Jag ville tillägna en blog till två killar som betyder grymt mycket för mig. De inspirerar mig på alla möjliga plan och är allmänt bra riktiga människor.
Båda två befinner sig på en resa mellan olika livsstilar. Lite som jag.
Tommy nyktrade till för drygt två år sedan. Han försöker nu jobba fram ett sätt att hålla på med musik som förr men utan dekadensen och livstilen som ofta medföljer. Jaques slutade hoppa tåg, lifta, bo I squats och började läsa geografiprogramet på Hunter College. Han ville I framtiden resa fritt som förr men säkrare.
När jag flyttade hit, sensommaren 2006 var jag 20 år och stort powerpop fan. Ett band som jag tyckte väldigt mycket om var Star Spangles. Så det är ingen underdrift att jag blev impad när jag fick veta att bandets gitarrist hängde runt samma kretsar jag börjat infiltrera. Jag gick ut mycket den här tiden. Bodde mitt I East Village och gick ut så gott som varje kväll. Viftade mitt rosa EU körkort I hopp om att dörrvakten skulle bli så förvirrad över färgen på leget och att de skriver år först I Europa (skulle bli 21 år juldagen samma år). Det fungerade för det mesta. Jag hade världens idolcrush på Tommy men hade aldrig något bra att säga. Han hade inte mycket han ville prata med mig om heller, efter att en gemensam vän presenterat oss. Eftersom jag inte var helt klar på hur trasig Tommy var, tog jag allt han sa, eller inte sa, på fullaste allvar och som någon slags verklighet. La ner Tommy efter ett tag, då jag förstod att han nog bara brydde sig om en sak, något jag (med min ekonomi!) knappast satt inne på. När jag sedan träffade honom drygt åtta månader senare hade han varit bortrest och skaffat hjälp.
Nyktra alkoholister kan ju sällan umgås med gamla vänner, eller det är oftast ingen bra ide'... Tommy ringde mig och frågade om ifall vi kunde börja spela musik ihop. Det där första året gick det sådär att spela. Han hade fortfarande grymt mycket att jobba med och var ofta frånvarande och svår att få tag på. Det var inte fören Halloween 2008 som vi börja spela ihop regelbundet. Mest covers och ett par låtar jag hade över från tidigare band. När jag kom hem efter min Sverige vistelse I julas började vi repa på mina Svenska låtar istället. Nu umgås vi typ varannan dag. Det känns fint och verkligt att umgås med någon som öppet jobbar med sig själv varje dag. Han är precis lika ärlig och känslig som jag. Allt ska ut och allt behandlas på det mest känslosamma sättet, även om det gör ont. Vi är väldigt lika på något sätt och jag är väldigt tacksam att jag träffade honom och inte satte mig I samma sits som han en gång gjorde.
Tommy kommer förövrigt göra sin egen comeback till scenen via en singel som släpps senare i år. Grym låt och ett kärt återseende. Tommy är förmodligen en av de bästa gitarristerna i den här staden och genren.,
Min andra favoritkille heter Jaques och har spelat gitarr I The Jadewalkers sedan Februari. Efter gymnasiet flydde Jaques också världen, men inte genom tunga droger. Han anslöt sig till världens crustigaste subkultur…. Squat kidsen. Liftade genom USA ett par gånger. Hoppade tåg, flydde polis, blev hotad och nästan utsatt för ett vidrigt övergepp I en lastbil någonstans I Oklahoma. Han lyckades fly på något sätt. Han liftade igenom östeuropa. Polen, Ukraina, Montenegro… you name it. När jag träffade honom bodde han I anarkisthuset på Knickerbocker Ave, men blev utfryst för att han inte hade några face tatoos. Nu bor han I ett kontor på 59:e gatan och Lexington Ave. Nära Hunter där han pluggar och precis startat en liten verksamhet där han säljer böcker han hittat på gatan. Han har ett bra sinne för att fiska upp bra böcker som säljer och har lovat mig en liten ruta där jag kan sälja skivor, typ dubletter jag vill bli av med innan jag flyttar. Han läser geografi och drömmer om att alltid resa. Jobba I regnskogen eller kanske åka med en av de där aktivistbåtarna som sabbar för valfiskarna. Anything goes liksom med Jaques.
Han är dessutom en av de få killarna I det här landet som är uttalad feminist och säger ifrån när folk tanklöst kallar andra för fag. Sådana killar växer inte direkt på träd I USA.
Jag träffade bade Tommy och Jaques I Torsdags. Gick på 170 Ludlow och opening night av kläder signerat hon (glömt namnet!) som designar Karen O’s outfits. Det var fint. Jag och Tommy drev runt affären med varsin mineralvatten och sa inte så mycket. Vi behöver prata särskilt mycket för att ha trevligt. Lite senare mötte jag upp Jaques på Sin Sin lounge där min barndomsvän Noah Pardo spelade. Jag kommenterade Jaques skjorta med en gång. Fin! Är den ny? Skjortan hade han visst precis hittat utanför en laundromat, tagit på sig den i kön till spelstället! Under kvällen hittade han ytterligare ett par böcker att sälja samt två ihoprullade set draperier. I need shades! När Noah spelat klart drog jag och Jaques till ultra lyxiga Bowery Hotel. Paris Suite Yourself spelade och det var hur fett som helst. Joe är den bästa trummisen jag sett på mycket länge och allt som allt var det dansant värre. Vi försökte ta oss upp på taket, hamnade på våning 17 och kom inte längre. Hissen var helt plötsligt låst (security lär ha sett oss). Spelningen hade varit på andra våningen vilket är en klubb och öppen för allmänheten. Lobbyn är dock bara för hotellgäster, det brydde vi oss inte om utan slog oss ner. Vi köpte en drink för 16 dollar (!!!!) och delade på den. En servitör I vit skjorta, svarta hängslen och svart fluga kom med glasunderlägg (vad heter coaster på Svenska? hjärnsläpp!) och ett fat med ett lyxigt urval nötter. Jag och Jaques satt ihopsjunkna I de fantastiska fotöljerna. Vi fick så småning om sällskap av ett gäng tjejer. Vi ordade ett tag. Jaques ljög och sa att vi bodde I ett penthouse på hotellet. Tror vi bjöd dem till vår fiktiva efterfest i penthouset men någonstans flöt lögnen upp till ytan... Tjejerna drog, men vi satt kvar lite till, läste New York Times och planerade en framtida turne’ I östeuropa.
Andra killar skrattar ibland åt killar som Tommy och Jaques. Det säger all tom de som skrattar och ingenting om Tommy och Jaques.
Kärlek!
With the pool report, we finally have the answer to the most pressing question of the day: What are they drinking? Well, for those who believed Bud Lite would be the drink of choice for Mr. Obama, they are in luck, as are those who thought Sgt. Crowley would stay with Blue Moon. Mr. Gates drank Sam Adams Light (a Massachusetts-based brew), and Mr. Biden chose a Bucklers, a non-alcohol beer.
Maybe Mr. Biden has to drive home.
Jag blev bade tänd och avtänd på New York den här helgen. Det blir ofta så med den här staden, den konstanta hatkärleken. Bra spelningar, och speciellt en helt fantastisk händelse som jag återkommer till. En jävig VICE atmosfär vilade dock, tyvärr över helgens spelningar... men men, det får man la ta i en storstad. Nu kör vi!
Death of Live Fast Die I lördags var en av dem. Jag trodde det skulle vara circa 90 % bekanta ansikten, gamla vänner från tiden då alla som spelade musik hängde på Pass Out Records. Det var det inte. Istället stod 200 stöddiga och tomma posers utanför och försökte se coola ut inför VICE som presenterade evenemanget. Alla ville synas I sin superheta outfit som de tagit rätt av ett VICE repotage. Ingen såg på banden. De gillar inte musik, jag vet inte vad de gillar men jag vet att jag inte gillar det.
Golden Triangle spelade först. De har ett coolt sound men inga låtar. Det låter som en enda låt I ett coolt sound och mycket attityd. Inte min grej, fick bra betyg I VICE tydligen, cool yta och tomt inre verkar fortfarande dominera inne listorna...
Som tur var jag I bra sällskap. Jag, Dave och Rob drog upp till den Brasilianska restuarangen en gata upp och drack caipirinha I väntan på att våra vänner I Live Fast Die skulle spela sin sista spelning. Det var en lång väntan, och när de väl börja spela runt halv två hade de flesta hipsterkidsen dragit till nästa hippa event. Live Fast Die spelade I över en timma. Den längsta LFD spelningen jag sett. De spelade så gott som alla låtar de har och med alla medlemmar som varit med I bandet under årens lopp. Det var ny trummis för varannan låt. Det blev ingen SuperModelDeathDive på Matchless efter, utan hem till Dave för hummus och Mighty Boosch.
Samma folk som stod och såg coola ut I Lördags utanför Rockstar Bar (LFD) befann sig tyvärr vid East River Waterfront under Söndags eftermiddagen. Pool Parties har flyttat från McCarren Pool till N 8th précis nere vid vattnet. Ett rejält lyft, nu ser man alla grymma band fronta Manhattan skyline som utsikt. Allas favoritband Black Lips lirade den här helgen. Health lirade support, vilket lockade mest för min del eftersom att jag aldrig sett dem. Det missade jag såklart när jag sprang på DJ Pasta från New Orleans på Bedford och bestämt mig för att vi visst hinner ta en öl på Charleston. I och med att Black Lips alltid levererar så glömde jag snabbt av att jag missat Health. Headline för dagen var And You Will Know Us By The Trail Of Dead. De ställde in, och dessutom började det spöregna. Grät inga större tårar över det.
Drog och käkade polskt käk med Tommy och Chip. Tommys vän Chris ringer och det är nu helgens riktiga höjdpunkt börjar närma sig. Chris är medelålders aktiemäklare som bor I East Village. Han har mycket gott ställt och verkar ha spenderat de mesta av sina pengar på fina instrument (gitarrer och stärkare), dyra viner och en del inte fullt lagliga preparat. Jag fick intrycket att det är lite därför hans bekantskapskrets har inkluderat folk som Lou Reed och Richard Hell. Han kanske var den där rika kompisen när det begav sig. Bara en tanke, jag frågade naturligtvis aldrig. Vi drar alltså över sundet till East Village och Chris lägenhet. Man hör musik från gatan, inne I lägenheten är det fest. En storvuxen soulsjungande afro amerikan spelar bas och sjunger. Ett gäng andra East Village karaktärer spelar gitarr. I en stol sitter en spinkig gubbe med grått krulligt hår, avklippt svart urtvättad tshirt, smala jeans uppvikta och svarta converse. Han har bongo trummor vilandes på sina lår och rödvinsläppar. Han röker egenrullade ciggaretter. Han heter Billy Ficca och spelade (spelar) trummor I ett av världens bästa band. Television. De pratar gangster-smeknamn. Ficca blir Ficcs… McGuire blir Miggs osv. Billy pratar mycket, speciellt när jag berättar att jag vuxit upp I Sverige. Han är stort fan av Svensk folkmusik visar det sig, och jämför traditionella Svenska melodier med orientalisk tradition. Han pratar också lite om hur impade de (Television) blev när ett hjord med tjejer mött dem på ett hotell I Köpenhamn. Han kommenterar att Richard Lloyd bodde i Stockholm ett tag och jag flikar in Johnny Thunders med! Det verkar Ficca dock inte bry sig ett piss om.... ehum.... Vi pratar ‘Christmas Wrapping’ av The Waitresses, en av mina favorit jullåtar och Billy berättar lite om inspelningen och det bandet, liksom TV Serien han spela husband för (där även en ung Sarah Jessica Parker ingick) som la ner efter ett par säsonger tack vare all dyr dekadens. LA baby! skrockade Billy och fimpade sin sedan länge slocknade ciggarett.
Vi pratar punkband. Jag berättar om Live Fast Die från kvällen för och hur viktig trummisen är för punkband av den sorten, eller ja, speciellt sådana band i och med att det mesta följer en formel. Trummisen skiljer de svinbra banden från de mediokra och tröttsamma punkbanden mumlar jag. Whoo, how interesting... säger Billy och ler. Jag ler med. Billy föredrar jazz men säger att han gillar att spela rock ifall det är lite loose, Charlie Watts är ju också en jazz guy, som han så sant påpekar.
Tommy spelar på en de drygt fyra telecasters som hänger på väggen. Jag slår mig ner I en soffa brevid en Japansk kvinna. Efter ett par låtar är det någon som ger mig basen. Chris utropar ‘Friday On My Mind’ och alla hänger på och sjunger låten unisont. Det vilade en grymt skön och lättsamt rolig stämning. Lite som barn som leker, alla sjunger och Billy håller takten på sina bongotrummor. Det låter stort på något sätt, trots att det är med så små medel. Vi spelar ett gäng andra hits, vilket välkomnas av mig eftersom jag förväntas utgöra andra hälften av rymthsektionen med en av mina favorittrummisar. Blir tacksamt invigd med låtar som jag skulle kunna spela I sömnen, ‘Gimme Shelter’ typ. Chris och Felice (soulsångerskan) börjar treva på ‘The Harder They Come’. Det leder till ett explosivartat jam. Det var helt otroligt. Framåt slutet hade jag konstant ögonkontakt med Billy för att sätta de olika rytmiska infallen, som liksom var lite off men samtidigt jävligt på.
Efter Jimmy Cliff turen berömde Billy mitt spel. Han sa att jag var en good player och tyckte att jag skulle komma förbi på Onsdagar då de spelar lite mer organiserat. Chris lagar då mat åt alla och håvar fram flaska efter flaska dyra Franska viner.
Skoja att jag har planer på Onsdag.
Träffade en mycket god vän på tåget in till jobbet I morses. Vi har känt varandra sedan jag flyttade hit. Hon är tio år äldre än mig och vi brukade jobba tillsammans, nere på klubben på Ave B. Klubben är stängd nu, men där brukade hon stå I baren och jag ta betalt I dörren eller stå I garderoben. Klubbens ägare äger även skivbolaget jag jobbar på nu liksom en restuarang vid South Street Sea Port, en I San Francisco och lite till. De tillhör en stor familj I Des Moines med rötter I Indien och är del av en stor investeringsorganisation. De är också snåla utav bara fan, och sliskiga. Varken jag eller min vän har särskilt mycket bra att säga om den ena eller den andra av brodern. Nu råkar det bara vara så att båda två har ihop det med två av min väns bättre vänner. Den sliskigaste och egentligen mest trasiga av de två (som jag nämnde för min kompis på tåget hans arbetstider verkar vara mellan 22 – 6) går alltid runt I svart skinpaj, svarta jeans och tunga cowboywboots. Enligt min kollega som en gång var hemma hos honom har han drygt 30 par boots uppradade I hallen. Han är lite av ett skämt… man kan ha mycket roligt med anekdoter knutna till denna man. Jag har flera styckna men så länge han äger skivbolaget jag jobbar för håller jag de borta från bloggen…. Men fråga mig gärna.
Hursomhelst, jag påpekade att han sällan lär gå ut, med tanke på hans vardagliga kostymering och det varma, kvava sommarvädret. Min kompis svarade med att jodå, han går ut… han dejtar D igen. Oh no! But why.... D är ju cool... Min kompis påpekar då att D blivit galen och ska in på psyket igen. D hävdar visst att det är män som gör kvinnor galna. Vi går ut från det trånga tåget för att göra våra respektive byten vid Union Square. Hon ska ta 6 tåget till Upper East där hon ska jobba hemma hos en rik tant I 13 timmar. Min kompis är frilansande bartender/servitris men den rika tanten verkade tro att kock ingick I den jobb beskrivningen och anlitade henne att laga middag till åtta gäster. Min kompis har ingen aning om hur man lagar tenderloin steak och käkar inte ens kött, men behöver pengar och tänkte väl improvisera lite.
Jag följer min kompis till 6 tåget för att spinna vidare… so what’s that, a Freud thing or something? Män som gör kvinnor galna. Min kompis skrattar till, jo, men jag håller med, det är därför jag behöver pengar! För att ha råd med psyket. Ah, just det, Finländaren som bränt flera av mina vänner. Jag säger att jag inte håller med. Mitt yrvakna jag, med tio färre år på nacken, har naturligtvis ingen bättre teori. Men att dra alla över en kant låter aldrig rätt.
Dessutom är det absolut inte fallet med mig, säger jag liksom sådär trotsigt som jag gör ibland. Jag tänker inte spendera år I terapi bara för att nå slutsatsen att en man gjorde mig galen. Well ok, fair enough. Vi står och väntar på hennes tåg, jag har tid den här morgonen. Träffade din kille på ersättningsbussen härom kvällen, säger min kompis plösligt, han var allmänt otrevlig… jag tror jag sa till honom att jag inte gillar honom. Ha! Join the club - du och alla mina andra vänner. Han är I alla fall inte min kille längre, svarar jag, och hurså? Min irritation är inte särskilt allvarlig, bara barnslig. 6 tåget rullar in. Haha lugn, men ifall du vill ha numret till min terapeut så det bara att säga till.
Dörrarna stängs.
