frågade om ifall vi kunde börja spela musik ihop. Det där första året gick det sådär att spela. Han hade fortfarande grymt mycket att jobba med och var ofta frånvarande och svår att få tag på. Det var inte fören Halloween 2008 som vi börja spela ihop regelbundet. Mest covers och ett par låtar jag hade över från tidigare band. När jag kom hem efter min Sverige vistelse I julas började vi repa på mina Svenska låtar istället. Nu umgås vi typ varannan dag. Det känns fint och verkligt att umgås med någon som öppet jobbar med sig själv varje dag. Han är precis lika ärlig och känslig som jag. Allt ska ut och allt behandlas på det mest känslosamma sättet, även om det gör ont. Vi är väldigt lika på något sätt och jag är väldigt tacksam att jag träffade honom och inte satte mig I samma sits som han en gång gjorde.
Tommy kommer förövrigt göra sin egen comeback till scenen via en singel som släpps senare i år. Grym låt och ett kärt återseende. Tommy är förmodligen en av de bästa gitarristerna i den här staden och genren.,
Min andra favoritkille heter Jaques och har spelat gitarr I The Jadewalkers sedan Februari. Efter gymnasiet flydde Jaques också världen, men inte genom tunga droger. Han anslöt sig till världens crustigaste subkultur…. Squat kidsen. Liftade genom USA ett par gånger. Hoppade tåg, flydde polis, blev hotad och nästan utsatt för ett vidrigt övergepp I en lastbil någonstans I Oklahoma. Han lyckades fly på något sätt. Han liftade igenom östeuropa. Polen, Ukraina, Montenegro… you name it. När jag träffade honom bodde han I anarkisthuset på Knickerbocker Ave, men blev utfryst för att han inte hade några face tatoos. Nu bor han I ett kontor på 59:e gatan och Lexington Ave. Nära Hunter där han pluggar och precis startat en liten verksamhet där han säljer böcker han hittat på gatan. Han har ett bra sinne för att fiska upp bra böcker som säljer och har lovat mig en liten ruta där jag kan sälja skivor, typ dubletter jag vill bli av med innan jag flyttar. Han läser geografi och drömmer om att alltid resa. Jobba I regnskogen eller kanske åka med en av de där aktivistbåtarna som sabbar för valfiskarna. Anything goes liksom med Jaques.
Han är dessutom en av de få killarna I det här landet som är uttalad feminist och säger ifrån när folk tanklöst kallar andra för fag. Sådana killar växer inte direkt på träd I USA.
Jag träffade bade Tommy och Jaques I Torsdags. Gick på 170 Ludlow och opening night av kläder signerat hon (glömt namnet!) som designar Karen O’s outfits. Det var fint. Jag och Tommy drev runt affären med varsin mineralvatten och sa inte så mycket. Vi behöver prata särskilt mycket för att ha trevligt. Lite senare mötte jag upp Jaques på Sin Sin lounge där min barndomsvän Noah Pardo spelade. Jag kommenterade Jaques skjorta med en gång. Fin! Är den ny? Skjortan hade han visst precis hittat utanför en laundromat, tagit på sig den i kön till spelstället! Under kvällen hittade han ytterligare ett par böcker att sälja samt två ihoprullade set draperier. I need shades! När Noah spelat klart drog jag och Jaques till ultra lyxiga Bowery Hotel. Paris Suite Yourself spelade och det var hur fett som helst. Joe är den bästa trummisen jag sett på mycket länge och allt som allt var det dansant värre. Vi försökte ta oss upp på taket, hamnade på våning 17 och kom inte längre. Hissen var helt plötsligt låst (security lär ha sett oss). Spelningen hade varit på andra våningen vilket är en klubb och öppen för allmänheten. Lobbyn är dock bara för hotellgäster, det brydde vi oss inte om utan slog oss ner. Vi köpte en drink för 16 dollar (!!!!) och delade på den. En servitör I vit skjorta, svarta hängslen och svart fluga kom med glasunderlägg (vad heter coaster på Svenska? hjärnsläpp!) och ett fat med ett lyxigt urval nötter. Jag och Jaques satt ihopsjunkna I de fantastiska fotöljerna. Vi fick så småning om sällskap av ett gäng tjejer. Vi ordade ett tag. Jaques ljög och sa att vi bodde I ett penthouse på hotellet. Tror vi bjöd dem till vår fiktiva efterfest i penthouset men någonstans flöt lögnen upp till ytan... Tjejerna drog, men vi satt kvar lite till, läste New York Times och planerade en framtida turne’ I östeuropa.
Andra killar skrattar ibland åt killar som Tommy och Jaques. Det säger all tom de som skrattar och ingenting om Tommy och Jaques.
Kärlek!
With the pool report, we finally have the answer to the most pressing question of the day: What are they drinking? Well, for those who believed Bud Lite would be the drink of choice for Mr. Obama, they are in luck, as are those who thought Sgt. Crowley would stay with Blue Moon. Mr. Gates drank Sam Adams Light (a Massachusetts-based brew), and Mr. Biden chose a Bucklers, a non-alcohol beer.
Maybe Mr. Biden has to drive home.
Jag blev bade tänd och avtänd på New York den här helgen. Det blir ofta så med den här staden, den konstanta hatkärleken. Bra spelningar, och speciellt en helt fantastisk händelse som jag återkommer till. En jävig VICE atmosfär vilade dock, tyvärr över helgens spelningar... men men, det får man la ta i en storstad. Nu kör vi!
Death of Live Fast Die I lördags var en av dem. Jag trodde det skulle vara circa 90 % bekanta ansikten, gamla vänner från tiden då alla som spelade musik hängde på Pass Out Records. Det var det inte. Istället stod 200 stöddiga och tomma posers utanför och försökte se coola ut inför VICE som presenterade evenemanget. Alla ville synas I sin superheta outfit som de tagit rätt av ett VICE repotage. Ingen såg på banden. De gillar inte musik, jag vet inte vad de gillar men jag vet att jag inte gillar det.
Golden Triangle spelade först. De har ett coolt sound men inga låtar. Det låter som en enda låt I ett coolt sound och mycket attityd. Inte min grej, fick bra betyg I VICE tydligen, cool yta och tomt inre verkar fortfarande dominera inne listorna...
Som tur var jag I bra sällskap. Jag, Dave och Rob drog upp till den Brasilianska restuarangen en gata upp och drack caipirinha I väntan på att våra vänner I Live Fast Die skulle spela sin sista spelning. Det var en lång väntan, och när de väl börja spela runt halv två hade de flesta hipsterkidsen dragit till nästa hippa event. Live Fast Die spelade I över en timma. Den längsta LFD spelningen jag sett. De spelade så gott som alla låtar de har och med alla medlemmar som varit med I bandet under årens lopp. Det var ny trummis för varannan låt. Det blev ingen SuperModelDeathDive på Matchless efter, utan hem till Dave för hummus och Mighty Boosch.
Samma folk som stod och såg coola ut I Lördags utanför Rockstar Bar (LFD) befann sig tyvärr vid East River Waterfront under Söndags eftermiddagen. Pool Parties har flyttat från McCarren Pool till N 8th précis nere vid vattnet. Ett rejält lyft, nu ser man alla grymma band fronta Manhattan skyline som utsikt. Allas favoritband Black Lips lirade den här helgen. Health lirade support, vilket lockade mest för min del eftersom att jag aldrig sett dem. Det missade jag såklart när jag sprang på DJ Pasta från New Orleans på Bedford och bestämt mig för att vi visst hinner ta en öl på Charleston. I och med att Black Lips alltid levererar så glömde jag snabbt av att jag missat Health. Headline för dagen var And You Will Know Us By The Trail Of Dead. De ställde in, och dessutom började det spöregna. Grät inga större tårar över det.
Drog och käkade polskt käk med Tommy och Chip. Tommys vän Chris ringer och det är nu helgens riktiga höjdpunkt börjar närma sig. Chris är medelålders aktiemäklare som bor I East Village. Han har mycket gott ställt och verkar ha spenderat de mesta av sina pengar på fina instrument (gitarrer och stärkare), dyra viner och en del inte fullt lagliga preparat. Jag fick intrycket att det är lite därför hans bekantskapskrets har inkluderat folk som Lou Reed och Richard Hell. Han kanske var den där rika kompisen när det begav sig. Bara en tanke, jag frågade naturligtvis aldrig. Vi drar alltså över sundet till East Village och Chris lägenhet. Man hör musik från gatan, inne I lägenheten är det fest. En storvuxen soulsjungande afro amerikan spelar bas och sjunger. Ett gäng andra East Village karaktärer spelar gitarr. I en stol sitter en spinkig gubbe med grått krulligt hår, avklippt svart urtvättad tshirt, smala jeans uppvikta och svarta converse. Han har bongo trummor vilandes på sina lår och rödvinsläppar. Han röker egenrullade ciggaretter. Han heter Billy Ficca och spelade (spelar) trummor I ett av världens bästa band. Television. De pratar gangster-smeknamn. Ficca blir Ficcs… McGuire blir Miggs osv. Billy pratar mycket, speciellt när jag berättar att jag vuxit upp I Sverige. Han är stort fan av Svensk folkmusik visar det sig, och jämför traditionella Svenska melodier med orientalisk tradition. Han pratar också lite om hur impade de (Television) blev när ett hjord med tjejer mött dem på ett hotell I Köpenhamn. Han kommenterar att Richard Lloyd bodde i Stockholm ett tag och jag flikar in Johnny Thunders med! Det verkar Ficca dock inte bry sig ett piss om.... ehum.... Vi pratar ‘Christmas Wrapping’ av The Waitresses, en av mina favorit jullåtar och Billy berättar lite om inspelningen och det bandet, liksom TV Serien han spela husband för (där även en ung Sarah Jessica Parker ingick) som la ner efter ett par säsonger tack vare all dyr dekadens. LA baby! skrockade Billy och fimpade sin sedan länge slocknade ciggarett.
Vi pratar punkband. Jag berättar om Live Fast Die från kvällen för och hur viktig trummisen är för punkband av den sorten, eller ja, speciellt sådana band i och med att det mesta följer en formel. Trummisen skiljer de svinbra banden från de mediokra och tröttsamma punkbanden mumlar jag. Whoo, how interesting... säger Billy och ler. Jag ler med. Billy föredrar jazz men säger att han gillar att spela rock ifall det är lite loose, Charlie Watts är ju också en jazz guy, som han så sant påpekar.
Tommy spelar på en de drygt fyra telecasters som hänger på väggen. Jag slår mig ner I en soffa brevid en Japansk kvinna. Efter ett par låtar är det någon som ger mig basen. Chris utropar ‘Friday On My Mind’ och alla hänger på och sjunger låten unisont. Det vilade en grymt skön och lättsamt rolig stämning. Lite som barn som leker, alla sjunger och Billy håller takten på sina bongotrummor. Det låter stort på något sätt, trots att det är med så små medel. Vi spelar ett gäng andra hits, vilket välkomnas av mig eftersom jag förväntas utgöra andra hälften av rymthsektionen med en av mina favorittrummisar. Blir tacksamt invigd med låtar som jag skulle kunna spela I sömnen, ‘Gimme Shelter’ typ. Chris och Felice (soulsångerskan) börjar treva på ‘The Harder They Come’. Det leder till ett explosivartat jam. Det var helt otroligt. Framåt slutet hade jag konstant ögonkontakt med Billy för att sätta de olika rytmiska infallen, som liksom var lite off men samtidigt jävligt på.
Efter Jimmy Cliff turen berömde Billy mitt spel. Han sa att jag var en good player och tyckte att jag skulle komma förbi på Onsdagar då de spelar lite mer organiserat. Chris lagar då mat åt alla och håvar fram flaska efter flaska dyra Franska viner.
Skoja att jag har planer på Onsdag.
Träffade en mycket god vän på tåget in till jobbet I morses. Vi har känt varandra sedan jag flyttade hit. Hon är tio år äldre än mig och vi brukade jobba tillsammans, nere på klubben på Ave B. Klubben är stängd nu, men där brukade hon stå I baren och jag ta betalt I dörren eller stå I garderoben. Klubbens ägare äger även skivbolaget jag jobbar på nu liksom en restuarang vid South Street Sea Port, en I San Francisco och lite till. De tillhör en stor familj I Des Moines med rötter I Indien och är del av en stor investeringsorganisation. De är också snåla utav bara fan, och sliskiga. Varken jag eller min vän har särskilt mycket bra att säga om den ena eller den andra av brodern. Nu råkar det bara vara så att båda två har ihop det med två av min väns bättre vänner. Den sliskigaste och egentligen mest trasiga av de två (som jag nämnde för min kompis på tåget hans arbetstider verkar vara mellan 22 – 6) går alltid runt I svart skinpaj, svarta jeans och tunga cowboywboots. Enligt min kollega som en gång var hemma hos honom har han drygt 30 par boots uppradade I hallen. Han är lite av ett skämt… man kan ha mycket roligt med anekdoter knutna till denna man. Jag har flera styckna men så länge han äger skivbolaget jag jobbar för håller jag de borta från bloggen…. Men fråga mig gärna.
Hursomhelst, jag påpekade att han sällan lär gå ut, med tanke på hans vardagliga kostymering och det varma, kvava sommarvädret. Min kompis svarade med att jodå, han går ut… han dejtar D igen. Oh no! But why.... D är ju cool... Min kompis påpekar då att D blivit galen och ska in på psyket igen. D hävdar visst att det är män som gör kvinnor galna. Vi går ut från det trånga tåget för att göra våra respektive byten vid Union Square. Hon ska ta 6 tåget till Upper East där hon ska jobba hemma hos en rik tant I 13 timmar. Min kompis är frilansande bartender/servitris men den rika tanten verkade tro att kock ingick I den jobb beskrivningen och anlitade henne att laga middag till åtta gäster. Min kompis har ingen aning om hur man lagar tenderloin steak och käkar inte ens kött, men behöver pengar och tänkte väl improvisera lite.
Jag följer min kompis till 6 tåget för att spinna vidare… so what’s that, a Freud thing or something? Män som gör kvinnor galna. Min kompis skrattar till, jo, men jag håller med, det är därför jag behöver pengar! För att ha råd med psyket. Ah, just det, Finländaren som bränt flera av mina vänner. Jag säger att jag inte håller med. Mitt yrvakna jag, med tio färre år på nacken, har naturligtvis ingen bättre teori. Men att dra alla över en kant låter aldrig rätt.
Dessutom är det absolut inte fallet med mig, säger jag liksom sådär trotsigt som jag gör ibland. Jag tänker inte spendera år I terapi bara för att nå slutsatsen att en man gjorde mig galen. Well ok, fair enough. Vi står och väntar på hennes tåg, jag har tid den här morgonen. Träffade din kille på ersättningsbussen härom kvällen, säger min kompis plösligt, han var allmänt otrevlig… jag tror jag sa till honom att jag inte gillar honom. Ha! Join the club - du och alla mina andra vänner. Han är I alla fall inte min kille längre, svarar jag, och hurså? Min irritation är inte särskilt allvarlig, bara barnslig. 6 tåget rullar in. Haha lugn, men ifall du vill ha numret till min terapeut så det bara att säga till.
Dörrarna stängs.
Har ni hört om nya fräscha annonskampanjen Recession 101? PR-agenter och annat reklamfolk kan nu äntligen tjäna pengar på att sälja annonser med slogans som får en att tänka om, och slopa sin negativa attityd till tidens finanskris. Med fraser som Self worth is greater than net worth och Stop obsessing about the economy, you’re scaring the children. Eller varför inte den kanske lite street-smartare varianten This will end long before those who caused it are paroled. Ska Amerikanarna sluta oroa sig för att förlora hus och jobb, och börja leva lite igen. För de har de knappast gjort det här året. Överallt hör man folk som ojjar sig över saker de bör, vill, och brukar göra men nu måste ställa in under ett uppgivet not in this economy.
En kampanj för att få folk att tänka positivt i bistra tider. Det behövs det reklam för. I USA kan man tjäna stora pengar som motivations-coach. Jag vet, jag är Amerikan och har fått vara med om hur pepptalens maestros tar sig in i familjehemmen. Jag är så gott som uppvuxen med boostande samtal inspirerade av bland annat Tony Robbins och Amerikanska presidenter. President Theodore Roosevelt verkar vara en favorit att citera i min familj. Inte fullt säker på om någon uttalat (T. Roosevelt) Keep your eyes on the stars, and your feet on the ground, till mig någon gång men jag har alltid tyckt att det är ett fint och ståtligt citat. På tal om President Roosevelt, pratade han också om att återanvända saker och aldrig leva på kredit. Det är pappa game, presidenter och Tony Robbins, liksom Yiddish talesätt som A Bi Gezunt som innebär något i stil med att oroa dig inte, vad det än är du har ju ändå hälsan. Mamma gör yoga och är mer inne på den biten.
För att återgå till Recession 101, så funderar jag lite på vem som anlitat PR-byrån, och till vilket syfte kampanjen dragits igång. Det stod nämligen inte på CNN.com eller NYTIMES.com. Om jag ska vara mitt sedvanligt skeptiska jag skulle jag vilja påstå att kampanjen dragits igång av antingen storföretagen eller le American Goverment. Vilket i sin tur i, viss mån är lika med samma källa. Följande slogan får mig att hajja till, Interesting fact about recessions … they end. Hur kan något som egentligen inte existerar leda till ett slut? En påhittad finankris får ett påhittat slut och nu ska folk vara jävligt nöjda med att de som styr och bestämer gjorde ett såpass hästjobb med att vända landet på fötter igen.
Jag kan bara hoppas att folk inte går på det, men med den här mediala kraften och makten är en sådan förhoppning ganska meningslös. Oy Vey.
Jag kunde lika gärna ha blivit kidnappad av uncle Sam. Blivit skickad till Irak och kommit tillbaka till Fort Hud. Hmmm.... överdrift. Såg Hurt Locker I Onsdags och känner fortfarande av de ruggiga kårar filmen gav mig. Mer om det senare.
Min start kändes som jag somnat I strid och nu vaknat för att ge mig ut igen. En hundra graders kvav värme gick I ondskefullt samspel med min väckarklocka för att ge mig bara det allra vidrigaste uppvaknandet. Det kändes som jag skulle spy. Jag låg I ett par minuter och funderade på om jag skulle ringa min publicist kollega Steve och säga just det. Hello, jag kan inte komma in idag, det känns som jag ska spy. Vad är alternativet, ligga kvar I helveterslyan medan alla andra är ute och krigar I stundvisa vindar och tunnelbanans AC. Jag hasar mig upp fullföljer den dåliga startens alla rutiner…snubblar, välter något, hittar ingenting, glömer allting osv. På Starr St Coffee Shop bränner de min bagel, och det blir ett stycke kol med äcklig tomat till frukost. Det värsta av allt var att deras AC var paj så det var precis lika varmt där inne som hos mig. Självklart dyker jag ner I underjorden lagom för att se dörrarna stängas på mitt tåg. En kvinna förklarar I en knastrig högtalare att på grund av en tågolycka tidigare idag kör L tåget långsammare än vanligt. Nästa tåg kommer inte fören en kvart och det tar mig dubbelt så lång tid att nå Union Square tack vare tågets jävla snigelhastighet. Awh, fuck my life.
Egentligen kan jag bara skylla mig själv. Det här hander mig varje morgon och jag brukar för det mesta hantera det med ett lugn. Jag spelade skivor på Enid’s igår och känner mig därför lite extra sårbar. Enid’s är ett fantastiskt ställe I Greenpoint, ganska hipster men fint, sommriga cocktails, god mat och mycket folk. Jag skulle spela skivor med Avi, men han blev magsjuk I sista sekund så jag fick köra hela natten själv. Det var ganska tufft. En av kockarna var otroligt påfrestande. För övrigt super alla som jobbar där ganska hårt on the job. Vilket är aight med mig, såvida de inte beter sig som den här kocken, som efter att han slutat I köket hängde vid DJ båset och bara stirrade på mig. Det var ganska creepy. Till slut var jag tvungen att be dörrvakten saga till honom att sluta stirra på mig. Då bad han om ursäkt… tror jag… oh I’m sorry I’m just really attracted by you. Sedan frågade han om jag vill röka en joint med honom I köket. Eh, som om jag inte redan varit tydlig nog, byter jag till rent jävla klarspråk och säger nej och kan du gå nu, vinkar hintande till dörrvakten. Träffa maja I köket med psycho-kocken….. skulle inte tro det.
Gud folk.
Jag måste sluta spela skivor ensam. Gör mig bara förbannad. Förbannad är förövrigt bara förnamnet på min reaktion I Onsdags efter Hurt Locker. En otroligt tung film om Irak kriget. Jag såg den på dejt. Ganska bisarrt filmval kanske för en dejt, men jag gör en personlig studie av att göra allt man kan göra precis tvärtom.... Till exempel, jag går aldrig på dejt. Jag brukar träffar någon genom att dricka alkohol. Sen dricker vi alkohol och så brukar våran relation fortsätta tills vi hängt såpass länge att det bara känns naturligt att fortsätta hänga, eller sluta träffas. Den här rutinen leder dock sällan till någon vidare lycka. Förvisso betyder en dejt ingenting, det heller. En dejt är bara en kväll av mys typ. Men mys över hysteri är min nya melodi, so be it. Vi gick på vernissage, bio och drack te på fik. Helt ok, man slipper betala och det finns inget oskrivet tvång att ses igen. Jag trodde jag hatade dejter, men de är inte så jävla farliga ändå. Hurt Locker är ingen dejtfilm, men den ville jag se och tjejen får visst bestämma film även om det inte är en tjejfilm. Dejting känns som en fantasivärld.
Hurt Locker fick mig att vilja spy, och när jag kom hem ville jag bara gråta. Kriget har inget syfte, dag ut och dag inte åker soldater på missions och desarmerar bomber. Men bomberna tar aldrig slut, så det är ett evighetsprojekt, och alla dör. De måste dö, soldaterna i alla fall, för vilket slags liv kan de möjligen leva när de kommit hem? Gå med i ett kriminellt gäng? Jag tror att det är Irak eller döden. Det känns som att kriget kommer att fortsätta påverka och göra allas liv lite sämre i många år till. Vad Obama och Europa än säger och lovar, Irak är en never ending story.
En del vänner här har verkligen reagerat, ganska starkt, på att jag ska till Sverige för att plugga. Visst, de förstår och yada yada. Samtidigt har flera uttryckt att jag verkligen hör hemma här, I New York. Vilket jag absolut gör. Det jag gör nu är av praktiska skäl, och lite själsliga. Jag behöver en brejk från New York livet, så jag kan ha en bättre distans till allt när jag väl kommer tillbaka. För det tror jag att jag gör. Ingen annan plats har någonsin kännts mer som min än den här. Jag kan den här stan utan och in och vi hör ihop. Vi har bara haft en brokig tid tillsammans den sista tiden. Jag och New York… oj oj oj…. nu gjorde jag en Isabel gör en Carrie Bradshaw här. Kärleksrelation som jag delar med flera miljoner andra människor. Fan, New York är en riktig slampa ändå.
Hursomhelst, jag har ett block. Eller, jag har flera block. Ett för varje projekt. En anteckningsbok för låtar, en för dagbok osv. Ett av mina block är till för företags/projekt ide’er. Jag har flera stycken volymer av den. Man kan lugnt säga att jag kommer på nya saker man kan göra/skapa varje vecka. Skriver ner dem och jobbar fram en liten konceptbeskrivning. Med tanke på min smått sjukliga besattenhet att starta något och driva det framåt och uppåt till skyhöga höjder behöver jag alltså plugga något som kan ge mig rätt bas till att göra det. Eftersom universitet är gratis I Sverige och absolut inte gratis I USA är flytten smått obligatorisk.
Träffade manager-David Allen igår, han tycker att det är lite dumt att jag drar när mitt band börjar bli så populärt. Jag svarade med att varför bara vara ett litet band I en scen, när man kan vara hela scenen. Äga spelstället (driva det, äga klingar illa hos mig), skivbolaget, arbeta fram nya marknadside’er – prova, trixa, göra omslag, tshirts, tidningar… resa… spela I bandet… och dessutom tjäna lite pengar för första gången I sitt liv. För New York är inte lätt, eller särskilt rolig (alla gånger) att leva I utan pengar.
Så småning om tänkte jag även starta en egen skola… workshop. Jag har redan börjat skissa upp föreläsare. Det är samma som är med I bokprojektet jag har, kan inte utveckla det här mer, men ni ser…
Är Hisingen verkligen Göteborgs Brooklyn? Eller är det något de som bor där bara säger. För att det ska låta coolt att bor där… eller för att de har en bro? Jag letar I alla fall lya jävligt varsamt den här gången. Sist jag flyttade I Göteborg var det liksom vad som helst, anything goes. Bostadssituationen är väl som sådan, I och för sig, att man får ta vilken kass andra handsdeal man nu kan få. Fast jag har tålamod, ett mål och lite krav.
Jag vill bo I ett hood. Jag vill bo på ett ställe där man kan köra konstiga happenings mitt I natten och vilda spelningar I källaren. Helst av allt vill jag bo I ett hus, eller en stor plan loft-liknande lägenhet. Gärna med stora fönster. Hemskt gärna med utsikt över vatten och staden. Jag bor helst med likasinnande så om någon känner sig träffad…. Holla!
Vi kan starta en ny underground scen, tillsammans.
Jag har ingen brådska. Inflyttning sker antagligen inte fören I vinter. Jag har en del att ta I tu med när jag väl kommer till Sverige, och kommer antagligen rusta krafterna och skissa på planerna I ett par månader I Sandared City.
Sitter I en av våra tomma lägenhets-lofts här på fjärde våningen I Bushburg huset. Tog soffdynor och filtar från lägenheten och har faktiskt fått I ordning en helt okej mysig möbel situation I det stora tomma rummet. Mitt emot, på andra sidan gatan dundrar skithög musik. Jag har ingen aning om vad som pågår. Moderna latino rythmer gick länge varmt I huset tvärs över gatan, vilket känns logiskt då Puerto Rico fortfarande äger, åtminstone den här delen av, Bushwick. Efter ett tag dök en uppspeedad punkversion på Girl Just Wanna Have Fun, med killsång. Det var ganska så vidrigt. Den gick över I en (modern!) r’n’b powerballad. Puh, hellre musiken man är van vid I hoodet. Började nästan bli lite orolig när jag hörde punk (om än dålig punk) från urinvånarna till grannar. Undra vad de tycker om att ett gäng unga (vita) anarkister tagit över huset mitt emot…
Jag ska sova här I natt tänkte jag. Katten har pissat på mina lakan, igen. Jag har fått nog. Jag ligger nu I krig med Ted (katten). Inget mer mys, inga snacks. Jag tanker inte dalta nått mer, han gillar helt enkelt inte mig och har markerat “sitt revir” för sista gången. Jag har flyttat in I den tomma lägenheten ett par dörrar ner I korridoren. Min rumskompis och hans 18 åriga kompisar ser på DIG i den riktiga lägenheten. Alla med cyklar, killarna iklädda slitna Crass tshirts och tjejen rutig killskjorta knuten släpigt (men genomtänkt!) runt ett linne. Alla I avklippta jeans och converse. De har weed-brownies och lördagskvällen räddad.
Skulle egentligen åkt till New Haven, Connecticut den här helgen. Cirka tre timmar uppåt, där Yale University ligger I trivsam medeltidsaktig miljö. Dave kommer därifrån och skulle hem och hälsa på vänner och föräldrar. Han bjöd mig, och jag var otroligt peppad tills det slog mig att jag åker härifrån om en månad och inte kommer tillbaks tills kanske nästa sommar, på besök. Så jag bestämde mig för att stanna och svälja New York, efter att New York matat mig alla omotståndliga moments, den sista månaden fullt ut.
Min ursprungliga plan för Fredagen var att träffa Rob på middag efter jobbet. Han, hans farsa, hans kompis Ben och hans ex Amanda (ja, jag vet inte heller varför de fortfarande äter middag ihop, med hans pappa) skulle käka på Hieldeberg. Tysk resturang på Upper East Side. Området som så fint kallas Yorkville. Trots att jag inte kan käka något på en Tysk resturarang, förutom möjligen saurkraut och senapen som kommer in som tillbehör till bratwursten, så är det alltid värt ett besök för drycken, De här ställena har ju för det mesta ett ganska så gediget ölutbud.
Det blev ingen Hieldeberg. Efter att jag kommit hem från Tee Pee för att hämta mina skivor och byta om så ringer någon som jag kände att jag behövde snacka med just då. Dessutom var jag hungrig efter mer än saurkraut. De blev Curly’s Vegetarian Lunch på 14th St istället. En kanna sangria, avokade & jack burgare, curly fires och så får man kritor att måla med medan man väntar på maten. Efter middagen drog vi till Tompkins Square där filmföreningen Films On Green visar Franska filmer varje Fredagkväl I Juli. Vi fick dock ett såpass hat mot MC’n som presentera filmen att vi inte stannade. Drog till Manitoba’s och spelade Air Hockey istället (min sport! vann stort...). Drog till Arrow Bar där jag provade Van Gogh för första gången. Uppenbarligen skitstort I södern, vid sidan av Sweet Tea Vodka. Van Gogh ska vara nerkylt, hälls upp som en shot och består av espresso och vodka. På ett par minuter pratade jag så fort och så mycket att jag måste hunnit tillbaks till ruta ett och berättat samma sak en gång till. Det kan inte vara nyttig att dricka för mycket av den där spriten. Förvånad att Van Gogh inte säljs på burk i varenda bogeda. Det är precis en sådan här dryck som New York-borna lever för. Poor man's cocaine och allt vad det är.
I morses när jag vaknade upp efter gårdagens rundor och skivspelande. Ja, det var faktiskt morgon, tidigt också. Värmen är tuff. En dag som denna kräver beachen. För förlåt mig, men folk som stannar istan en het sommardag som dagens. I storstadens sopavfall, avgaser, folkmassor etc. Ja, de är helt enkelt jävligt lurade och jag tycker i alla fall inte synd om dem när jag på min upphöjda kulle ute på Rockaway. New York är omringat av vatten, det finns strand och hav att fly till. Tåget till Rockaway kör dessutom längs Jamaica Bay och det är helt otroligt vackert när man kommer ut på vattnet. Husen som finns på andra sidan vattendraget man åker över med shuttletåget (Jamaica Bay) är fascinerande. De berättar liksom sin egen historia. En del påminer lite om husen på Gullholmen. De är små, i träd och sitter ihop, över vattnet på en kackig träsats med brygga in till land. Andra hus är helt nergångna. Plundrade, nerbrända eller fattiga. Moderna, mycket basic lägenhetshus dyker upp när man närmar själva beachen. Den är bra, inte lika folktätt som Coney. Inga turister. Där hittar jag mitt plejs. Något isolerad från de övriga strandbesökarna, i alla fall inte störd, ser jag på hur de stora vågorna liksom jammar åt mig. De är höga, vinden är inte särskilt ledig, men livvakternas närvaro och ett gäng andra som vågat ner i havet för att brottas med vågorna gör mig lugn. Att bada i starka och höga vågor är verkligen en sport. Var helt slut efteråt och bara la mig ner på handuken. Känner mig fortfarande helt slut och det ska bli skönt att sova ensam i den tomma, rymliga lägenheten. På mina soffdynor som jag lindat in i handukar då katten pissat ner alla mina lakan. Grannarna i huset mitt emot spelar fortfarande hög musik, men nu är jag så trött att den enbart kommer kunna vagga in mig till en helt fantastisk sömn.
Kanske skulle ta Coney i morrn.
Den Amerikanska södern är visst något jag inte kan förstå, läsa av och relatera till. Så känns det I alla fall när jag pratar med någon från just södern. Det känns ibland som en form av försvarsmekanism kopplas på. Som om det är väntat att någon som jag förlöjligar södern vad jag än säger och frågar om. Då får jag bara snopna svar I linje med att jag inte förstår. Jag har åkt igenom södern en gång. Jag var på en större turne’ genom USA. Jag blev behandlad som ett dumt, bortskämt barn på samtliga ställen. Nu var jag I och för sig 20 år, och betedde mig säkert stundvis ganska så nervöst och osäkert galet. Det stod ändå klart att jag inte visste något om livet och verkligheten. Frågar man varför vissa saker är som det är har man helt enkelt inte förstått något av den civila kod som härskar där nere. De pratar liksom inte på samma sätt om saker, de anser är som de är och så är det bara.
Jag har en vän som studerar psykologprogramet på G.U. Hon berättade för mig om en studie de hållt på med. Studien undersökte hur lite eller mycket det ska till för att folk på olika ställen I världen ska bli arga. Ok, det hette något mycket finare än så, och det var sträckor och allt möjligt inblandat I studien. Jag minns inte alla benämningar. Men innehållet var liksom så. Den Amerikanska södern hade I vart fall kort toleranssträcka och ska enligt studien bli arga och reagera ganska så snabbt på provokation. Sverige låg visst på andra sidan den sträckan, om jag uppfattat det rätt.
Stötte på en annan vän härom natten, när jag promenerade hem från min utekväll med psykologstudenten. Vi är egentligen inte vänner, längre, och våra kommunikationssvårigheter kanske bottnar I just det här med provokationssträckorna. Efterom vi inte kan prata med varandra tänkte jag att det skulle vara en soft ice-breaker att fråga ifall de snackar mycket om Guvernor Samford nere I South Carolina, där han kommer ifrån. Det här uppfattades visst som att jag drev med honom och hans “stat”. Jag frågade bara ifall det stämde att S.C hade högst arbetslöshet I USA och om det kändes av mycket.
Det är inget nytt! Vi har alltid haft hög arbetslöshet, och vi är statistiskt sett dummast I landet... brukar toppa listan tillsammans med Mississippi och Arkansas över sämst resultat på standardproven.
Tystnad. Jaa haa. Ok.
Fast jag fick alltid bra resultat på det där proven.
Eftersom jag fortfarande är inställd på att vara lugn, snäll och gullig just den här kvällen svarar jag med ett jo det är klart, du läser ju Sartre.
Jag tänker, kanske ska byta helt från politik och prata om en av söderns dryckespecialite’er Sweet Tea Vodka istället. En drink kan ju knappast vara så känsligt betingad som erkänd inkompetens. Jag berättar att jag druckit den på TenEleven. De har den där, bartendern kommer från Virginia förklara jag. Säger att jag gillade det och att det smakade som Snapple on ice. South Carolina skinner här upp och blir stolt glad över att jag gillar “hans” nationaldryck. Han frågar ivrigt ifall bartendern pressat citron i. Jag säger ja. Han säger bra. Jag fortsätter med att beskriva processen med drinken. Över is hällde han 30 %-ig Sweet Tea Vodka, en skvätt 40 %-ig vodka och så ett par citronklyftor pressade. Vodka mixat med sweet tea vodkan?!? Öh ja…? Så dricker man ju inte den! South Carolina sätter stoltheten I halsen och konstaterar att bartendern säkert bara ville få mig full.
Tystnad. Jättedålig stämning.
Till slut slår South Carolina fast: Virginia, det är ju inte ens södern!
Här någonstans nådde jag slutet på min betydligt längre, Svenska/Nordamerikanska toleranssträcka.
Höll på med ett inlägg om mina nya musikprojekt ide’er. Skrev egentligen inlägget igår men råkade radera alltihop. Jag lyckades inte plocka upp tråden, trots att jag gick ut och sprang för andra gången den dagen och hoppades att få ny energi till att skriva om det. Inte heller idag kommer orden från gårdagen tillbaka, så jag ger upp och surfar in på BBC istället.
BBC News med Mark Easton via hans blog the way we live. Easton befinner sig i The End Of The World, Lisabon Portugal. Han har rest dig för att se hur Portugals drogklimat mår åtta år efter att kriminaliseringen av all narkotika hävdes. På hemsidan och I repotaget redovisar de siffror på en klar minskning i knark och antalet unga som provat. Samtliga droger har minskat I använding. The End Of The World kallar de området där många tunga missbrukarna lever. Där finns även socialarbetare och andra som jobbar med att rehabilitera narkomaner. I Portugal är det då alltså sedan 2001 inte längre olagligt att droga. Man kan bära vilken drog som helst utan att bli arresterad. Det finns dock en begränsning till personligt bruk och I Portugal räknar man att upp till 10 dagars värt av knarkande är eget bruk. Easton träffar Maria. Hon sitter I en dunge, vid The End Of The World och röker heroin. Easton star på huk brevid och berättar vad platsen innebär. De filmar på honom, de filmar på Maria och hur hon metodiskt jobbar för att I sig allt. BBC filmcrew går vidare och pratar lite med socialen som står vid trailers upp för kullen. Inne I trailen finns det medicin och våtservetter – ser det ut som, men helt ärligt så har jag ingen aning om vad de delar ut till Maria och hennes vänner. (hennes vänner, gud så dumt det låter). De I trailen är I alla fall där för att hjälpa narkomanerna, och de ser alla riktigt utslagna ut. Inga partyknarkare alltså, utan the real deal. Människor som kanske skulle ha det extra tufft av att sitta fängslade… cold… turkey. På gatan får polisen inte arrestera missbrukare. Det är en senare scen I repotaget. Easton intervjuar poliser som inte tycker om avkriminaliseringen (säger man så?) utan ser sig ofta som hjälplösa mot knarkrelaterade “brott” och däckade luffare på gatan. Istället för att arrestera dem, får de nu bara föreslå (rekomendera) narkomanen att uppsöka hjälp vid en av alla rehabmottagningar som finns I området. Där kan de få hjälp att bli kvitt skiten och kanske leva ett fortsatt vettigt liv. Det verkar som att motargumentationen till Portugals drogpolitik landar på ett “men vissa uppsöker ju inte hjälp”. mmm… många som söker hälp efter att de muckat.... och siffrorna som klart visar en minskning av narkotikamissburk? Det är nästan pinsamt hur anti-systemskifte människor är. Till och med en förändring som klart kan bevisa en förbättring.
