MUSIK HJÄRTA NEW YORK

Shiftless When I'm Idle

2009-08-06T13:24:00.000-07:00

tänkte skriva ett inlägg om gårdagens spelning, men ändrade mig till att plita ner ett par tankar om Sonia Sotomayor.

det blir varken eller tills jag har tränat, repat samt kontaktat 300 radiostationer om Imaad Wasif som släpper skiva på Tee Pee i Oktober. suck, mitt huvud. lite sömn hade suttit fint.

we used to drink because of love, now we drink because we have to

no rest til Schweden - en vecka kvar!

Kärlek # 1

2009-08-04T14:39:00.000-07:00

Det är intressant att studera hur relationer funkar (eller inte funkar), i den här staden. Jag skulle vilja skriva en bok om det. FAST... det får inte bli för mycket Carrie Bradshaw... Unga vuxna som flyttar till New York och finner sig i en ständig jakt på kärlek och någon form av pålitlig relation att vila sin sönderstressade själ på, ni vet. Å andra sidan är det ju precis så det är. Man vinner aldrig, jag ger upp. Jag ska skriva en bok mycket i stil med de Carrie skriver i Sex & The City. Ja happ.

Jag ska inte bli för personlig, eller vädra för mycket av mina strofer nerskriva kring den där boken. Så jag stannar vid att det är jävligt svårt och ganska jobbigt. For now.

Vågar man ens misstänka att det är så överallt, eller att det kommer vara så för alltid. Det där kan ju leda till en ganska så tråkig cynism och bitterhet. Eller, jag vet absolut inte, så fråga aldrig mig. jag sitter nog inne på världens sämsta råd när det gäller det här.

Hursomhelst, igår gick jag nog på min konstigaste dejt, hittills. Den var på John F. Kennedy International Airport. Killen är ständigt på turne', så det här är tredje gången jag träffar honom på 8 månader. Han hade en åtta timmars layover mellan flyg, så jag drog dit, tog buss till terminal 4 och mötte upp detta jetlaggade, yrvakna och antagligen bakfulla punkyrväder. Vi drog till Rockaway Beach som ligger nära, för att komma bort från den tråkiga flygplans-atmosfären. Tricket kanske är just det, att man vet att man ändå bara ses ett par gånger per år. Borta är osäkerhet och all annan sund hjärnaktivitet, typ rädsla för att bli sårad. Nu är han här i åtta timmar, vad är det värsta som kan hända. eller jo, han missade förvisso sitt flyg, men ingen större dramatik hann inträffa. Vi hann inte ens lära känna varandra något vidare.

Kanske inte ideal for the long run, men det funkar absolut om man inte har tid att bli sårad.

Fortsättning följer... tyvärr, alldeles för ofta det här ämnet bearbetas...

SPIN

2009-08-01T00:29:00.000-07:00

Förresten gör jag min officiella debut in i Amerikansk mainstream rock press. Min bild dyker upp i en slideshow, precis efter Sir Paul McCartney.

http://spin.com/gallery/best-new-york-city-music?page=8#main

Jaques och Tommy

2009-08-01T00:17:00.000-07:00

Jag ville tillägna en blog till två killar som betyder grymt mycket för mig. De inspirerar mig på alla möjliga plan och är allmänt bra riktiga människor.

Båda två befinner sig på en resa mellan olika livsstilar. Lite som jag.

Tommy nyktrade till för drygt två år sedan. Han försöker nu jobba fram ett sätt att hålla på med musik som förr men utan dekadensen och livstilen som ofta medföljer. Jaques slutade hoppa tåg, lifta, bo I squats och började läsa geografiprogramet på Hunter College. Han ville I framtiden resa fritt som förr men säkrare.

När jag flyttade hit, sensommaren 2006 var jag 20 år och stort powerpop fan. Ett band som jag tyckte väldigt mycket om var Star Spangles. Så det är ingen underdrift att jag blev impad när jag fick veta att bandets gitarrist hängde runt samma kretsar jag börjat infiltrera. Jag gick ut mycket den här tiden. Bodde mitt I East Village och gick ut så gott som varje kväll. Viftade mitt rosa EU körkort I hopp om att dörrvakten skulle bli så förvirrad över färgen på leget och att de skriver år först I Europa (skulle bli 21 år juldagen samma år). Det fungerade för det mesta. Jag hade världens idolcrush på Tommy men hade aldrig något bra att säga. Han hade inte mycket han ville prata med mig om heller, efter att en gemensam vän presenterat oss. Eftersom jag inte var helt klar på hur trasig Tommy var, tog jag allt han sa, eller inte sa, på fullaste allvar och som någon slags verklighet. La ner Tommy efter ett tag, då jag förstod att han nog bara brydde sig om en sak, något jag (med min ekonomi!) knappast satt inne på. När jag sedan träffade honom drygt åtta månader senare hade han varit bortrest och skaffat hjälp.

Nyktra alkoholister kan ju sällan umgås med gamla vänner, eller det är oftast ingen bra ide'... Tommy ringde mig och frågade om ifall vi kunde börja spela musik ihop. Det där första året gick det sådär att spela. Han hade fortfarande grymt mycket att jobba med och var ofta frånvarande och svår att få tag på. Det var inte fören Halloween 2008 som vi börja spela ihop regelbundet. Mest covers och ett par låtar jag hade över från tidigare band. När jag kom hem efter min Sverige vistelse I julas började vi repa på mina Svenska låtar istället. Nu umgås vi typ varannan dag. Det känns fint och verkligt att umgås med någon som öppet jobbar med sig själv varje dag. Han är precis lika ärlig och känslig som jag. Allt ska ut och allt behandlas på det mest känslosamma sättet, även om det gör ont. Vi är väldigt lika på något sätt och jag är väldigt tacksam att jag träffade honom och inte satte mig I samma sits som han en gång gjorde.

Tommy kommer förövrigt göra sin egen comeback till scenen via en singel som släpps senare i år. Grym låt och ett kärt återseende. Tommy är förmodligen en av de bästa gitarristerna i den här staden och genren.,

Min andra favoritkille heter Jaques och har spelat gitarr I The Jadewalkers sedan Februari. Efter gymnasiet flydde Jaques också världen, men inte genom tunga droger. Han anslöt sig till världens crustigaste subkultur…. Squat kidsen. Liftade genom USA ett par gånger. Hoppade tåg, flydde polis, blev hotad och nästan utsatt för ett vidrigt övergepp I en lastbil någonstans I Oklahoma. Han lyckades fly på något sätt. Han liftade igenom östeuropa. Polen, Ukraina, Montenegro… you name it. När jag träffade honom bodde han I anarkisthuset på Knickerbocker Ave, men blev utfryst för att han inte hade några face tatoos. Nu bor han I ett kontor på 59:e gatan och Lexington Ave. Nära Hunter där han pluggar och precis startat en liten verksamhet där han säljer böcker han hittat på gatan. Han har ett bra sinne för att fiska upp bra böcker som säljer och har lovat mig en liten ruta där jag kan sälja skivor, typ dubletter jag vill bli av med innan jag flyttar. Han läser geografi och drömmer om att alltid resa. Jobba I regnskogen eller kanske åka med en av de där aktivistbåtarna som sabbar för valfiskarna. Anything goes liksom med Jaques.

Han är dessutom en av de få killarna I det här landet som är uttalad feminist och säger ifrån när folk tanklöst kallar andra för fag. Sådana killar växer inte direkt på träd I USA.

Jag träffade bade Tommy och Jaques I Torsdags. Gick på 170 Ludlow och opening night av kläder signerat hon (glömt namnet!) som designar Karen O’s outfits. Det var fint. Jag och Tommy drev runt affären med varsin mineralvatten och sa inte så mycket. Vi behöver prata särskilt mycket för att ha trevligt. Lite senare mötte jag upp Jaques på Sin Sin lounge där min barndomsvän Noah Pardo spelade. Jag kommenterade Jaques skjorta med en gång. Fin! Är den ny? Skjortan hade han visst precis hittat utanför en laundromat, tagit på sig den i kön till spelstället! Under kvällen hittade han ytterligare ett par böcker att sälja samt två ihoprullade set draperier. I need shades! När Noah spelat klart drog jag och Jaques till ultra lyxiga Bowery Hotel. Paris Suite Yourself spelade och det var hur fett som helst. Joe är den bästa trummisen jag sett på mycket länge och allt som allt var det dansant värre. Vi försökte ta oss upp på taket, hamnade på våning 17 och kom inte längre. Hissen var helt plötsligt låst (security lär ha sett oss). Spelningen hade varit på andra våningen vilket är en klubb och öppen för allmänheten. Lobbyn är dock bara för hotellgäster, det brydde vi oss inte om utan slog oss ner. Vi köpte en drink för 16 dollar (!!!!) och delade på den. En servitör I vit skjorta, svarta hängslen och svart fluga kom med glasunderlägg (vad heter coaster på Svenska? hjärnsläpp!) och ett fat med ett lyxigt urval nötter. Jag och Jaques satt ihopsjunkna I de fantastiska fotöljerna. Vi fick så småning om sällskap av ett gäng tjejer. Vi ordade ett tag. Jaques ljög och sa att vi bodde I ett penthouse på hotellet. Tror vi bjöd dem till vår fiktiva efterfest i penthouset men någonstans flöt lögnen upp till ytan... Tjejerna drog, men vi satt kvar lite till, läste New York Times och planerade en framtida turne’ I östeuropa.

Andra killar skrattar ibland åt killar som Tommy och Jaques. Det säger all tom de som skrattar och ingenting om Tommy och Jaques.

Kärlek!

race, politics and beer at the white house

2009-07-30T15:51:00.000-07:00

With the pool report, we finally have the answer to the most pressing question of the day: What are they drinking? Well, for those who believed Bud Lite would be the drink of choice for Mr. Obama, they are in luck, as are those who thought Sgt. Crowley would stay with Blue Moon. Mr. Gates drank Sam Adams Light (a Massachusetts-based brew), and Mr. Biden chose a Bucklers, a non-alcohol beer.

Maybe Mr. Biden has to drive home.

Ha! Lou Dobbs och alla andra konspirerande skämt till "journalister" som tvivlat på att president Obama är född i USA får svar på tal... han.... dricker.... bud... lite! Ingen icke Amerikan i sitt rätta jag skulle frivillig välja världens ledande blasköl frammför så gott som vilken annan öl (har en känsla av att presidenten snabbt kan kirra fram Castle Lager eller annan Afrikansk bira ifall han vill).

FYI dricker jag ofta bud lite.

NY Times live bloggar från vita husets så (fint) kallade beer-summit.

Jamma Jimmy Cliff med Billy Ficca och andra helgaktiviteter

2009-07-28T10:07:00.000-07:00

Jag blev bade tänd och avtänd på New York den här helgen. Det blir ofta så med den här staden, den konstanta hatkärleken. Bra spelningar, och speciellt en helt fantastisk händelse som jag återkommer till. En jävig VICE atmosfär vilade dock, tyvärr över helgens spelningar... men men, det får man la ta i en storstad. Nu kör vi!

Death of Live Fast Die I lördags var en av dem. Jag trodde det skulle vara circa 90 % bekanta ansikten, gamla vänner från tiden då alla som spelade musik hängde på Pass Out Records. Det var det inte. Istället stod 200 stöddiga och tomma posers utanför och försökte se coola ut inför VICE som presenterade evenemanget. Alla ville synas I sin superheta outfit som de tagit rätt av ett VICE repotage. Ingen såg på banden. De gillar inte musik, jag vet inte vad de gillar men jag vet att jag inte gillar det.

Golden Triangle spelade först. De har ett coolt sound men inga låtar. Det låter som en enda låt I ett coolt sound och mycket attityd. Inte min grej, fick bra betyg I VICE tydligen, cool yta och tomt inre verkar fortfarande dominera inne listorna...

Som tur var jag I bra sällskap. Jag, Dave och Rob drog upp till den Brasilianska restuarangen en gata upp och drack caipirinha I väntan på att våra vänner I Live Fast Die skulle spela sin sista spelning. Det var en lång väntan, och när de väl börja spela runt halv två hade de flesta hipsterkidsen dragit till nästa hippa event. Live Fast Die spelade I över en timma. Den längsta LFD spelningen jag sett. De spelade så gott som alla låtar de har och med alla medlemmar som varit med I bandet under årens lopp. Det var ny trummis för varannan låt. Det blev ingen SuperModelDeathDive på Matchless efter, utan hem till Dave för hummus och Mighty Boosch.

Samma folk som stod och såg coola ut I Lördags utanför Rockstar Bar (LFD) befann sig tyvärr vid East River Waterfront under Söndags eftermiddagen. Pool Parties har flyttat från McCarren Pool till N 8^th précis nere vid vattnet. Ett rejält lyft, nu ser man alla grymma band fronta Manhattan skyline som utsikt. Allas favoritband Black Lips lirade den här helgen. Health lirade support, vilket lockade mest för min del eftersom att jag aldrig sett dem. Det missade jag såklart när jag sprang på DJ Pasta från New Orleans på Bedford och bestämt mig för att vi visst hinner ta en öl på Charleston. I och med att Black Lips alltid levererar så glömde jag snabbt av att jag missat Health. Headline för dagen var And You Will Know Us By The Trail Of Dead. De ställde in, och dessutom började det spöregna. Grät inga större tårar över det.

Drog och käkade polskt käk med Tommy och Chip. Tommys vän Chris ringer och det är nu helgens riktiga höjdpunkt börjar närma sig. Chris är medelålders aktiemäklare som bor I East Village. Han har mycket gott ställt och verkar ha spenderat de mesta av sina pengar på fina instrument (gitarrer och stärkare), dyra viner och en del inte fullt lagliga preparat. Jag fick intrycket att det är lite därför hans bekantskapskrets har inkluderat folk som Lou Reed och Richard Hell. Han kanske var den där rika kompisen när det begav sig. Bara en tanke, jag frågade naturligtvis aldrig. Vi drar alltså över sundet till East Village och Chris lägenhet. Man hör musik från gatan, inne I lägenheten är det fest. En storvuxen soulsjungande afro amerikan spelar bas och sjunger. Ett gäng andra East Village karaktärer spelar gitarr. I en stol sitter en spinkig gubbe med grått krulligt hår, avklippt svart urtvättad tshirt, smala jeans uppvikta och svarta converse. Han har bongo trummor vilandes på sina lår och rödvinsläppar. Han röker egenrullade ciggaretter. Han heter Billy Ficca och spelade (spelar) trummor I ett av världens bästa band. Television. De pratar gangster-smeknamn. Ficca blir Ficcs… McGuire blir Miggs osv. Billy pratar mycket, speciellt när jag berättar att jag vuxit upp I Sverige. Han är stort fan av Svensk folkmusik visar det sig, och jämför traditionella Svenska melodier med orientalisk tradition. Han pratar också lite om hur impade de (Television) blev när ett hjord med tjejer mött dem på ett hotell I Köpenhamn. Han kommenterar att Richard Lloyd bodde i Stockholm ett tag och jag flikar in Johnny Thunders med! Det verkar Ficca dock inte bry sig ett piss om.... ehum.... Vi pratar ‘Christmas Wrapping’ av The Waitresses, en av mina favorit jullåtar och Billy berättar lite om inspelningen och det bandet, liksom TV Serien han spela husband för (där även en ung Sarah Jessica Parker ingick) som la ner efter ett par säsonger tack vare all dyr dekadens. LA baby! skrockade Billy och fimpade sin sedan länge slocknade ciggarett.

Vi pratar punkband. Jag berättar om Live Fast Die från kvällen för och hur viktig trummisen är för punkband av den sorten, eller ja, speciellt sådana band i och med att det mesta följer en formel. Trummisen skiljer de svinbra banden från de mediokra och tröttsamma punkbanden mumlar jag. Whoo, how interesting... säger Billy och ler. Jag ler med. Billy föredrar jazz men säger att han gillar att spela rock ifall det är lite loose, Charlie Watts är ju också en jazz guy, som han så sant påpekar.

Tommy spelar på en de drygt fyra telecasters som hänger på väggen. Jag slår mig ner I en soffa brevid en Japansk kvinna. Efter ett par låtar är det någon som ger mig basen. Chris utropar ‘Friday On My Mind’ och alla hänger på och sjunger låten unisont. Det vilade en grymt skön och lättsamt rolig stämning. Lite som barn som leker, alla sjunger och Billy håller takten på sina bongotrummor. Det låter stort på något sätt, trots att det är med så små medel. Vi spelar ett gäng andra hits, vilket välkomnas av mig eftersom jag förväntas utgöra andra hälften av rymthsektionen med en av mina favorittrummisar. Blir tacksamt invigd med låtar som jag skulle kunna spela I sömnen, ‘Gimme Shelter’ typ. Chris och Felice (soulsångerskan) börjar treva på ‘The Harder They Come’. Det leder till ett explosivartat jam. Det var helt otroligt. Framåt slutet hade jag konstant ögonkontakt med Billy för att sätta de olika rytmiska infallen, som liksom var lite off men samtidigt jävligt på.

Efter Jimmy Cliff turen berömde Billy mitt spel. Han sa att jag var en good player och tyckte att jag skulle komma förbi på Onsdagar då de spelar lite mer organiserat. Chris lagar då mat åt alla och håvar fram flaska efter flaska dyra Franska viner.

Skoja att jag har planer på Onsdag.

män som gör kvinnor galna

2009-07-24T09:36:00.000-07:00

Träffade en mycket god vän på tåget in till jobbet I morses. Vi har känt varandra sedan jag flyttade hit. Hon är tio år äldre än mig och vi brukade jobba tillsammans, nere på klubben på Ave B. Klubben är stängd nu, men där brukade hon stå I baren och jag ta betalt I dörren eller stå I garderoben. Klubbens ägare äger även skivbolaget jag jobbar på nu liksom en restuarang vid South Street Sea Port, en I San Francisco och lite till. De tillhör en stor familj I Des Moines med rötter I Indien och är del av en stor investeringsorganisation. De är också snåla utav bara fan, och sliskiga. Varken jag eller min vän har särskilt mycket bra att säga om den ena eller den andra av brodern. Nu råkar det bara vara så att båda två har ihop det med två av min väns bättre vänner. Den sliskigaste och egentligen mest trasiga av de två (som jag nämnde för min kompis på tåget hans arbetstider verkar vara mellan 22 – 6) går alltid runt I svart skinpaj, svarta jeans och tunga cowboywboots. Enligt min kollega som en gång var hemma hos honom har han drygt 30 par boots uppradade I hallen. Han är lite av ett skämt… man kan ha mycket roligt med anekdoter knutna till denna man. Jag har flera styckna men så länge han äger skivbolaget jag jobbar för håller jag de borta från bloggen…. Men fråga mig gärna.

Hursomhelst, jag påpekade att han sällan lär gå ut, med tanke på hans vardagliga kostymering och det varma, kvava sommarvädret. Min kompis svarade med att jodå, han går ut… han dejtar D igen. Oh no! But why.... D är ju cool... Min kompis påpekar då att D blivit galen och ska in på psyket igen. D hävdar visst att det är män som gör kvinnor galna. Vi går ut från det trånga tåget för att göra våra respektive byten vid Union Square. Hon ska ta 6 tåget till Upper East där hon ska jobba hemma hos en rik tant I 13 timmar. Min kompis är frilansande bartender/servitris men den rika tanten verkade tro att kock ingick I den jobb beskrivningen och anlitade henne att laga middag till åtta gäster. Min kompis har ingen aning om hur man lagar tenderloin steak och käkar inte ens kött, men behöver pengar och tänkte väl improvisera lite.

Jag följer min kompis till 6 tåget för att spinna vidare… so what’s that, a Freud thing or something? Män som gör kvinnor galna. Min kompis skrattar till, jo, men jag håller med, det är därför jag behöver pengar! För att ha råd med psyket. Ah, just det, Finländaren som bränt flera av mina vänner. Jag säger att jag inte håller med. Mitt yrvakna jag, med tio färre år på nacken, har naturligtvis ingen bättre teori. Men att dra alla över en kant låter aldrig rätt.

Dessutom är det absolut inte fallet med mig, säger jag liksom sådär trotsigt som jag gör ibland. Jag tänker inte spendera år I terapi bara för att nå slutsatsen att en man gjorde mig galen. Well ok, fair enough. Vi står och väntar på hennes tåg, jag har tid den här morgonen. Träffade din kille på ersättningsbussen härom kvällen, säger min kompis plösligt, han var allmänt otrevlig… jag tror jag sa till honom att jag inte gillar honom. Ha! Join the club - du och alla mina andra vänner. Han är I alla fall inte min kille längre, svarar jag, och hurså? Min irritation är inte särskilt allvarlig, bara barnslig. 6 tåget rullar in. Haha lugn, men ifall du vill ha numret till min terapeut så det bara att säga till.

Dörrarna stängs.

jag tänker knappast hålla andan tills någon skriver en text som den här igen...

2009-07-22T20:23:00.000-07:00

The Last Poets - When The Revolution Comes

Har man inte lyssnat på The Last Poets har man fan inte levt. Plockade upp första skivan (s/t, 1970) första veckan efter att jag flyttat hit. Man kan lugnt säga att den förändrade mycket i mitt trassliga 20 åriga tankesätt och är fortfarande den argaste skivan jag hört.

When the revolution comes
When the revolution comes
When the revolution comes some of us will probably catch it on TV, with chicken hanging from our mouths. You'll know its revolution cause there won't be no commercials
When the revolution comes

When the revolution comes
Preacher pimps are gonna split the scene with the communion wine stuck in their back pockets
Faggots won�t be so funny then and all the junkies will quit their noddin� and wake up When the revolution comes

When the revolution comes
Transit cops will be crushed by the trains after losing their guns and blood will run through the streets of Harlem drowning anything without substance
When the revolution comes

When the revolution comes
When the revolution comes
Our pearly white teeth froth the mouths that speak of revolution without reverence
The cost of revolution is 360 degrees understand the cycle that never ends
Understand the beginning to be the end and nothing is in between but space and time that I make or you make to relate or not to relate to the world outside my mind your mind. Speak not of revolution until you are willing to eat rats to survive

When the revolution comes
When the revolution comes
When the revolution comes; guns and rifles will be taking the place of poems and essays. Black cultural centers will forts supplying the revolutionaries with food and arms when the revolution comes

When the revolution comes
White death will froth the walls of museums and churches breaking the lies that enslaved our mothers when the revolution comes

When the revolution comes
Jesus Christ is gonna be standing on the corner of Lennox Ave and 125th St trying to catch the first gypsy cab out of Harlem, when the revolution comes

When the revolution comes
Jew merchants will give away motza balls and gifilka fish to anyone they see with afros. Frank Shieffin will give away the Apollo to the first person he sees wearing a blue dashiki, when the revolution comes

When the revolution comes afros gone be trying to straighten their heads and straightened heads gone be tryin to wear afros

When the revolution comes
When the revolution comes
When the revolution comes
But until then you know and I know niggers will party and bullshit and party and bullshit and party and bullshit and party and bullshit and party...

Some might even die before the revolution comes

Recession 101

2009-07-21T13:29:00.000-07:00

Har ni hört om nya fräscha annonskampanjen Recession 101? PR-agenter och annat reklamfolk kan nu äntligen tjäna pengar på att sälja annonser med slogans som får en att tänka om, och slopa sin negativa attityd till tidens finanskris. Med fraser som Self worth is greater than net worth och Stop obsessing about the economy, you’re scaring the children. Eller varför inte den kanske lite street-smartare varianten This will end long before those who caused it are paroled. Ska Amerikanarna sluta oroa sig för att förlora hus och jobb, och börja leva lite igen. För de har de knappast gjort det här året. Överallt hör man folk som ojjar sig över saker de bör, vill, och brukar göra men nu måste ställa in under ett uppgivet not in this economy.

En kampanj för att få folk att tänka positivt i bistra tider. Det behövs det reklam för. I USA kan man tjäna stora pengar som motivations-coach. Jag vet, jag är Amerikan och har fått vara med om hur pepptalens maestros tar sig in i familjehemmen. Jag är så gott som uppvuxen med boostande samtal inspirerade av bland annat Tony Robbins och Amerikanska presidenter. President Theodore Roosevelt verkar vara en favorit att citera i min familj. Inte fullt säker på om någon uttalat (T. Roosevelt) Keep your eyes on the stars, and your feet on the ground, till mig någon gång men jag har alltid tyckt att det är ett fint och ståtligt citat. På tal om President Roosevelt, pratade han också om att återanvända saker och aldrig leva på kredit. Det är pappa game, presidenter och Tony Robbins, liksom Yiddish talesätt som A Bi Gezunt som innebär något i stil med att oroa dig inte, vad det än är du har ju ändå hälsan. Mamma gör yoga och är mer inne på den biten.

För att återgå till Recession 101, så funderar jag lite på vem som anlitat PR-byrån, och till vilket syfte kampanjen dragits igång. Det stod nämligen inte på CNN.com eller NYTIMES.com. Om jag ska vara mitt sedvanligt skeptiska jag skulle jag vilja påstå att kampanjen dragits igång av antingen storföretagen eller le American Goverment. Vilket i sin tur i, viss mån är lika med samma källa. Följande slogan får mig att hajja till, Interesting fact about recessions … they end. Hur kan något som egentligen inte existerar leda till ett slut? En påhittad finankris får ett påhittat slut och nu ska folk vara jävligt nöjda med att de som styr och bestämer gjorde ett såpass hästjobb med att vända landet på fötter igen.

Jag kan bara hoppas att folk inte går på det, men med den här mediala kraften och makten är en sådan förhoppning ganska meningslös. Oy Vey.

HELGEN!

2009-07-19T17:39:00.000-07:00

I och med att gårdagen (lördag) erbjöd infall av saker jag inte bör göra, ägnade jag Söndagen åt saker jag istället absolut borde pyssla med.

Nåja.

Lördagens spontant destruktiva infall kretsade bland annat runt inställd träning, inställt rep, shopping jag inte har råd med, missade Bell House surfrock festival, blev tillsammans med mitt ex igen, missade Murats going-away-party på Beauty Bar, åt middag ute.

Det var inte så illa som det låter. Awh, lyxproblem, eller hur. Jag har faktiskt haft en av mina bästa helger på riktigt länge. Började i Fredags med att bli presenterad till James Chance för kanske femte gången. Det gör mig inget. James Chance får gärna glömma av personer han träffat och deras namn. Han spelade skivor med Jonathan på Home Sweet Home och hade sin sedvanliga pondus av genialitet. Jag hoppade Lördagens Siren festival ute på Coney avsiktligt i år. Brukar ta den, och kände för en liten change. Det här året är ett sådant år. Thee Oh Sees och Montonix vill man ju förvisso alltid se... MEN de spelade för inte så länge sedan och trots att jag verkligen ville se Spank Rock lockade Q-Tip i Central Park tusen gånger mer. Jag ångrar knappast mitt val, Q-Tip var hur fett som helst och hela Central Park pulserade och stod i lågor. Så hett var det.

Söndagen fick alltså innebära allt det där jag tycker mig vanligtvis göra, vill göra... borde göra. Vaknade tidigt och kände mig allmänt kunglig. Tränade på Richie's Gym. Repade med Tommy, och lagade min egen mat hemma. Ringde min farbror. Läste ut The Abolition Of White Democracy av Joel Olson. Ruggigt intressant bok om den Amerikanska demokratins samvaro med landets utbredda rasdiskriminering. Skulle vara intressant och läsa vad Olson tycker nu när landet röstat fram Obama. Boken är skriven före det. Åkte upp till Central Park där Lee "Scratch" Perry och Alpha Blondy ägde i en stund. Det var jag och tusen rasta faris, och alla deras barn. På tal om barn såg jag ett riktig underbarn i parken. Han såg ut att vara typ 8 år, jonglerade med bowlingpins och cyklade enhjuling. Jag gav honom en dollar och applåderade imponerat med alla andra. Promenerade sedan från 69:e och 5:e Avenyn till East Village. Passade på att fånga in lite AC i stadens lyxigaste miljöer. På Plaza Hotel tänkte jag på Home Alone 2 (såklart!) Ah, sweet Tim Curry. Den unge Mac Culkin's karaktär borde team up med the wiz-kid från parken, han på enhjulingen. Sicken drömduo! Gick in på Just Cavalli och såg världens snyggaste klänning.... för 995 dollar! Ha! Gick vidare och dök in på Trump Tower och kom och tänka på Ivanka Trump som precis förlovat sig med han som äger New York Observer. En snubbe i Kushner släkten (Jared Kushner) som för övrigt också kommer från Jamaica Estates. Jag tror att någon av mina kusiner känner någon av Kushner barnen. Deras farsa var ju som kanske bekant inblandad i en gigantisk bedrägeriskandal för ett tag sedan. Hade svindlat bort miljoners dollar till sig själv och sin familj. Pah! Trendbrott.

I en bohemliknande designshop fick jag för mig att jag skulle börja samla på buddha statyeter. Varför vette fan. Jag tänker så konstigt nuförtiden. Vill ha allt, även om jag inte vet varför.

Drog till Mud Cafe' för att vila och läsa Absurdistan av Gary Shteyngart.

Paris Suite Yourself spelar på Death By Audio ikväll men jag tror att jag är färdig men den här helgen.

KRIG…och dejting

2009-07-17T08:53:00.000-07:00

Jag kunde lika gärna ha blivit kidnappad av uncle Sam. Blivit skickad till Irak och kommit tillbaka till Fort Hud. Hmmm.... överdrift. Såg Hurt Locker I Onsdags och känner fortfarande av de ruggiga kårar filmen gav mig. Mer om det senare.

Min start kändes som jag somnat I strid och nu vaknat för att ge mig ut igen. En hundra graders kvav värme gick I ondskefullt samspel med min väckarklocka för att ge mig bara det allra vidrigaste uppvaknandet. Det kändes som jag skulle spy. Jag låg I ett par minuter och funderade på om jag skulle ringa min publicist kollega Steve och säga just det. Hello, jag kan inte komma in idag, det känns som jag ska spy. Vad är alternativet, ligga kvar I helveterslyan medan alla andra är ute och krigar I stundvisa vindar och tunnelbanans AC. Jag hasar mig upp fullföljer den dåliga startens alla rutiner…snubblar, välter något, hittar ingenting, glömer allting osv. På Starr St Coffee Shop bränner de min bagel, och det blir ett stycke kol med äcklig tomat till frukost. Det värsta av allt var att deras AC var paj så det var precis lika varmt där inne som hos mig. Självklart dyker jag ner I underjorden lagom för att se dörrarna stängas på mitt tåg. En kvinna förklarar I en knastrig högtalare att på grund av en tågolycka tidigare idag kör L tåget långsammare än vanligt. Nästa tåg kommer inte fören en kvart och det tar mig dubbelt så lång tid att nå Union Square tack vare tågets jävla snigelhastighet. Awh, fuck my life.

Egentligen kan jag bara skylla mig själv. Det här hander mig varje morgon och jag brukar för det mesta hantera det med ett lugn. Jag spelade skivor på Enid’s igår och känner mig därför lite extra sårbar. Enid’s är ett fantastiskt ställe I Greenpoint, ganska hipster men fint, sommriga cocktails, god mat och mycket folk. Jag skulle spela skivor med Avi, men han blev magsjuk I sista sekund så jag fick köra hela natten själv. Det var ganska tufft. En av kockarna var otroligt påfrestande. För övrigt super alla som jobbar där ganska hårt on the job. Vilket är aight med mig, såvida de inte beter sig som den här kocken, som efter att han slutat I köket hängde vid DJ båset och bara stirrade på mig. Det var ganska creepy. Till slut var jag tvungen att be dörrvakten saga till honom att sluta stirra på mig. Då bad han om ursäkt… tror jag… oh I’m sorry I’m just really attracted by you. Sedan frågade han om jag vill röka en joint med honom I köket. Eh, som om jag inte redan varit tydlig nog, byter jag till rent jävla klarspråk och säger nej och kan du gå nu, vinkar hintande till dörrvakten. Träffa maja I köket med psycho-kocken….. skulle inte tro det.

Gud folk.

Jag måste sluta spela skivor ensam. Gör mig bara förbannad. Förbannad är förövrigt bara förnamnet på min reaktion I Onsdags efter Hurt Locker. En otroligt tung film om Irak kriget. Jag såg den på dejt. Ganska bisarrt filmval kanske för en dejt, men jag gör en personlig studie av att göra allt man kan göra precis tvärtom.... Till exempel, jag går aldrig på dejt. Jag brukar träffar någon genom att dricka alkohol. Sen dricker vi alkohol och så brukar våran relation fortsätta tills vi hängt såpass länge att det bara känns naturligt att fortsätta hänga, eller sluta träffas. Den här rutinen leder dock sällan till någon vidare lycka. Förvisso betyder en dejt ingenting, det heller. En dejt är bara en kväll av mys typ. Men mys över hysteri är min nya melodi, so be it. Vi gick på vernissage, bio och drack te på fik. Helt ok, man slipper betala och det finns inget oskrivet tvång att ses igen. Jag trodde jag hatade dejter, men de är inte så jävla farliga ändå. Hurt Locker är ingen dejtfilm, men den ville jag se och tjejen får visst bestämma film även om det inte är en tjejfilm. Dejting känns som en fantasivärld.

Hurt Locker fick mig att vilja spy, och när jag kom hem ville jag bara gråta. Kriget har inget syfte, dag ut och dag inte åker soldater på missions och desarmerar bomber. Men bomberna tar aldrig slut, så det är ett evighetsprojekt, och alla dör. De måste dö, soldaterna i alla fall, för vilket slags liv kan de möjligen leva när de kommit hem? Gå med i ett kriminellt gäng? Jag tror att det är Irak eller döden. Det känns som att kriget kommer att fortsätta påverka och göra allas liv lite sämre i många år till. Vad Obama och Europa än säger och lovar, Irak är en never ending story.

ännu ett sätt att bo på

2009-07-15T14:05:00.000-07:00

Snackade precis med min rumskompis. Frågade vart han skulle ta vägen efter Juli, då hyreskontraktet på den här lyan går ut. Han ska flytta in i ett hus i Bed-stuy. Ett två plans hus där nio personer, för närvarandet bor. De betalar ingen hyra. Huset är i otroligt bad shape och ligger i ett av Brooklyns (New Yorks) ruggigaste områden. Det mesta i huset är trasigt och det är knappt så att vatten rinner smidigt från kranen. Hyresvärden har inte lagat en endaste grej i det där huset. han har inte ens varit där, och han svarar inte i telefon. Så de som bor i huset slutade betala hyra. J tåget går dagligen precis längs med huset och det dånar dag som natt. Jag sa antagande att det kanske är värt det eftersom man slipper pröjsa hyra. Min rumskompis svarade snabbt och överlägset med ett fuck yeah. För honom är den en ren självklarhet att flytta in och bo i det där huset.

Min kompis Mary bor i samma område. Också i ett hus. Hon äger dock huset, köpte det för ett par år sedan. Hon bor där tillsammans med hennes pojkvän, två vänner som är gifta och två hundar. De båda paren bor på ett pan var. Ett ganska modest tvåplanshus, med två badrum, ett större kök och en sjysst bakgård. Det är ett vanligt jävla hus helt enkelt.

Ett normalt hus i ett onormalt bostadsområde. Ett vanligt hus i ett vanligt bostadsområde.

rush hour

2009-07-14T21:26:00.000-07:00

Rusningstrafik nere i underjorden. Rusning och panik. Rusningspanik. Att åka fran Brooklyn klockan tio på morgonen är perfekt, då har man missat värsta rusningspaniken. Hem kvittar det för jag kommer sällan iväg från Tee Pee i Astoria tidigare än fem ändå. N/W från Astoria åker genom hela midtown helvetet och plockar upp en kostym efter en annan. Folk hänger över varandra och portföljer kläms in mellan matkassar och barnvagnar. Jag bestämmer mig för att inte byta till L vid Union Square utan åka vidare till Canal och ta JMZ, som förvisso för med sig en längre promenad hem, men slår trängseln och paniken på L tåget vid den här tiden. Dessutom åker jag hellre över än under, jord alltså. I går, på L tåget runt den här tiden var det någon som pep don't push me, eller liknande, till en hårdnackad snubbe med gangster stil. Killen blev förbannad. Vad fan! Det här är det mutherfukkin' train! I deal with this bullshit every fuckin' day, what the fuck, don't push me, i ain't pushing nobody, if i'm pushin' someone's pushin' me... osv, lite kul var det när han fortsatte med this is the motherfucking train och att om han inte gillade det så kunde han ta bilen till jobbet.

Tänkte jag var smart när jag åkte vidare till Canal för JMZ. Det var jag inte. Chinatown i rusning är det värsta som finns. Man kommer ingenstans. En miljard människor framför en. Mer barnvagnar (varför åker inte de tåg när vi andra jobbar). Stationen är så sjukt stor att man går över flera blocks, upp och ner och upp igen via en och ännu en plattform för att nå sitt tåg. Vid ett tillfälle stannade jag upp i en suck och tog mig för pannan. Då hör jag en kvinna, äldre dam, säga till mig yup, it's just one of those days, isn't. Jag tittade upp, log och nickade. Det kändes fint. För det var fan one of those days.

Efter helvetet var över och jag var tillbaks i Bushwick repade jag först med Tommy, och sedan med The Jadewalkers. JW repar inför de sista spelningarna (på ett tag...) och ska köra ett par speciallåtar bara för det. Typ en Nick Lowe låt jag dyrkar mer än all annan popmusik som ens vågat kalla sig... ja, popmusik. Det kommer bli sjysst. Ännu mer pepp är jag dock på Tommy och våra låtar. Han har fiskat fram en grymt stabil rythmsektion och jag bokade igår ett par dagar i Jonathan Airis studio. Vi ska spela in sista helgen innan jag åker. Jag har tre spelningar den helgen och cirka 10 DJ gigs innan dess. Puh, tuff månad.

Efter JW repet... hm, klockan var runt midnatt och jag var sjukt trött och skrek efter mitt knasiga hem. Rob och Kymber ville fira Bastille Day och hade köpt Franskt vin. Jag hoppade vinet och drog hem. När jag äntligen står utanför min port, med den tunga gitarren... kändes som promenaden hem varade i en evighet, så ringer rush hour själv - av alla människor. Han tyckte att jag skulle träffa honom på Brooklyn Fire Proof (en bar, som för övrigt ligger vid våran replokal, där jag precis varit, före min evighetslånga promenad). Jag sa njae... vet inte, och sedan bara nej. Skulle inte tro det.

Hinner inte få panik av rush hour just nu.

ett block av ide'er

2009-07-14T09:33:00.000-07:00

En del vänner här har verkligen reagerat, ganska starkt, på att jag ska till Sverige för att plugga. Visst, de förstår och yada yada. Samtidigt har flera uttryckt att jag verkligen hör hemma här, I New York. Vilket jag absolut gör. Det jag gör nu är av praktiska skäl, och lite själsliga. Jag behöver en brejk från New York livet, så jag kan ha en bättre distans till allt när jag väl kommer tillbaka. För det tror jag att jag gör. Ingen annan plats har någonsin kännts mer som min än den här. Jag kan den här stan utan och in och vi hör ihop. Vi har bara haft en brokig tid tillsammans den sista tiden. Jag och New York… oj oj oj…. nu gjorde jag en Isabel gör en Carrie Bradshaw här. Kärleksrelation som jag delar med flera miljoner andra människor. Fan, New York är en riktig slampa ändå.

Hursomhelst, jag har ett block. Eller, jag har flera block. Ett för varje projekt. En anteckningsbok för låtar, en för dagbok osv. Ett av mina block är till för företags/projekt ide’er. Jag har flera stycken volymer av den. Man kan lugnt säga att jag kommer på nya saker man kan göra/skapa varje vecka. Skriver ner dem och jobbar fram en liten konceptbeskrivning. Med tanke på min smått sjukliga besattenhet att starta något och driva det framåt och uppåt till skyhöga höjder behöver jag alltså plugga något som kan ge mig rätt bas till att göra det. Eftersom universitet är gratis I Sverige och absolut inte gratis I USA är flytten smått obligatorisk.

Träffade manager-David Allen igår, han tycker att det är lite dumt att jag drar när mitt band börjar bli så populärt. Jag svarade med att varför bara vara ett litet band I en scen, när man kan vara hela scenen. Äga spelstället (driva det, äga klingar illa hos mig), skivbolaget, arbeta fram nya marknadside’er – prova, trixa, göra omslag, tshirts, tidningar… resa… spela I bandet… och dessutom tjäna lite pengar för första gången I sitt liv. För New York är inte lätt, eller särskilt rolig (alla gånger) att leva I utan pengar.

Så småning om tänkte jag även starta en egen skola… workshop. Jag har redan börjat skissa upp föreläsare. Det är samma som är med I bokprojektet jag har, kan inte utveckla det här mer, men ni ser…

finns det några balla hoods?

2009-07-13T08:23:00.000-07:00

Är Hisingen verkligen Göteborgs Brooklyn? Eller är det något de som bor där bara säger. För att det ska låta coolt att bor där… eller för att de har en bro? Jag letar I alla fall lya jävligt varsamt den här gången. Sist jag flyttade I Göteborg var det liksom vad som helst, anything goes. Bostadssituationen är väl som sådan, I och för sig, att man får ta vilken kass andra handsdeal man nu kan få. Fast jag har tålamod, ett mål och lite krav.

Jag vill bo I ett hood. Jag vill bo på ett ställe där man kan köra konstiga happenings mitt I natten och vilda spelningar I källaren. Helst av allt vill jag bo I ett hus, eller en stor plan loft-liknande lägenhet. Gärna med stora fönster. Hemskt gärna med utsikt över vatten och staden. Jag bor helst med likasinnande så om någon känner sig träffad…. Holla!

Vi kan starta en ny underground scen, tillsammans.

Jag har ingen brådska. Inflyttning sker antagligen inte fören I vinter. Jag har en del att ta I tu med när jag väl kommer till Sverige, och kommer antagligen rusta krafterna och skissa på planerna I ett par månader I Sandared City.

rockaway beach, den tomma lägenheten och van gogh

2009-07-11T21:22:00.000-07:00

Sitter I en av våra tomma lägenhets-lofts här på fjärde våningen I Bushburg huset. Tog soffdynor och filtar från lägenheten och har faktiskt fått I ordning en helt okej mysig möbel situation I det stora tomma rummet. Mitt emot, på andra sidan gatan dundrar skithög musik. Jag har ingen aning om vad som pågår. Moderna latino rythmer gick länge varmt I huset tvärs över gatan, vilket känns logiskt då Puerto Rico fortfarande äger, åtminstone den här delen av, Bushwick. Efter ett tag dök en uppspeedad punkversion på Girl Just Wanna Have Fun, med killsång. Det var ganska så vidrigt. Den gick över I en (modern!) r’n’b powerballad. Puh, hellre musiken man är van vid I hoodet. Började nästan bli lite orolig när jag hörde punk (om än dålig punk) från urinvånarna till grannar. Undra vad de tycker om att ett gäng unga (vita) anarkister tagit över huset mitt emot…

Jag ska sova här I natt tänkte jag. Katten har pissat på mina lakan, igen. Jag har fått nog. Jag ligger nu I krig med Ted (katten). Inget mer mys, inga snacks. Jag tanker inte dalta nått mer, han gillar helt enkelt inte mig och har markerat “sitt revir” för sista gången. Jag har flyttat in I den tomma lägenheten ett par dörrar ner I korridoren. Min rumskompis och hans 18 åriga kompisar ser på DIG i den riktiga lägenheten. Alla med cyklar, killarna iklädda slitna Crass tshirts och tjejen rutig killskjorta knuten släpigt (men genomtänkt!) runt ett linne. Alla I avklippta jeans och converse. De har weed-brownies och lördagskvällen räddad.

Skulle egentligen åkt till New Haven, Connecticut den här helgen. Cirka tre timmar uppåt, där Yale University ligger I trivsam medeltidsaktig miljö. Dave kommer därifrån och skulle hem och hälsa på vänner och föräldrar. Han bjöd mig, och jag var otroligt peppad tills det slog mig att jag åker härifrån om en månad och inte kommer tillbaks tills kanske nästa sommar, på besök. Så jag bestämde mig för att stanna och svälja New York, efter att New York matat mig alla omotståndliga moments, den sista månaden fullt ut.

Min ursprungliga plan för Fredagen var att träffa Rob på middag efter jobbet. Han, hans farsa, hans kompis Ben och hans ex Amanda (ja, jag vet inte heller varför de fortfarande äter middag ihop, med hans pappa) skulle käka på Hieldeberg. Tysk resturang på Upper East Side. Området som så fint kallas Yorkville. Trots att jag inte kan käka något på en Tysk resturarang, förutom möjligen saurkraut och senapen som kommer in som tillbehör till bratwursten, så är det alltid värt ett besök för drycken, De här ställena har ju för det mesta ett ganska så gediget ölutbud.

Det blev ingen Hieldeberg. Efter att jag kommit hem från Tee Pee för att hämta mina skivor och byta om så ringer någon som jag kände att jag behövde snacka med just då. Dessutom var jag hungrig efter mer än saurkraut. De blev Curly’s Vegetarian Lunch på 14^th St istället. En kanna sangria, avokade & jack burgare, curly fires och så får man kritor att måla med medan man väntar på maten. Efter middagen drog vi till Tompkins Square där filmföreningen Films On Green visar Franska filmer varje Fredagkväl I Juli. Vi fick dock ett såpass hat mot MC’n som presentera filmen att vi inte stannade. Drog till Manitoba’s och spelade Air Hockey istället (min sport! vann stort...). Drog till Arrow Bar där jag provade Van Gogh för första gången. Uppenbarligen skitstort I södern, vid sidan av Sweet Tea Vodka. Van Gogh ska vara nerkylt, hälls upp som en shot och består av espresso och vodka. På ett par minuter pratade jag så fort och så mycket att jag måste hunnit tillbaks till ruta ett och berättat samma sak en gång till. Det kan inte vara nyttig att dricka för mycket av den där spriten. Förvånad att Van Gogh inte säljs på burk i varenda bogeda. Det är precis en sådan här dryck som New York-borna lever för. Poor man's cocaine och allt vad det är.

I morses när jag vaknade upp efter gårdagens rundor och skivspelande. Ja, det var faktiskt morgon, tidigt också. Värmen är tuff. En dag som denna kräver beachen. För förlåt mig, men folk som stannar istan en het sommardag som dagens. I storstadens sopavfall, avgaser, folkmassor etc. Ja, de är helt enkelt jävligt lurade och jag tycker i alla fall inte synd om dem när jag på min upphöjda kulle ute på Rockaway. New York är omringat av vatten, det finns strand och hav att fly till. Tåget till Rockaway kör dessutom längs Jamaica Bay och det är helt otroligt vackert när man kommer ut på vattnet. Husen som finns på andra sidan vattendraget man åker över med shuttletåget (Jamaica Bay) är fascinerande. De berättar liksom sin egen historia. En del påminer lite om husen på Gullholmen. De är små, i träd och sitter ihop, över vattnet på en kackig träsats med brygga in till land. Andra hus är helt nergångna. Plundrade, nerbrända eller fattiga. Moderna, mycket basic lägenhetshus dyker upp när man närmar själva beachen. Den är bra, inte lika folktätt som Coney. Inga turister. Där hittar jag mitt plejs. Något isolerad från de övriga strandbesökarna, i alla fall inte störd, ser jag på hur de stora vågorna liksom jammar åt mig. De är höga, vinden är inte särskilt ledig, men livvakternas närvaro och ett gäng andra som vågat ner i havet för att brottas med vågorna gör mig lugn. Att bada i starka och höga vågor är verkligen en sport. Var helt slut efteråt och bara la mig ner på handuken. Känner mig fortfarande helt slut och det ska bli skönt att sova ensam i den tomma, rymliga lägenheten. På mina soffdynor som jag lindat in i handukar då katten pissat ner alla mina lakan. Grannarna i huset mitt emot spelar fortfarande hög musik, men nu är jag så trött att den enbart kommer kunna vagga in mig till en helt fantastisk sömn.

Kanske skulle ta Coney i morrn.

new york finest

2009-07-09T17:16:00.000-07:00

Hej! Hej börjar man kanske aldrig en blogg med. Det är väl mer en dagboksgrej - mellanstadie style - men jag kände verkligen för att inleda det här inlägget med ett hej. Det känns härligt att skriva i bloggen just nu. En skön break från mycket drama och konstiga saker som verkar rasa runt mig.

New York må vara stort, men med alla grupperingar känns stället stundvis som en småstad, med allt som hör till. Grupperingarna här är knutna till så kallade scenes. I den lilla byn New York skvallras det. Folk ljuger, de fejkar, är avundsjuka och håller sig gärna till sitt gäng. Det kanske är så överallt, men jag måste ändå säga att det ska bli så skönt att dra härifrån ett tag. Jag älskar staden, men har verkligen fastnat med helt fel scen, och bott i den (scenen, inte staden!) alldeles för länge. Jag hade tänkt skriva om ett par saker som sagts och verkligen upprört/irriterat mig, ett par lögner som verkar ha spridits i misstro, bitterhet frustration. Jag hoppar det. Bestämde mig för att inte starta några strider eller mata ett svältande krig.

Så jag försöker mitt bästa att fokusera på det gottigaste med New York innan jag drar, om drygt en månad.

Igår var sista kvällen för Isabel och Jonas, de flyger tillbaks till Göteborg ikväll. Jag och Dave mötte upp dem utanför Red Bamboo runt åtta tiden.

Förresten, jag försökte slopa namn och bara referera till vänner och annat, men det håller fan inte. Så nu skriver jag folk vid namn. Jag tänkte knappast hänga ut någon här ändå.

Hursomhelst, tokpopulära vegan asian/fusion haket Red Bamboo var trevligt, vi fick bord efter någon halvtimmas väntan. Maten var väl sådär i och för sig, och vinet OK men inte särskilt gott (antagligen mitt fel eftersom jag insisterade på merlot för det var billigast). Samtalen var dock på toppnivå och det är väl det som gör en middag ändå. Jag var ju inte tvungen att prova vegetarisk Oxtail Stew, men seriöst om det finns på menyn... hur kan man förväntas låta bli. Deras egna sojaprotein var ganska god men resten av the stew, som förövrigt var soppa, var knappast något att skriva hem om. Efter middagen promenerade vi österut från Greenwich genom Washington Square Park. Isabel hade ont i magen efter alla pretzels hon käkat före middagen så vi beslöt oss för att ta en brejk i parken. Precis nedanför den vita porten på norra sidan av parken ser vi en gäng killar med ljusstavar... light sables (säger man så?). De som Luke och Darth fightas med i Star Wars. De lös starkt i olika neonfärger. Jonas blev nyfiken och gick närmare för att se vad deras deal var. Han fick reda på att det var NY Jedi vi stött på denna svala sommarkväll. Jag konstaterade att en Jedi-hobby måste vara ett bra sätt att få kidsen off the streets. Isabel påpekade att killarna i NY Jedi antagligen var ganska långt borta från riskzonen som innefattar gatan och kriminaliteten - som man oftast syftar på när man refererar till the streets, och being on it. Vi enades i ett mmmm.

Pardon my Swinglish. Jag är mitt i en flytt mellan mina två modersmål.

Vi gick till 2A och drack öl. Jonas förklarade för Dave vad EU Parlamentet faktiskt gör (ingen vet vad de gör), Piratpartiet och läget med alla Irakier i Sverige (för övrigt något som Sverige är känt för i USA... att Sverige tagit emot så många Irakier) Jag och Isabel snackade med härligt flamboyant Jason i baren. Han frågade om gay scenen i Sverige. Jason var trött på New Yorks yta, bullshit och sexfixering. Han vill träffa en snubbe som var seriös, som han kunde ta med hem till föräldrarna och kanske till och med starta familj med. Jag kommer inte ihåg vad vi svarade, men vi bjöd i alla fall med honom på karaoken som följde.

Jason avböjde och Dave var tvungen att dra hem, han har ett sådant där... vahetterre.. jobb, och skulle upp tidigt. Eftersom jag kände sådär inför att gå på karaokebar ensam med ett par övertalade vi Georgia att hänga med så vi kunde gå som kvartett. Georgia hade precis anlänt till 2A efter att ha varit på dejt med en kille som går under namnet Natty. De hade sett på baseball och åkt cyclone på Coney Island. Hon var knappast sugen på att dra med tre tokfulla Svenskar på karaoke och lämna hennes dejt, men vi fick väl henne att känna sig tvungen så hon hängde med.

Fan, ibland undrar jag vad det är för fel på mig. Suck, hoppas de möttes upp senare.

Klockan var drygt två när vi snubbla in på Sing Sing. Klockan måste nästan vara såpass för att man ska dra dit. Man kan ju fråga sig varför karaokebarer ens har öppet tidigare än typ två. Jag vet att just Sing Sing har öppet till sex på morgonen, dagligen typ. Det krävs ju en hel del för att man ska sjunga just kareoke.

whiskey sour till exempel.

Killen som sjöng Billy Jean hade nog missat det där med whiskey sour före kareoke. Inte bara att han sjöng fint, han gick in för det på ett läskigt seriöst sätt. MJ vände sig säkert i graven. På nederdelen av skärmen med text listas de som väntar på sin tur att sjunga samt deras valda låt. Där kunde man igår läsa poesi som, Emma - Money Money Money och Nellde - Everywhere.

Jag och Isabel sjöng Abba. Jonas och Isabel Fleetwood Mac. En tjej som hette Bonnie sjöng nästan varannan låt medan hennes dejt satt tyst och snällt brevid. Bonnie sjöng för övrigt Ironic som borde tagits bort från katalogen för länge sedan, det där måste ju bara vara olagligt någonstans. Vi träffade ett Norskt par och när Isabel hejja på en kille i kostym, tror han hette Ryan, tog han det på fullt allvar.

Kvällen avrundades med biljard på Double Down. Vi spelade tre. Jonas vann, jag kom tvåa.

På vägen hem hade jag precis hunnit slumra till på tunnelbana plattformen när jag kände en käpp i sidan. Frank Wood. Han kom från Otto's, hade jobbat dörr. Frank är också en jävla karaktär... men hans historia får jag ta en annan gång.

2009-07-07T09:11:00.000-07:00

Bokade precis en biljett hem till Sverige. Mitt plan lyfter från JFK 12:e Augusti och landar på Landvetter den 13:e. Åker via Helsingfors - alltid lika frustrerande att åka över och tillbaks. Men, men desperate needs calls for desperate measures, som det så fint heter.

I går berättade jag det för två personer som stått/står mig väldigt nära. Båda tog det illa, men på olika sätt. Mer om det senare. Ska säga upp mig på mitt jobb idag, på Tee Pee Records. Tänkte jobba dagen ut först bara.

Avskedsfesten/spelningen är bokad till den 10:e Aug på Bowery Electric.

Tant Distbox

2009-07-06T13:16:00.001-07:00

För drygt ett år sedan började jag skissa på mina allra första låtar på Svenska. Det skulle bara vara ett litet test för mig själv. Hur låter jag på Svenska... Jag har ju ingen tydlig dialekt, eller som min ingifta faster från Italien säger I have a accent in both my languages! Vilket som, önskar ändå att jag kunde liksom give away vart jag kommer ifrån. Eftersom jag kommer från ingenstans och överallt så går det väl på jämt ut på något sätt. Orden flyter ialla fall samman på ett spännande sätt. Efter att ha skrivit låtar på Engelska i tio år blir text på Svenska nästan som att lära sig ett nytt instrument. Så jag skrev ett par låtar förra sommaren, två blev inspelade tillsammans med Johan Olsson i vintras då jag var och hälsade på honom i Borås. Vi har spelat ihop sedan vi var 16. Då hade vi vårat punkband The Brunch. Johan fick sjunga och jag spela lead gitarr. Detta eftersom han var (är!) bättre än jag på att spela gitarr och jag mer lämpad till att sjunga. Vi tänkte att om vi nu ska vara ett punkband är det nödvändigt att vi inte har den rollen vi naturligt skulle ha. Man får ju inte vara för bra på sitt instrument.... nåja. James som är en otroligt begåvad basist fick spela trummor och Anders som då spelade trummor spelade bas.

Det lät jävligt bra. Vi spelade in en demo med den här sättningen. Allt utan trummorna gick igenom en tandberg bandare för att få en extra brutal dist. Det lät så bra att gud grät och änglarna gick ner i spagat. Vi spelade på Rockborgen och Anders spelade flera låtar (om det inte var ett helt set) utan att plugga in basen. Vi spelade Pretty Vacant som cover och våran egen hit gick under den fyndiga anthem-liknande titeln We Only Come For Brunch.

Den senaste tiden har mina Svenska låtar tagit en helt ny vändning och faktiskt blivit något jag stundvis tycker är bättre än mina Engelska. På Svenska har jag inget förutsatt mönster. Det kan låta precis hursomhelst, ingen har några förväntningar. Inte som The Jadewalkers, där det är förväntat att vi är ett melodiöst punkrock band. The Jadewalkers otajta attityd har dessutom börjat irritera mig. Jag får längre ingen stimulans från det. Så jag ringde Tommy Volume för att fråga ifall han hade lust att hjälpa mig utveckla ett nytt set låtar, på Svenska. Tommy gör inte så mycket nuförtiden, vilket är synd då jag, bland många, anser att han är New Yorks bästa gitarrist. Han blev stjärna för tio år sedan när hans band Star Spangles blev signade till Capitol och reste jorden runt som förband till Jane's Addiction. Nu vill han i alla fall göra något annat, vad vet han inte ännu så han har all tid i världen att sporra mig.

Vi träffas ett par gånger i veckan. Går upp på hans fräscha tak just like L.A! med inspelningsapperatur och spelar igenom låtarna. Han förstår musiken, inte orden. Kommer med ide'er och feedback. Allt som allt mycket stimulerande och inspirerande. Tänker på det nu när jag sitter och försöker putsa till orden till Tant Distbox. Beställningsuppdraget från Otto's Shrunken Head. Aunt Fuzz kom utramlande från taxin på ett hysteriskt bra humör. De hade drivit med deras namn på vägen och dök in på stället och stojjade om "tant distbox". Jag tyckte det lät som en fantastisk låttitel och lovade att skriva en låt som heter just så. Ja, kan du inte skriva en låt om oss.....

Det blev mer en låt om mig själv. Jag är så dålig att skriva om andra. Det är väl lite så också, att även om man skriver om andra så skriver man egenltigen om sig själv. Vem sa det, jo min gamla trummis flickvän efter att jag presenterat min låt Nancy om en tjej från Borås. Hon (trummisens flickvän) påstod att visst kan låten handla om "Nancy" men ofta om man skriver om någon annan så skriver man lite om sig själv också, på något plan. Min dröm är dock att kunna berätta historier Dylanesque-style. Det kan Tant Distbox herself, och det här är lika mycket hennes historia om mig, som min.

Tant Distbox är i alla fall en molldriven powerpop punklåt och jag jobbar fortfarande på orden. test? sång? Jag är inte övertygad.

Blir så trött på behöva stå ut

Att vakna varje dag av att vara sjuk

Ingen i New York verkar vara den jag behöver ha

Ett samtal till så kanske jag blir människa en dag

Tant Distbox är en nu en sång,

Det som börja som ett test betyder nu mer

När jag bor långt bort

I en ide' som förr va möjlig, där ingen behöver någon behöver jag

Vad betyder det att bo där man är född

Bodde i Borås men var rädd att jag skulle dö

Alla mina vänner som verkar överleva där

Försöker jag mitt bästa att inte dö i förtid här

Går alltid runt och känner mig olyckligt kär

Alla brustna hopp verkar slita mig isär

Jag är inte ung, inte vuxen inget barn

Så jag åker runt i cirklar och chansar när jag hoppar av

Mitt val ifall jag stannar kvar

Sa hon, han berätta sagan, sa som det va

Tänker på honom då och då men jag, springer aldrig tillbaks

Har ett förtroende nu som betyder mer än han någonsin va

2009-07-05T17:03:00.000-07:00

Många bra dagen efter låtar som shufflas fram på iTunsen just nu, måste jag ändå säga. I Found A Reason(V.Underground) till El Perro Del Mar Sad och Bright Eyes The First Day Of My Life passar bra en dag som denna. Nu dök Outkast GhettoMusick på, funkar inte lika bra idag. Ugh. Min rumskompis har ett örtte från Kina som heter detox. Tänkte att jag skulle prova det nu.

happy america

2009-07-05T15:22:00.000-07:00

I morses när jag vaknade till liv. Eller morses, klockan var två på eftermiddagen. Jag väcktes av en äckligt het värme samt att jag hade ont i hela kroppen. Det var allt annat än roligt. Jag hade fler blåmärken än förra helgen (FYI har jag lätt för att dra på mig blåmärken), törstig, illamående och brutal huvudvärk. Vad är nu detta? Jo, det är happy America för hela nackontet - 4th of July - Independance Day.

När jag står och hänger över mitt handfat och hatar mig själv för att jag var så nonchalant om denna dagen, igår, försöker jag komma ihåg fjärde juli firanden från tidigare år. De är faktiskt alla ganska så minnesvärda. När jag växte upp i Sandared brukade mina föräldrar ofta göra en grej av USAs nationaldag. Det här minnet får mig att må lite bättre. Jag tänkte aldrig på det då, när jag var liten. Att hålla på en högtid som Amerikas nationaldag, vilken lätt kan förlöjligas i ett land som Sverige, speciellt ett såpass strejt medelklass samhälle som Sandared går ju knappast obemärkt förbi. Jag tror det var min mamma som berättade för mig en gång hur snacket hade gått på ICA Köpe't efter att pappa hängt upp den Amerikanska flaggan i flaggstången precis utanför vårat hus. Han fick den när hans pappa dog eftersom hans pappa, min farfar var krigsveteran. Det här visste jag inte ens om fören min farbror berättade det för mig tidigare i år. Jag trodde alltid att pappa fått den där flaggan av Amerikanska staten för att han flyttat därifrån. Hur dumt det nu låter. Här får du en flagga att ta med dig till ditt nya land, så du inte glömmer av oss..... Hursomhelst, Jag vet inte vilket år vi är och dillar om nu, måste fråga mamma om hon kommer ihåg det här. Kan det ha varit första 4:e Juli vi bodde i huset på Gamlalandsvägen? Jag gick i fyran så -95? Undra om det är värre, socialt sett, att stoltsera med en Amerikansk flagga idag än vid 90 talets mitt. Jag kan återkomma till det här när min förmåga till att tänka analytiskt sträcker sig längre än till hur synd det är om mig idag - alternativt vilket idiot jag var igår.

Tillbaks till min vidriga baksmälla.

Jag sitter på tunnelbanan. De hårda plastsätena i orange på F tåget känns sådär mot min sargade rygg. Crowd-surfade jag igår? Ja, haha det gjorde jag fan. Stalkers spelade och helt plötsligt kånkas jag runt över publiken. Fram.... bak...fram igen... till sidan och sen pladask ner någonstans. Jag bar hatt och viftade den på ett triumferande sätt då jag bars runt i lokalen via folks uppsträckta armar. Jag och min trummis konstaterade att man bara bör crowd-surfa ifall man har något att vifta. Vi spelade också, och alla sa att det var bäst hittills och det hördes att vi repat. Jag tyckte bara det kändes ok och jag tyckte väl någonstans att det lät lika otajt som alltid.

Det var en galen hönsgård på Union Pool igår. 23 band från 2 på eftermiddagen utomhus. Banden flyttade in framåt kvällen och vi spelade på den vackra teaterliknande scenen i backroomet. Saknade Aunt Fuzz och önskade att de varit här den här helgen istället. Strålande väder och grym publik. Framåt midnatt var det så mycket folk att man knappt kunde röra på sig eller gå någonstans. DJ's i både fram och bakrummet fyllde dansgolven och på utegården stod en miljon skitfulla glada Amerikanare och rökte eller åt tacos från taco trucken.

Jag ska flytta härifrån snart och jag har inte berättat för min trummis och före detta rumskompis. Vi är nära vänner, men har verkar ha vuxit ifrån varandra rent livstilsmässigt och ligger på olika amtionsnivåer. Det känns sorgligt. Jag ska åka tillbaks till Göteborg och fortsätta plugga. Jag kommer tillbaka, men kanske bara över sommarna tills jag gått ut och möjligen flyttar tillbaks. Kanske kan jag göra ett utbytesår här, detaljer kan klart arbetas fram. Men än så länge så lyder planen att jag flyttar. De jag har berättat för har blivit ledsna, men det är ingenting mot hur hon, min vän kommer reagera. Var det därför jag söp så hårt igår? Jo, det var ganska tungt att hantera just då, framför alla glada miner och alla människor man lärt känna/spelat med genom åren. Jag kände helt enkelt att det bästa just då, för det stora firandes skull, var att dra sig själv i smutsen och inte sluta dricka av bandölen som låg i en tunna is backstage.

Halv fem trillar jag och en annan vän, han med håret, ut från Union Pool och ner i underjorden (trixa som mina Stockholmsvänner kallar det). Han tar upp min gitarr medan vi väntar på tåget och spelar. En hemlighetsfull man med skägg står och diggar och grämer sig över att han glömt sina munspel. På tåget hem ser alla ut som oss. Eller kanske inte som min vän då han käkat psykadelisk svamp brownie, och har en helt annan look än oss andra. Det kackiga L tåget körde i alla fall hem oss, mot bättre dagar, sundare beslut och en snabbt stegrande gryning.

Söderns rivaler

2009-07-03T06:14:00.000-07:00

Den Amerikanska södern är visst något jag inte kan förstå, läsa av och relatera till. Så känns det I alla fall när jag pratar med någon från just södern. Det känns ibland som en form av försvarsmekanism kopplas på. Som om det är väntat att någon som jag förlöjligar södern vad jag än säger och frågar om. Då får jag bara snopna svar I linje med att jag inte förstår. Jag har åkt igenom södern en gång. Jag var på en större turne’ genom USA. Jag blev behandlad som ett dumt, bortskämt barn på samtliga ställen. Nu var jag I och för sig 20 år, och betedde mig säkert stundvis ganska så nervöst och osäkert galet. Det stod ändå klart att jag inte visste något om livet och verkligheten. Frågar man varför vissa saker är som det är har man helt enkelt inte förstått något av den civila kod som härskar där nere. De pratar liksom inte på samma sätt om saker, de anser är som de är och så är det bara.

Jag har en vän som studerar psykologprogramet på G.U. Hon berättade för mig om en studie de hållt på med. Studien undersökte hur lite eller mycket det ska till för att folk på olika ställen I världen ska bli arga. Ok, det hette något mycket finare än så, och det var sträckor och allt möjligt inblandat I studien. Jag minns inte alla benämningar. Men innehållet var liksom så. Den Amerikanska södern hade I vart fall kort toleranssträcka och ska enligt studien bli arga och reagera ganska så snabbt på provokation. Sverige låg visst på andra sidan den sträckan, om jag uppfattat det rätt.

Stötte på en annan vän härom natten, när jag promenerade hem från min utekväll med psykologstudenten. Vi är egentligen inte vänner, längre, och våra kommunikationssvårigheter kanske bottnar I just det här med provokationssträckorna. Efterom vi inte kan prata med varandra tänkte jag att det skulle vara en soft ice-breaker att fråga ifall de snackar mycket om Guvernor Samford nere I South Carolina, där han kommer ifrån. Det här uppfattades visst som att jag drev med honom och hans “stat”. Jag frågade bara ifall det stämde att S.C hade högst arbetslöshet I USA och om det kändes av mycket.

Det är inget nytt! Vi har alltid haft hög arbetslöshet, och vi är statistiskt sett dummast I landet... brukar toppa listan tillsammans med Mississippi och Arkansas över sämst resultat på standardproven.

Tystnad. Jaa haa. Ok.

Fast jag fick alltid bra resultat på det där proven.

Eftersom jag fortfarande är inställd på att vara lugn, snäll och gullig just den här kvällen svarar jag med ett jo det är klart, du läser ju Sartre.

Jag tänker, kanske ska byta helt från politik och prata om en av söderns dryckespecialite’er Sweet Tea Vodka istället. En drink kan ju knappast vara så känsligt betingad som erkänd inkompetens. Jag berättar att jag druckit den på TenEleven. De har den där, bartendern kommer från Virginia förklara jag. Säger att jag gillade det och att det smakade som Snapple on ice. South Carolina skinner här upp och blir stolt glad över att jag gillar “hans” nationaldryck. Han frågar ivrigt ifall bartendern pressat citron i. Jag säger ja. Han säger bra. Jag fortsätter med att beskriva processen med drinken. Över is hällde han 30 %-ig Sweet Tea Vodka, en skvätt 40 %-ig vodka och så ett par citronklyftor pressade. Vodka mixat med sweet tea vodkan?!? Öh ja…? Så dricker man ju inte den! South Carolina sätter stoltheten I halsen och konstaterar att bartendern säkert bara ville få mig full.

Tystnad. Jättedålig stämning.

Till slut slår South Carolina fast: Virginia, det är ju inte ens södern!

Här någonstans nådde jag slutet på min betydligt längre, Svenska/Nordamerikanska toleranssträcka.

HBO

2009-07-02T21:10:00.000-07:00

Jag är i Jamaica Estates och ser på time warner cable tv. Jag ser aldrig på tv, så det är alltid lika förvirrande att lotsa sig igenom alla kanalers serieutbud samt kasta sig in i något man aldrig sett förut. Tycker att polis, sjukhus och sitcom serier är ganska outhärliga, så HBO brukar för det mesta vara ett sunt val att förlora ett par timmar på. En sak känns dock ganska så...ehum, oväntad(?). Kanske är det för att det är sommar och seriesäsongen ligger nere, men HBO körde två adult series med strong nutidy content före midnatt. En ganska så grov dokumentär om porrindustrin i San Fernando Valley, som kändes helt sjuk, och jävligt dålig. Jag är inte tvärsäker på att den borde få rubriceras som dokumentär. Kändes mer som en passing home video från någon som hänger runt amatörmässiga produktionsbolag (inom porrindustrin och San Fernando Valley) och filmar vad som pågår och snackar total bullshit med skådisar och regissörer. Efter det kom någon slags reality show på. Osäkra män blev coachade av tjejer som antingen jobbade inom porr, som strippor eller i sexshops. Framkom inte riktigt vad exakt deras dayjob var. De var teachers, männen var deras studenter och klassrummet var i sovrummet. Helt sjuk serie, trodde knappt det var sant. Totalt oväntad just då.

Detta följdes av Will Ferrell's George Bush Farewell: You're Welcome America. Det var ok, behållningen var absolut att man slapp många av de vanligaste Bush-satir schtiksen. Roligast var let us pray (och bönen) och on June 10th I proclaim to have Jesus day in Texas, now how many other states have Jesus day, i'll tell you... none - samt kontextet runt det.

Undrar fortfarande om det ens är värt att undra över spelordningen på dessa tre program. Jag tycker i alla fall inte att den känns logisk. I vilket fall som helst är TV fortfarande skit och jag verkar inte ha missat särskilt mycket.

the way we live

2009-07-02T12:31:00.001-07:00

Höll på med ett inlägg om mina nya musikprojekt ide’er. Skrev egentligen inlägget igår men råkade radera alltihop. Jag lyckades inte plocka upp tråden, trots att jag gick ut och sprang för andra gången den dagen och hoppades att få ny energi till att skriva om det. Inte heller idag kommer orden från gårdagen tillbaka, så jag ger upp och surfar in på BBC istället.

BBC News med Mark Easton via hans blog the way we live. Easton befinner sig i The End Of The World, Lisabon Portugal. Han har rest dig för att se hur Portugals drogklimat mår åtta år efter att kriminaliseringen av all narkotika hävdes. På hemsidan och I repotaget redovisar de siffror på en klar minskning i knark och antalet unga som provat. Samtliga droger har minskat I använding. The End Of The World kallar de området där många tunga missbrukarna lever. Där finns även socialarbetare och andra som jobbar med att rehabilitera narkomaner. I Portugal är det då alltså sedan 2001 inte längre olagligt att droga. Man kan bära vilken drog som helst utan att bli arresterad. Det finns dock en begränsning till personligt bruk och I Portugal räknar man att upp till 10 dagars värt av knarkande är eget bruk. Easton träffar Maria. Hon sitter I en dunge, vid The End Of The World och röker heroin. Easton star på huk brevid och berättar vad platsen innebär. De filmar på honom, de filmar på Maria och hur hon metodiskt jobbar för att I sig allt. BBC filmcrew går vidare och pratar lite med socialen som står vid trailers upp för kullen. Inne I trailen finns det medicin och våtservetter – ser det ut som, men helt ärligt så har jag ingen aning om vad de delar ut till Maria och hennes vänner. (hennes vänner, gud så dumt det låter). De I trailen är I alla fall där för att hjälpa narkomanerna, och de ser alla riktigt utslagna ut. Inga partyknarkare alltså, utan the real deal. Människor som kanske skulle ha det extra tufft av att sitta fängslade… cold… turkey. På gatan får polisen inte arrestera missbrukare. Det är en senare scen I repotaget. Easton intervjuar poliser som inte tycker om avkriminaliseringen (säger man så?) utan ser sig ofta som hjälplösa mot knarkrelaterade “brott” och däckade luffare på gatan. Istället för att arrestera dem, får de nu bara föreslå (rekomendera) narkomanen att uppsöka hjälp vid en av alla rehabmottagningar som finns I området. Där kan de få hjälp att bli kvitt skiten och kanske leva ett fortsatt vettigt liv. Det verkar som att motargumentationen till Portugals drogpolitik landar på ett “men vissa uppsöker ju inte hjälp”. mmm… många som söker hälp efter att de muckat.... och siffrorna som klart visar en minskning av narkotikamissburk? Det är nästan pinsamt hur anti-systemskifte människor är. Till och med en förändring som klart kan bevisa en förbättring.

december

2009-07-02T11:04:00.000-07:00

håller det här på att bli en mikroblog? näh... har faktiskt ett längre inlägg på G, tänkte knyta ihop det här med musiken och drogpolitiken i portugal på något sätt, någon gång under dagen. får vila for now dock. funderar medan jag maratonlyssnar på December med Frida Hyvönen lite till. hur skriver man ens en sådan text? känner mig till viss del tom och tagen, men samtidigt glad över att den här låten finns.

framgång # 1

2009-07-02T11:01:00.000-07:00

Tänker mycket på det är med framgång och lycka. Vad det är och vad det är bra liksom dåligt till.

Jag brukade mäta framgång med vad andra tyckte om mig. Nu försöker jag så gott jag kan att mäta lycka i vad jag själv tycker om mig.

2009-07-02T11:00:00.000-07:00

vem är viktigare än vad - även om jag helst vill göra precis tvärtom

logik är spännande. logiskt och ologiskt på samma gång.

det är så logiskt

2009-07-01T18:32:00.000-07:00

Av någon anledning ska jag alltså inte se MGMT i Prospect Park ikväll, utan just ikväll ska jag istället träffa vänner och släkt for drinks på Manhattan. Av samma oförstående anledning befann jag mig heller inte på Stuvesant Oval tidigare idag där Jay Reatard spelade gratis. En kille ringde precis om bjöd med mig på en spelning på Brooklyn Fire Proof. Jag avböjde eftersom det ekar bad news över hela dejten. Samma anledning får mig dock att ändra mitt beslut.

Två squats och en lägenhet

2009-07-01T14:51:00.001-07:00

Det var över ett år sedan jag skrev flitigt i den här bloggen. Var tveksam ifall jag skulle starta en ny. Känner mig väldigt långt borta från hur jag levde och tänkte förra året. Beslöt mig till slut att behålla de äldre inläggen, för att få någon slags substans och följetong i bloggen och mitt New York liv.

Jag har flyttat. Två gånger sedan sist faktiskt. Från Kymbers funhouse (som framåt slutet av förra året desvärre var allt annat än fun) flyttade jag först till min farbror Dr. Phil ute i Jamaica Estates, Queens. Jag, Phil, hans fru Ruthie och min jämnåriga kusin Ari bodde tillsammans i det stora huset med alla rum på 184-57 Avon Rd. I drygt fyra månader tog jag F tåget till sista stationen, 179th St Jamaica och balanserade försiktigt på Hillside Ave till Midland Parkway och Phil's hus. På andra sidan Hillside ligger Jamaica, minus Estates. Det är ett av de ruggigaste områdena i New York. Jamaica Center, Parsons Blvd, South Jamaica är bara några av de närliggande ghetton som frekvent cirkulerar i nyhetsändningar. Dumpat spädbarn i soptunna. Man ihjälslagen med hammare... Bilbomb. Mord. Gängsammandragningar. Vapen....o.... crack typ. Fast cracket ser man inte särskilt mycket om på Fox news at 10. Crack är ju fattigmannens drog. De redan utslagna och förlorade pundarna. Inte ska TV ta upp tid med att rapportera om det... och dem. Crack är ju inget som berör "våra barn". De som tar det är antagligen födda med det och skulle ta det oavsett allmänt mediapådrag, så... tough....?

Under tiden jag bodde därute hände det en gång att jag blev förföljd och kände mig hotad. För även om Phils hus ligger på the right side of Hillside kan hotbilder dyka upp snabbt i en kolsvart stulen SUV. Bilen stalkade mig i snigelfart då jag promenerade mitt i natten på Midland som låg helt öde. Rutan vevades ner och killen i passagerarsätet frågde om jag ville allt möjligt. Jag stirrar rakt fram och går så fort jag kan utan att det ser ut att jag springer. Jag funderar på om hårspray kan fungerar som vapen i fall de skulle stanna bilen och kliva ur. Börjar gå kringelikrokar runt Phils hus då jag inte gärna vill visa vart jag bor. Till slut ser jag en kvinna stå och pula i trägårn (mitt i natten?!) utanför sitt hus. Då springer jag, det spelar liksom ingen roll, ser någon så är jag safe att göra som jag känner tänker jag. Bilen försvann någonstans där, men jag promenerade aldrig hem ensam i mörker efter det. Ringde taxi och bad chaffisen att plocka upp mig precis utanför tunnelbane stoppet.

På tal om ghetto, flyttade jag i Juni tillbaks till Bushwick. Mitt gamla hood i Brooklyn. Bushwick är snart inget ghetto längre. Då gentrifikationen började leta sig in, längs Bushwick Avenues förra året är den så gott som här i år. Området runt Monterose stoppet på L kallas numera för Williamsburg. Eller East Williamsburg som fastighetsmäklarna gillar att kalla det. Jag bor nu på Jefferson St stoppet. Två hållplatser efter Monterose, ett efter mitt gamla plejs off Morgan Ave. Mitt hus heter förövrigt Bushburg och jag skriver ut min hyrescheck till Bushburg INC. På fjärde våning är det inte många som bor. Hela huset står nästan tomt. Tidens ekonomiska förfall och hyresvärdens nonchalans. Han har väl fler hus att se till. Bushburg INC.... På fjärde våning bor vi fem personer. Alla mellan 20-23 förutom en tjej som är 33. Det märks att hon är äldre för hon har ett jobb i midtown Manhattan hon är på hela dagarna, tokfin och dyr veganmat hon köpt på Whole Foods och är allmänt lugn. Enda anledningen till att hon bor här är att hon behöver spara pengar då hon ska flytta till Stockholm (ja faktiskt) i höst och plugga.

Vi har en officiell lägenhet. Den har vi nycklar till och betalar hyra. Alla betalar smäcka 290 dollar var. Utanför lägenheten har vi även två andra "lägenheter". Dessa lyor är alltså bara våra inofficiellt sett. De står egentligen tomma, ingen bor här för alla bor där river en stad och bygger en ny, gamalt knep som verkar stå i sig ännu ett år. Vi bor där (här!) men betalar ingen hyra. Låter det rörigt? Dessa lyor är alltså squats. Del i en husockupation. Finns ett par andra squats på våningarna under oss, där anarkist kids hängt egna lås på dörren. Hos oss är det dock glasklart vem som "bor" i de tomma lägenheterna på fjärde våning och hittills har jag inte sett en utomstående själ där.

En av mina rumskompisar berätta läget med squatsen redan första dagen. Det verkar mest vara han och jag som använder dem. Jag brukar spela gitarr och jobba på låtar i den ena, stor och rymlig med fantastiskt ljus. Han, roomien, sover i den andra. Han hävdar att han tar "alla sina tjejer" dit. Han är 20 år, total Crass punk anarko kid. Men jag gillar honom. Sjukt söt, så om han nu har såpass många brudar att kalla "alla" är det inte helt otänkbart.

En tredje och fjärde spenderar hela dagarna i själva lägenheten. Den fjärde i hennes rum - jag har nog aldrig pratat med henne. Den tredje är en blond ung kille från västkusten. Han är väldigt påläst och vet allt om politik. Han jobbar för diverse demokratiska bloggar och jobbar mycket med bland annat twitter för att snabbt få ut de senaste budskapen. Hela dagarna sitter han och twittrar/pratar i telefon pårökt och med en burk jordnötssmör nära till hands. Jordnötssmör är det enda jag någonsin sett honom äta. Det är crunchy 2 dollars varianten man köper på C Town och den äter han rätt av med sked. Gräs och jordnötssmör måste vara världens mest uttjatade kombination, och den är inte för rolig om man inte brukar combon själv. Gräs+jordnötter bland den stekheta sommarsol som lätt tränger sig in ett öppet loftspace kan liksom kväva en....Lite imponerad måste jag dock säga att jag är av att han lyckas hålla sig till ren och skär, nutida parlamentarisk politik. De flesta som lever som han gör går ju ganska så snabbt över till konspirationsteoretisk politik.

Men jag klagar inte. Det här är ett av de bästa sätten man kan bo på. Det blir ett vilostopp i livets annars så förutsatta mönster. Ett ställe att stanna upp och tänka ut vart man ska härnäst. För även om jag brukade tänka att det var jag som förändrades varje år, så vet jag nu att det inte är jag som ändrar på mig utan sättet jag ser på saker och ting runt omkring mig.

"In the squat like anywhere else, the collective creation of a strategy is the only alternative to falling back on an identity, either trough integration into society or withdrawing into the ghetto"

Min frånvaro..

2008-10-02T15:11:00.000-07:00

Kamrater! Det har varit en grymt hysterisk sommar... besök, jobb, , skrivaruppdrag, gig, turné, klubbar m.m. Det är fortfarande hysteriskt mycket och jag försöker så gott jag kan att underhålla alla mina projekt.

Bloggar fortfarande veckoligen på:

http://www.denimzine.com/blog

Min ambition är absolut att skriva oftare här med. Var så säker.

THE GOOD LIFE

2008-06-25T15:53:00.000-07:00

Tog semester från mitt twenty-four-seven jobb som Emma Vikingskull. Tog mitt simpla Emma Fyman och spenderade istället dagen ute på Coney. Tog några semesterbilder...

Åsså hemma igen (fönstret, längst upp, till vänster).

Nu ska jag iväg och träffa några Stockholmare på middag. De nappade på min idé om Anyway Café. Rysk mat med tillhörande karaff fylld med chili-kryddad vodka... funkar varje gång! Och så var Emma Vikingskull-capén på igen.

Coney Island

2008-06-25T09:26:00.000-07:00

Överallt öser folk jobb på mig. Jag orkar inte mer. Så jag skiter i det här i dag och drar till beachen. Hoppar på den oranga F linjen och styr kosan mot Coney Island. fuck you.

en av dom

2008-06-24T22:49:00.000-07:00

Så här vin-slirig hemma i Vikingskull rummet (sovrum-replokal kombinerat, såklart... kontoret). Glor jag igenom lite Håkan Hellström grejer från senaste året. För Sent För Edelwiess spelningar jag såklart missat för att jag bor i New York. Jag har en så otroligt svag nerv för Håkan, och den har varit oundviklig sen jag först såg den där Känn Ingen Sorg För Mig GBG videon på Café Mozart i Borås (tror att det är en Sushi resturang nu) med Martin Nilson , tror jag.... Vi gick båda på högstadiet. Jag var nog på gränsen till gymnasie-elev. Det var sommaren i mellan. Martin glänsde över och sa något i stil med... jag vet inte vad det är men jag gillar den där killen på något sätt. Jag gillade det med och någonstans där såg jag väl varenda spelning och Håkan Hellström var världens viktigaste människa. Lika viktig är han knappast längre. Hade han dykt upp som nykomling nu hade jag inte brytt mig alls.

Hursomhelst, sprang på ett band från Stockholm på turné genom min stad, via myspacen, vilket ledde till en tex-mex middag på Benny's Burritos igår. Efter två skyhöga margaritas on the rocks satt vi på Manitoba's och öla där jag fick ur mig något om denna Håkan Hellström... P.A Högberg hade bara en sak att säga... asså, du är en av dom? ....

ja ....

det är fan härligt att vara en av dom.

Brooklyn Record Riot

2008-06-24T10:03:00.000-07:00

På söndag kör en sprillans ny skivmässa igång. Det grymaste är att den tar plats på Warsaw. Spelstället numero uno i (destination) Greenpoint U.S.A. Samma ställe jag såg Lyres, Fleshtones och självaste Sonics avlösa varandra på förra årets Cavestomp. Polsk öl, kielbasa, piroger och massor av skivor. Jag kom inte med bland DJ'sarna (får nog vänta ett par år innan jag kan stoltsera med sådana DJ gig) men jag jobbar såklart, som vanligt under skivmässorna, med Billy och Miriam. Norton har reserverat två bord bland de drygt 40 säljarna.

Skivmässan komer grymt lägligt för mig då jag helt tappat apititen på mina skivor. I dag har jag till och med slängt på en av Kymbers, Judas Priest skivor, ok ok ok, det var typ den första jag lovar.... men ändå, skivvalet säger det mesta.

MF GALLERY

2008-06-23T22:16:00.000-07:00

MF GALLERY. 21:a Juni.
Polisen kom tre gånger men vi stod ändå, mitt på Rivington St, strax över Stanton St och spelade fullt set. Precis före Scum City - där gitarrist Rosie är gift med Seth från Blackout Shoppers, väntar uppenbarligen utökning... de har matchande Black Flag tatueringar. skit fint. Senare spelade artsy Deathrace som inte är ett riktigt band utan mer av en perfomance. Skit coolt i vilket fall som helst. Inne på baren brevid galleriet, St Jerome's - där jag bjöd bandet på post-gig - tequila kom en tant (tippar på 60 bast) fram till mig och förklarade, på nästintill hopplös brytning (lät Rysk eller typ Ungern...) att vi "stoped traffic". Uppenbarligen hade en bil stannat för att lyssna på oss och alla andra tvingats stanna de också. Hon gillade det och bjöd på the next round.... sen krocka jag med parkerings mätaren...

Midsommar i New York # 2

2008-06-23T22:00:00.000-07:00

Bild säger mer än ord. Dessutom har min sommar av Sverige besök precis börjat, så ni kan förstå hur min käft har gått hela kvällen.

THE JADEWALKERS present... MIDSUMMER IN THE WICK.
Mitt och Kymbers hustak i Buschwick, Brooklyn, New York. 20:e Juni.

Midsommar i New York

2008-06-19T20:18:00.000-07:00

Det vore en underdrift att påstå att det jobbats undan i Jadewalkers fortet idag. Operationerna idag gick svettigt, ihärdigt men lönande till. Vi har nämligen våran debut fest/spelning för vårat hem på Six Stanwick. Midsummer In The Wick kom festen att kallas, lämpligt nog. Ända sedan jag flyttade hit jag jag tänkt på att dra till med maffig Midsommar fest. I morgon blev den äntligen av. Mer om det senare.

Först kort om gårdagen på Motor City, då jag spelade skivor tillsammans med Jonathan Toubin från skivbolaget liksom etablerade festgruppen New York Nighttrain. Gick bra och var skoj, men så fort hans flickvän åkt hem så var det som om DJ båset krympt.. eller jag vet inte. Hursomhelst berättade den 36 åriga stjärn-DJ'n från Texas något oväntat... fast ändå inte. Jag gav rapport på Pub kvällen i måndags och nämnde tanten Helen från Hollywood. Asså du menar groupien? Jonathan berättade att Andy låg med henne den kvällen. Jag ringde manager David och frågade vad fan som pågick(?) Var det alltså så att den 29 åriga Stalkers sångaren snodde sin 53 åriga managerns jämngamla dejt? Jag vek mig dubbel i skratt och han la på. Enligt Jonathan skulle Helen varit mycket kvinna och helt galen. Trodde någon något annat?

Hursomhelst, vaknade tidigt i morses trots att jag också kom hem tidigt i morses efter M.City. En lång dag av arbete låg framför mig och här finns det knappast någon tid att spilla i och med att festen är i morgon. Skrev ner ett gäng "to do" listor och drog sedan till Life Café på Flushing Ave. Käka frukost i lugn och ro och läste en om den Amerikanska grundlagstiftningen. Alltid lika roligt att se folk blickar då man sitter småbakis, i trasiga kläder och kolsvart nyvaket punkrufs och läser en bok av den kalibern samtidigt som man slevar i sig scrambled eggs som om man inte ätit på flera dagar. Dagen följdes av ärenden i affärer. Förlängningsladdar, gitarrsträngar, extra micksladd, gaffatejp m.m. Gick hem och började ringa alla banden och ko-ordinera vem som tar med vad i backline-väg. Kymber jobbade hon också. Gick runt i samtliga lägenheter i huset och berättade om festen så vi kan försäkra oss om att det inte blir några problem. Hon har huvudansvaret för säkerhet och jag för den tekniska biten. Mat och dryck är uppdelat... Hon har hand om amerikaniseringen dvs. öl och grillat medan jag står för den traditionella biten som sill och nubbe. Runt fyra promenerade vi bort till Charly där också Karen satt och degade. Vi hade bandmöte inför sommarens alla gig och events, fotograferingen samt inspelningen i Jon Cummies studio, båda nästa vecka nästa vecka. Repade igenom setet för självförtroendets skull. Runt sju tiden tog jag och Kymber L tåget mot Manhattan. Hon hoppade av i Williamsburg, hade en dejt. Jag åkte vidare till den andra ön för att handla mina råvaror som inte finns i våra kvarter (Bushwick= Puerto Ricaner, Afro Amerikaner och Hassidic Ortodoxa judar, svårt med Aquavit...). Gick till Astor's Wine&Spirit och köpte en flaska O.P som bestämt men kunde inte hålla mig utan fick likväl med en flaska portvin. Promenerade till Whole Foods och köpte sill, små färsk potatis som är svåra att hitta i andra mataffärer. Gräslök till gräddfilen fanns ingenstans så jag köpte något som liknade gräslök men kom ifrån typ Asien eller nått istället. Jonathan ringde och ville att jag skulle komma bort till Knitting Factory där han spelade skivor. Han hade mitt gage från igår. Med tunga bärkassor och rep-sunkig t-shirt passade jag dock på det och åkte hem.

Här avrundas kvällen med ett glas port och Sparks på stereon. Så förväntansfull som jag är på morgondagen går knappt att beskriva. Jag är så pepp att jag kan dö lycklig bara av att jag sett fram emot något såpass mycket som jag ser fram emot det här. Vi, vårat bästa kompisband liksom mitt absoluta favoritband The Rats. Ett helt nytt band vi aldrig sett och inte känner Magnet City Kids (alltid lika roligt i den incestuösa staden NYC) samt legendariska The Homosexuals. Alla spelandes på vårat hustak. God mat, god dryck och en massa skönt folk. Välbehövligt plåster på såren efter EM fiaskot.

Trevlig midsommar på er.

The Pub i måndags

2008-06-18T17:30:00.000-07:00

Ännu en pub kväll på Otto's Shrunken Head ('cause everybody needs a little head...). Jag är nöjd. Första bandet My Happy Gun kanske var väl förvisso sådär. Drygade sig först med backlinen, trots att Otto's förser band med ett helt ypperligt trumset skulle dessa Italienarna (go figures) promt släpa in sitt egna. Ibland så glimtade musiken till och man fick Richard Hell vibbar av Andréa, sångaren. Tyvärr så var det sällan, mest lät det typ The Mission över dem...uäh. The Headless Hookers var betydligt bättre. Men så tillhörde de min bokning också... Jag spelade skivor hela kvällen. Brukar ju ha gäster med mig bakom skivspelarna men behövde helt enkelt behålla gaget själv den här gången. Fast jag är nöjd, för David Allen kom förbi. Han hade inte bara med sig de tudelade bröderna Josh och Andy Stalker. En blond, storbystad tant vid namn Helen var konstant vid hans sida. Helen är väl förmodligen i 50 års åldern, så god knows hur många gånger hon har låtit kniven sätta till i syfte att se något yngre och fräschare ut. Detta gör hon såklart inte. Hursomhelst, tatuerad i knappt några kläder alls, men på den minimala toppen stod det I Love (hjärta) Hollywood. Helen är en gammal vän till Dave, från hans galna dagar i L.A punk livet. Då han var gift med Kittra från Go Go's och bodde roomie med folk fron Weirdos och Screamers. Helen var gift med någon i Screamers, vem har jag glömt. Helens claim to fame är dock Sids blodiga näsa... om ni vet. Det sägs i alla fall att Helen från Hollyweird står till skuld för den. Josh och Andy tjatade som ivriga barn att hon skulle ge dem likadana näsor. Detta inträffade aldrig. Jag smorde sällskapet med grym pubrock tills vi stängde och monsteruösa (inte alls) Frank Wood slängde ut oss. Sami Yaffa kom dit en stund under kvällen tillsammans med sin fellow neo-N.Y Dolls kompis Steve Conte. Vi hälsade och jag konstaterade för mig själv att Sami är lite underskattad som männsika.

Ikväll ska jag spela skivor med Jonathan Toubin från New York Nighttrain. Känns jävligt kul att han frågat just mig att gäst dj'a tillsamans med honom på Motor City. Samtidigt så känns det i kroppen efter ett par tidiga skift på Le Gamin. Förhoppningsvis plockar en kaffe och The Kids upp mig i tid till avspark på Ludlows rockslyngel hak runt midnatt. Var där i söndags också förresten. Blev bjuden på fest för Jet om ni minns Vodaphone...? De var rätt tråkiga och folket som var där var i övrigt jävligt överspända så jag drog hem efter att gratis cocktailsen duktas undan. Jag var där på grund av min vän Mick Marsh som är alla Brittiska "rockens-räddare-band" main man i NYC. Liam Gallagher tillhör exempelvis en av dem...

Varje dag den här veckan har en Norsk tant käkat både frukost och middag på resturangen. Hon har en manlig vän med sig vid samtliga tillfällen. Hon är från Norge men bor i Frankrike, hennes barnbarn bor dock i New York...Jag tror hon är känd. Hon lever i vilket fall som helst the good life med mängder av vin och mat mat mat. Det ska vara les escargots en demi-douzaine till förrätt, följt av suprême de volaille rôtie, pommes mousseline, jus aux champignons sauvages som huvudrätt och någon av alla crêpes de succrées resturanger gör, som avrundning. Faktum att vi inte serverar bröd - som man gör i Frankrike - gjorde henne smått bekymrad. Dricksen på det här... nästintill obefintlig. Kärring.

SOUL CLAP AND DANCE OFF

2008-06-15T20:01:00.001-07:00

Jag drog till Glasslands igår. Var trött på jobbet idag men det var det värt.

LÖRDAGS NATTEN

2008-06-14T21:05:00.000-07:00

aawwwhh för att jobba! har redan tröttnat...

Ikväll jobbar jag tills 1am. Efter det borde jag verkligen åka hem och sova. Ska jobba Söndags-brunchen på Le Gamin, och det där kräver fan utvilad energi. Förutom att krypa till kojs har jag dock, tyvärr måste jag säga, följande alternativ...

New York Night Train kör 60's soul stompin- dance party på ny-renoverade Glasslands Gallery i Williamsburg. Grym musik tills gryningen då alltså i en av stans fräckaste konstgallerier/spelställen. Dessutom är det sagt att Andy Animal ska vara där och döma danstävlingen. Min vän likväl som Stalkers sångare har inte haft det så lätt på senaste och blev skickad på "semester" av managementet (Cavehouse, samma som Jadewalkers). Han är tillbaks, hoppas han är "frisk" nu, och förblir så.

Plexi 3 och Big Fun spelar på Matchless Bar ikväll. Har förmodligen misssat spelningen, men ändå! Fan bra band.

Hullabaloo på Don Pedro's med b.l.a The Above på scen (på Pedro's startar allt sent). Charles Gaskins och DJ Shimmy väljer musiken.

Allt det här är i Brooklyn.

Det säkraste är nog att landa på EN Blue Moon hos Kymber då hon jobbar baren på ny renoverade International Bar ikväll. I East Village. Det har i alla fall regnat så mycket idag att tunnelbanan är avstängd och jaa... det blir ju trots allt billigare att dela taxin hem med sambon...

den jävla stoner rocken...

2008-06-14T18:29:00.000-07:00

... gör verkligen ingen nytta.

Ett av banden som spelar på Rehab ikväll heter Twillight Procession och jag förstod väl bara på hur namnet klingar att det skulle vara musik i de tyngre tongångarna. Alla de här Kyuss-banden som fortfarande hammrar i väg dötid på scenerna i det här landet försvinner liksom aldrig. De för liksom Blue Cheer traditionen vidare och fortplantar sig ytterligare för varje år som går. De är alla killar förresten, och de bär alla baseball cap. Grabbarna är dessutom otroligt skickliga på att spela sina instrument. Något de måste visa hela tiden genom endlösa solon och jam. Totalt poänglöst. Pratar de mellan låtarna handlar det uteslutande om droger. Känns lite som Hell'n'Diesels mellansnack på Rockborgen för ett par år sen... det där om att det bästa som finns här i livet är att köra bil och peka fuck you....Nivån är liksom den samma.

De enda som får spelar musik sprungna ur en tät dimmas av weeds i dagens läge är Graveyard, från Göteborg. För de är fan bra. Nästan lite märkligt. Tänk om Amerika blir ledande på moll-driven dock hysteriskt rörig lalala-aaaaahhhh pop alternativt duos där en spelar synt och en sjunger medan Göteborg domineras av neo-Hawkwind contemporaries. I så fall stannar jag här.

T C B

2008-06-13T18:46:00.000-07:00

I dag har det tagits care of buisness som aldrig förr. Väcktes i förmiddags av Kymber. Jag sover nu på soffan i hennes rum för det är där AC'n finns.

Blev inknuffad i badrummet ovh fick vakna till på riktigt av tub svart hårfärg. Efter en halvtimma och dusch blev bulan vässad...kam, saxen och någon sorts tilltunnar-saxgrej. Så bor man med frisör. Vi håller på att tjäna pengar. Kymber fick, genom hennes gamla modell agentur, nys om en casting till Uniclo. De sökte "edgy-looking" punks i par, som modeller till deras nya kollektion. Blir man anställd får 1500 dollar i pröjs. Kymber var grymt pepp och tillfrågade hennes nya crush Chris. Hennes tanke var att dom skulle gå som ett par och att jag skulle gå med Shingo. Hon hade planerat allt så fint, inte olikt en dubbeldejt. Vi skulle träffas klockan 12 utanför Juicy Lucy's och dricka smoothies. Sen skulle hon betala för en taxi bort till SoHo och fotoateljén. Allt gick fint till en början. Nyklippt, solfräknig med en berry blast frukt smoothie i ena handen och en punkbasist från Japan i andra.

Bara det att på test castingen borta i den super fräscha SoHo studion, bestämde sig fotografen och casting folket att para ihop mig med Chris och Kymber med Shingo.... oh man, ni skulle sett hennes min!

Mitt jobb på Le Gamin går fint. Jag pratar EM-fotboll med turisterna (många tyskar nu). En stammis, riktig gammal East Villager inflikade att jag såg ut som a punk. Han frågade om jag studerade. Jag sa att jag studerade livet. Att jag spelar i band. Tänkte väl det muttrade gubben innan han återigen skönk in i Metro sektionen av den dagens New York Times. Dricksen är ok. Europerna är värdelösa. Men det visste väl ni, om någon, redan.

Dagen fortsatte med rep borta i Charlys lya. Hur härligt som helst. Stort, luftigt, stora fönster. Grymmaste inredningen och sjukt behagligt utrustad. Hon har en hund så stor att han skulle kunna tas för en mindre björn. Därav hans namn, Grizzly. Grizzly var dålig i magen efter att ha käkat Tim Warrens kött på gårdagens Crypt BBQ så han spydde titt som tätt. Hoppas det inte berodde på musiken...Vi drack sparks och repa igenom setet. Det låter släpigt. Fantastico... så här ser sommarens hemmaplans-turné ut:

20:e Juni - Six Stanwick (bric-a-brac taket). Midsommarspelning med The Rats, Magnet City Kids, The Homosexuals (gamla The Rejects, Bruno Wizard!). Brooklyn.
21:a Juni - Time Out New York musik festival på MF Gallery! Med en massa band, kommer dock inte ihåg vilka. Manhattan
4:e Juli - Asterisk BBQ (på taket!) med The Back C.C's, Abducteens, The Rats och alla andra band som vi jämt lyckas spela med... Brooklyn. (följt av partaj på Don Pedro's där NoBunny och Okmoniks spelar!)
12:e Juli - Human Being Lawnmower vs. Denimzine på Club Rehab med Ex-Humans och antingen Stalkers eller Electric Shadows. Kom inte ihåg vad som bestämdes mellan de båda kompisbanden. Bra DJ's i vilket fall som helst... de båda rockmagasinen. Manhattan.
26:e Juli - Club Rehab med Waldos (Walter Lure från Heartbreakers!!), The Bullys, med flera. Manhattan.
8:e Augusti - The Delancey med The Living Wrecks och Birthday Boys. Manhattan. (Frank Wood presents... ja fy faan).

Efter detta far vi till Kanada i fem dagar. P.A trippen får ställas in. För dyrt med bensin och tillräckligt roliga erbjudanden i NYC.

Nu befinner jag mig på Rehab. Universal/Motown håller i showcase och det är jävel med folk eftersom det är sjukt dålig musik i samspråk av sedvanligt bråk om entré och diverse fylla. Har redan behövt kalla på my main man Spence bakom baren att fösa ut idioter på gatan... and stay out!!! suck. Förhoppningsvis tjänar vi pengar...

Jag måste verkligen få komma på semester efter det här... tills dess.... TCB

- kungen.

den jävla polisen # 1948482892020430598

2008-06-13T18:01:00.000-07:00

I februari varje år åker Kymber till L.A på semester i en vecka. Nu senast kom hon knappt iväg. Planet från LaGuardia vart rejält försenat. Kymber gjorde vad vilken sunt sinnad solo-resande människa som helst gör i den situationen. Hon satte sig i baren. Var och varannan halvtimma sådär gick hon fram till gate-personalen för att kolla läget med flighten. Antagligen började gate personalen märka av ölandet... Man får ju inte gå ombord ett plan i dag berusad. Kymber var inte full. Jag pratade med henne på telefon. Hon lät typ som vanligt. Flygplatsfolket frågade inte heller hur det var fatt. De sa faktiskt inget alls utan de ringde polisen och boardade planet som om inget hänt. Polisen kom, pekade ut min kära vän drog iväg henne. Ni förstår. Det är svårt att inte agera på ett sätt som hjärndöda poliser kallar "resist to arrest" eller "hot mot tjänsteman". Jag behöver väl inte tillägga hur svinigt polisen betedde sig. Hursomhelst, hon fick tillbringa 30 timmar i en cell. Detta följdes av en snabb rättegång där hon fick en böteslapp på ett par hundra dollar och ett nytt datum för rättegång.

Efter all drama åkte hon faktiskt ändå till L.A i en nu reducerad vecka. Det första hon gjorde var att ramla in hos en tatuerare och nåla in TCB med tillhörande blixt i bläck på handen. Här skulle det minsann bli take care of buisness av det hela. Detta är vad bric-a-brac handlar om. Vi tar hand om affärer och får saker gjort. (och nej mamma, jag har fortfarande inga tatueringar!).

Vad hände då med Kymbers rättsfall. Jo, på grund av polisens onödigt sviniga och trackande aktioner försökte min vän/sambo/arbets/band-kollega liksom personliga frisör/stylist/mentor och ibland försörjare nästan målsman i vissa fall beskyddare typ bodyguard.... ta fighten och fria sitt namn. Det gick såklart inte alls. Polisen vinner alltid och så är det med det. Kymber fick välja mellan böter och samhällstjänst. Hon fick dessutom bittert betala givna rättegångskostnader. Rättsfolket i Kew Gardens, Queens där hennes ärende behandlades var även snälla nog att varna henne. Hamnar hon i trubbel igen i år låser de in henne för en lång... lång... tid....

Arbetstagare nu.

2008-06-11T17:10:00.000-07:00

Nästa vecka finner ni mig tre skift i veckan på Le Gamin (fransk restaurang i E. Vill) och två dar i veckan på Norton i Brooklyn Heights (detta schema är dock enbart något jag vill och tänkt ut...). Vill egentligen inte sälja min själ till en restaurang-chef som inte betalar timlön alls utan lämnar servislönen åt restaurang besökaren. Men så vill jag åka till Sverige i vinter. Dessutom känns det skönare att se med fräscha linser och att ligga skuld hos kronofogden a million miles away i Sverige på grund av obetald CSN skuld kanske inte är så pepp ändå.

Hela jobb-grejen kändes skitjobbig först och jag hade världens ångest inför att ta tid från att hänga i bric-a-brac och jobba med operation Jadewalkers samt blogga om allt och alla och varenda dammkorn som yrat runt i den här staden. När jag dök upp på mitt träningsjobb pass igår kom jag ganska så snart på andra tankar. En av mina nya kollegor är Matthew. 19 åring med grym koll på gammal r'n'b, big band swing a'la 40 tal och doo wop. Ibland undrar jag hur jag förtjänar allt bra som hela tiden händer mig. knock on wood. Kan inte tänka mig ett bättre sätt att tjäna pengar under sommaren än att servera champagne och gigantiska kar med musslor i sällskap av en ung vacker man och typ Jive Five på stereon. Tänkte ta med mig den där samlingen med Jamaicansk Doo Wop redan i morgon.

Vad jag nu vill säga med det här.... jo. Detta kan leda till att det blir lite glesare mellan blogg inläggen. Här är det sporadiskt men på Denimzine har jag ritat upp lite riktlinjer...

Varje fredag kommer en topp 5 lista läggas upp med vilken typ av NYC innebörd jag nu känner mig för. Kommer försöka skriva en generell rapport över veckan i stan och få den att dyka upp på DZ bloggen vid varje veckostart. Förhoppningsvis blir det bra. Läs den och själva tidningen.

tar tillbaka radiosporten

2008-06-09T11:57:00.000-07:00

Vi hittade en gammal halvbra AC som vi fått upp i lyan, bric-a-brac. Hade tänkt möta upp min vän Danny Nez från Bullys (Italienare) och Italien-Holland matchen på någon bar men känner inte för att gå ut i den jävla värmen.

Dessutom är det så jävla härligt med Svensk hederlig radiosport! Kymber har lovat att hålla mig sällskap på tisdag. Vi tänkte se den på Manitoba's.

hört på stan

2008-06-08T22:03:00.000-07:00

I New York "pratar" ingen. De klagar... just nu klagar New York-borna på:

* Värmen
* Bensinpriset som gick upp till $ 4/gallon (är inte säker på vad det motsvaras i SEK/litern men jag vet att det fortfarande är mindre än vad Svenskar betalar)
* Ciggen som gick upp till $ 9:50 dollar paketet.

Det sörjs även sjukt mycket över Coney Island som ser sin sista sommar.

Det sägs att samtliga Amerikaner kan vänta sig en check på $ 400. Med tanke på U.S dollarns smått värdelösa värde ute i I-världen skickar Bush nu en check som ett brev på posten till alla medborgare så de kan köpa något och boosta upp landets konjuktur. Är det så man gör när landets ekonomi faller i kras? Vart kommer $ 400 x 300 miljoner invånare ifrån? Om detta stämmer luktar det lån från internationella bankirer. Kul och ta över efter den mannen i november...

Förresten spås val-utgången på följande sätt av skrämmande många besvikna amerikaner runt om stan: Obama kommer vinna, bli mördad kort efter valsegern och Hillary kommer ta över som ny president. the new world order....

värmeslag # 2

2008-06-08T15:40:00.000-07:00

Hur mycket är 104 degrees farenheit i celsius? Eller förresten... jag vill inte veta.

värmeslag

2008-06-08T07:32:00.000-07:00

FY FAN JAG TROR JAG DÖÖÖÖÖÖR. seriöst. värmen.... livet i en lya utan AC under New Yorks jävligaste sommarsol är fan inte lätt. jag har inte sovit på flera dagar och ingen pratar om något annat än värmen. folk flyr in i affärer eller tunnelbanan...

och mina vänner, det har bara börjat. snart breder sig hemlösa drivare och junkies ut sig över stans alla gator tillsammans med råttorna, kvicka kackerlackor och de gigantiska vatteninsekterna. soporna runt stadens gator gör inte miljön eller atmosfären i luften mer dräglig.

FY FAN för att boka in semester till New York under sommaren. jag vill bara åka härifrån.

tur då att det i alla fall händer lite roliga grejer. å andra sidan blir allt svårare och energin lackar ur. hursomhelst, har spenderat helgen på två(!) festivaler som sjunkit in i varandra. Tre dagars rock'n'roll festival på Trash Bar och sen nu i helgen Bushwick Open Studios & Arts Festival. Men mer om det senare, måste gå och duscha igen och sen traska iväg till Norton. Där finns i alla fall AC.

BRIC-A-BRAC

2008-06-06T17:25:00.000-07:00

Idag har vi varit var rätt slöa och bara sådär produktiva i "Jadewalkers-fortet", BRIC-A-BRAC. Det finns redan ett BWAC (ett konst-tjosan i Red Hook), så BWACK fick gå bort. Bric-a-brac betyder bråte typ och kom att bli nya benämningen på loftet/fun houset/hemmet/kontoret/studion/ateljén/scenen/replokalen etc.

Efter att jag skrivit i blogen i går natt och spelat gitarr, ramla Kymber in. Hon ville gå upp på taket. Jag tog med gitarren och katten som vanligt, Kym drack Johnny Walker.

Jag gjorde inte för mycket under förmiddagen, läste lite svenska dagstidningar på nätet. Tog ett bad och lyssnade på ett radioprogram som analyserade val-gamet. En jätteavancerad professor kritiserade delegat-systemet och sa något i stil med att ja, inget annat land gör på det här sättet och si och så. Fan, är det allt hans super förnäma professor examen lett till. Kan väl en tio åring från Sandhult räkna ut att ett röst-system uppbyggt på att räkna "regioner" och inte antalet faktiska röster från enskilda människor är fel och aldrig kan bli rättvist. Kymber höll på med en onlinekurs i köks-hygien och annat man måste veta för att starta eget café eller liknande. Här räcker det visst att ta en kurs på Internet, sen får man ett certifikat och då är det bara att köra på. Öppna restaurang eller vad fan som helst. Det är egentligen ingen pedagogisk kurs utan ett frågeformulär med multipal choices. Man måste svara rätt på alla frågor. Svarar man fel får man dock börja om så det verkar inte särskilt svårt att kirra ett sådant certifikat.

Tog fram brädor och borrmaskin och skulle bygga mig själv en ny CD hylla men baksmällan satte stopp och jag la mig på soffan istället och läste ett nytt fanzine jag hitta på Trash Bar igår. Low Life hette den. Små kul intervju med Jay Reatard. Vi beställde kinamat och tog lunchbrejk. Kymber började gå igenom gamla konstverk och skulpturer hon gjort för att kanske sätta ihop till en utställning... för man blir fan inte rik på Bric-A-Brac. Jag gick igenom en låda singlar jag aldrig lyssnat på, för att se om jag kan få ihop tillräckligt mycket skräp till en yardsale. Hittade tre mycket underhållande verk, som jag lär behålla...

Victor Lundberg - My Buddy Carl / Open Letter To My Teenage Son
Pat Williams Orchestra - Theme from The Streets Of San Francisco
Theme From Deap Throat

Samtliga låtar tänkte vi använda oss av på något sätt. Kanske i en performance eller kortfilm. Kym hitta en massa avspärrings koner härom dan (vi bor rätt nära ett polishus). Kan spärra av en gata i kvarteret och skapa historia. Hursomhelst, runt fyra tiden kom Charly förbi så vi körde ett spontant rep på de nya låtarna i köket. Sen gick hon igen för att fixa med en fest hennes kollektiv ska ha ikväll. Förresten kom det fram att vi har en liten crush på samma kille. Jag sa att hon kunde få honom. Jag är färdig med sånt där för ett tag. Tills jag kom till jobbet d.v.s och såg att Des Roar skulle spela... oh man, Ben, Alan, Ryan, samt alla deras vänner som är här och ser lika bra ut som de gör.... i'm in trouble.... sen är det ju förstås ett mycket bra band också. Lyssna på dom.

äntligen avslut

2008-06-05T15:03:00.000-07:00

Jimmy som också heter Darelle och ett gäng andra namn är en av mina bättre vänner. Han var tjej innan men känner sig som inget annat än en femton årig kille så det är vad han är och verkar förbli. Inget mer med det. Han ser inte ut som något annat heller; liten, kort tanig, slät hy och någon form av skejt stil. Hans tjej rådumpade honom i dagarna så han mår inte för bra för det. Jag föreslog tacos och punkspelning. Vi ska mötas upp här snart och dra till Trash Bar där The Rats spelar under gratis bar timmen som Trash alltid har mellan åtta och nio varje kväll. Wellington Ladies Welfare League och World War IX spelar på Don Pedro's men jag fick även nys om en hemlig Black Lips spelning i Bushwick senare i natt. Får se vad plånboken och kvällen leder oss. Hursomhelst behövde Jimmy en bland CD med låtar som kan linda ett brustet hjärta och dra igång en jävligt rolig sommar (måste vara ösig och allsångsvänlig!) samt vara in yer face på hans puckade brud. Jag har haft en puckad kille, som tur är funkar skivan unisex.

COULDN'T CARE LESS

GINO - HAND CLAPPIN' TIME
DR. FEELGOOD - SHE'S A WIND UP
BUNKER HILL - THE GIRL CAN'T DANCE
THE MANIKINS - CROCODILES
THE BARRACUDAS - SUMMER FUN
MARVELETTES - I'LL KEEP ON HOLDING ON
THE SWANKS - GHOST TRAIN
JOHN FELICE & THE LOWDOWNS - DON'T BE TELLING ME
MASK MAN AND THE AGENTS - ROACHES
BOBBY ROBERTS - BIG SANDY
LIME SPIDERS - OUT OF CONTROL
BLACK LIPS - SEA OF BLASPEMY
UNDERDOGS - FRIDAY AT THE HIDEOUT
REGULATIONS - I'M GOING NOWHERE
THE WAILERS - LIVEWIRE
HITCH-HIKERS - DOG FIGHT
REPLACEMENTS - CARELESS
EDDIE HOLLAND - LEAVIN' HERE
GRODES -CRY A LITTLE LONGER
MARIO MOLINO - SHAKE PSYCHO
MC5 - BACK IN THE U.S.A
THE NOMADS - SHE PAYS THE RENT
RAY SMITH - BREAK UP
THE BRAKES - BLAME IT ON THE BRAKES
PLEASURE SEEKERS - WHAT A WAY TO DIE
THE DICTATORS - FASTER AND LOUDER

Ok, så låtar som She Pays The Rent och Break Up kanske inte riktigt passar textmässigt in i singel mentaliteten. Men jag blir i alla fall pepp av dom, så det får va.

Graveyard Boogie och nya Go Go's

2008-06-04T05:22:00.000-07:00

Fin premiär på nya månadsklubben Graveyard Boogie igår. Ännu en varm sommarkväll i New York där a.m delen även bjöd på uppfriskande sommarregn. Drycker som gjorde en på ett himla gott humör, goda vänners lag samt den bästa musiken som finns... R'n'B musik från ett sent femtiotal likväl tidigt sextiotal. Steve Wynn kom dit med hans fru. Han var pratglad och sjysst som fan. Träffade honom på Dave Faulkner (Hoodoo Gurus) födelsedagsfest förra året på Magnetic Field. Men det var gratis bar och Fleshtones på scen så det var något tilldrucket och minnet från bådas sida relativt svagt. Hursomhelst, tre DJ's turades om att snurra skivor igår. Den tossiga 22 åringen från Sverige lika mycket som New York liksom kvällens iniativtagare och värdinna, jag alltså. Sjukt söta 29 åringen George, a.k.a DJ SHIMMY, från Brooklyn, men vars käkben kunnat påvisa en Skandinavisk härkomst. Phast Phreddie "The Boogaloo Omnoius", 54 (tror jag) och stans bästa DJ hur lätt som helst. Denna friska, dansanta, konstant glada och grymt hjälpsamma man som bland annat fixa in mig på Norton. Han har även typ alla skivor i hela världen. Klubben är faktiskt inspirerad av hans Wang Dang Doodle han kör varje månad på Ottoman's Lounge i Williamsburg. Liksom WDD kommer GB inneha olika musikteman varje gång. Nästa månad kommer bli något helt annat.... (oj som jag gillar att lägga ut klubbens huvudroller på det här viset...bare with me)

GRAVEYARD BOOGIE July 1st presents....
SVENSKA INVASION a night of modern punks of rocks
hosted by Emma Vikinskull

Special Guests...

JOEL & KRILLE (denimzine, stockholm)
JOHNNY B (trägår'n regular, borås)

Lär bli skoj.

Annars dök managementet upp igår och satte press. Nu har vi visst bara sex veckor på oss att spela in ett gäng nya låtar, med den nya sättningen (rå-mixat men representativt) samt möta med en ny fotograf (blev inget bra med den förra, klickade dåligt...) och ägna en halv arbetsdag åt nya pressbilder. Allt ska sättas samman till ett press-kit kompletterat med en livetagning från lördagens spelning samt EP'n från förra året som Ivan Julian producerade. Före inspelningen måste jag även träffas mer med våran nya medlem: Charly på klaviaturen, och gå igenom körer och skit. Egentligen har vi bara typ fyra veckor på oss om vi vill ha marginal för det är om sex veckor de facto som David åker över till England och träffas med dom där han vill ska signa oss och förhoppningsvis kasta pengar åt vårat håll till skivinspelning och turné. Jag vet inte om jag kan skriva vilka "de" är. Jag vet inte särskilt mycket om den här operationen över huvudtaget vilket förmodligen är varför jag ligger sömnlös nu. Fan, att det skulle bli så mycket jobb och skit. Jag ville ju bara spela i band och skriva låtar.

För övrigt är vi "nya" Go-Go's nu i och med orgeln. Förra året dillades det om ett Runaways. Jag har faktiskt aldrig lyssnat på banden och skulle ge vad som helst för att få vara typ Real Kids istället. Faaan, att dom orkar.

FY FAN

2008-06-03T11:45:00.000-07:00

Jag är sjuk och jag orkar ingenting. Diskade upp helgens disk och tvättade månadens tvätt men mer än så lär det knappast bli idag. Mår inget bra alls. Jättesjuk är jag och världens crybaby.

Kunde varit värre, man kunde ju haft ett jobb att gå till....

Förvisso har jag jobb men i och med att jag är min egen chef är det rätt lätt att sjukanmäla sig. Intervjuer till Human Being ligger o-redigerade. Gitarren känns orörd. Mitt bok-projekt har inte fått ett endast tecken på flera dagar. Jag behöver fortfarande boka ett tredje band till min Pub kväll i juni, men tror jag skiter i det och nöjer mig med två. Lådan med singlar jag köpt upp har jag ännu inte lyssnat igenom. Den senaste veckan har jag faktiskt bara lyssnat på Out Of Our Heads och The Magic Cube - en psych samling. Egentligen så snurrar samlingen mest men jag har Stones där just in case. Så fallet inte blir alldeles för likt Dick. En kille Billy berättade om. Dick var visst en kompis till hans kusin. De var väl i tonåren eller nått då kusinerna gick hem till Dick för att köpa skivor av honom. Dick sålde nämligen sin gedigna skivsamling, 50 cent styck skivan. Varför.... jo, han skulle bara äga en skiva.... Alexander "Skip" Spence - Oar.
Ni kanske fattar vad killen pysslade med...

Ikväll måste jag vara hipp och fräsh värdinna för nya festen Graveyard Boogie nere på Club Rehab. Det är fifties/sixties r'n'b tema ikväll. Mäktiga Phast Phreddie och söta DJ Shimmy gästar i DJ båset. Mycket Bo lär det bli. Phast Phreddie mejlade igår och skrev att han tänkt spela mest tidigt 60 tal, om det är OK, om det är vad som står på schemat eller om 50 tal passar bättre. Eller vill jag att han fokuserar på 40 tal....

...då vet man att man lirar med de tunga grabbarna.

Måste jag väl sätta Magic Cube åt sidan och gå igenom mina egna R'n'B singlar. Fy Fan vad det är synd om mig.

Kunger Heter Bo

2008-06-02T18:07:00.000-07:00

Fan. Saker och ting är allt bra märkliga ibland...

Senast i förra veckan var jag hemma hos en (numera före detta) vän. Han frontar ett rätt mjäkigt rythm'n'blues band. De spelar ofta förband på B.B King Blues Club & Grill till jättar som B.B King själv och, nu avlidna, Bo Diddley. Senast förra veckan förklarade vännen sicket halv taskigt stadie Bo varit i när han spelat på tant o gubba stället nummer ett här i stan B.B King. Detta enbart hälsomässigt på grund av flertalet operationer och annan skit. Uppträdandet hade visst varit helt fenomenalt. Danny (killen) är rätt få ordig när det väl kommer till något intressant (vilket kanske förklarar varför vi inte träffas längre) men på väggen hänger två inramade bilder på honom själv med armen runt kungen... Bo. Första gången träffades de två i logen efter Dannys spelning men före Bo. Bo drack te. Bo sa att det var "magical mushrooms" som doktorn ordinerat. Danny frågade om han också kunde få lite av de där magiska svamparna.... Bo bara sneglade över och sa långsamt, lågt och sten coolt... it's not the mushrooms you're thinking of boy

R.I.P Bo Diddley [1928-2008]

råkk'n'råll tar dö på mäj

2008-05-30T17:47:00.000-07:00

Vi lyssnar på Bob Hund mellan banden på klubben ikväll.

Kym kom igår och räddade mig från mitt jobb. Vi drog till Manitboa's för att promota lördagens spelning. Träffa TC från NY Waste. Han satt och pimpla bärs med David Peel så nu var vi väl mega Lennon-fans också. Han skulle visst göra oss världstjärnor i Tyskland eller vad fan han snacka om. Nåja, tåls att klä upp sig fint...eller. Efter att han lovat göra ditten och datten för bandet la jag till slut till med ett... well, maybe you should come and hear the music first... haha. Kan va bra och veta om bandet är bra före man tar på sig att ragga pengar till världsturné... i Tyskland(?). Han sa att om vi slog i Tyskland så var kirret kirrat, och hela världen skulle ligga vid våra fötter. Han kanske trodde att vi spela hårdrock. Fick hans biz-kort. Det var fint, hade Apple symbolen i ena hörnet. dope.

Sen drog vi till vidriga Kings Cross dit Kym vill gå varje torsdag. Jag hatar det. Bowery glam-metal klubb. Det var som tur var dött så vi drog till Lit Lounge. Kym drack whiskey. Jag smöra med den bedårande DJ'n och kunde lite senare inte sluta kolla på den lätt-lack-klädda go go dansaren. Vi var på nedervåningen. Det var packat, rökigt, svettigt och fullt av dansande galningar. Så vi drog till konstgalleriet på övervåningen ett litet tag tills vi kände oss färdig-promotade och åkte taxi hem till Bushwick.

Träffa en ny granne i trappuppgången. En cool rasta kille i afro. Jag, Kym, Rasta killen och katten Schmoe gick upp till taket och jag spelade sånger på gitarren medan solen gick upp över Manhattan skyline på andra sidan vattnet. Fan fint.

FY FAN FÖR DETTA JÄVLA FOLK

2008-05-29T17:55:00.000-07:00

Jävla skit hardcore-black metal-grottmans-growling kväll på Club Rehab ikväll. Stora män med burger-rester i skägget och öl spill på t-shirten där det står något i så förvrängda bokstäver att man kan misstänka det inte står något alls. Desto svårare det är att läsa bandnamnet... desto hårdare är bandet. Visst eller hur. Jag försöker vara diplomatiskt när det kommer till musik jag inte gillar. Kvalité om någon gillar det, typ. Banden ikväll är dock sjukt otrevliga mot sin publik. Skäller ut de få som är där för att inte fler är där and so on. You all have the right to die and I suggest to exercise that right, säger "sångaren" i Iconicide...ugh

Hardcore-gröten håller väl på tills elva nått. Sen runt midnatt faller Talib Kwelis månadsparty in. Folk hänger redan på dörrlåset... Tacksamt party att jobba. Alltid mycket folk, alltid trevliga, sällan dyngraka (dock ofta något ehum annat...) men i stora drag trevligt och smidigt att jobba. Får se hur sinnet ställer om sig från otrevlig brötig hardcore-metal till good vibed hiphop från underjorden...

--------------------------------------------------------------------------------------

Skulle städa badrummet idag men något annat, mycket viktigare kom ständigt i vägen...

* Sprang på Alex på Williamsburg bron häromdan och tänkte... han måste jag ju bara ringa just nu. Vi måste ju gå på museums-dejt innan han åker tillbaks tills skogarna i norra Massachusetts, dit han flyttat för att fly NYC madness. Alex, a.k.a Alexcalibur gör någon form av skruvad Punksak med Neubauten slag och Bowie referenser... Han brukar uppträda barbröstad (vilket är tacksamt...yesssss...) med ett cykelhjul fast spänt runt halsen. Hjulet ställer sig liksom som en aura bakom och över huvudet. I det "civila" har han alltid på sig röd t-shirt. Fascinerande snubbe.

* Faaan, tänkte jag, måste måla över set-listorna vi skrivit helt på måfå på väggarna i replokalen. Ser inte bra ut. Nej, det måste jag verkligen göra precis nu med en gång. Målade rött över en set list men inte över hela väggen då jag inte ville måla över citatet från "Bucket of Blood" (grym Corman rulle från '59), se bilder nedan. Andra väggen sprayades helt i svart (ok, borde ha målat för vette fan vad för bra de där spray-ångorna gjorde för hjärncellerna, kände mig lite groggy...) och skrev i rött. Båda väggarna fick några bilder att inspireras till... kände mig dock lite arty-faggig och var tvungen att fucka upp bilderna med färg och skit.

världens skönaste glidare.... Schmoe

I morrn är det gratis-fredag på Metropolitan Museum of Art. Ska dit med cykelhjuls galningen Alex. Åsså städningen... går fan inte bra.

here come's the summer...

2008-05-28T19:45:00.000-07:00

Mellan flotta besök från Denimzine kärnan samt deras GBG peeps och Bredareds finest Johan "Bullen" Olsson blir det buisness as usual även i sommar.

Vi ska spela ett gäng roliga gig...

21:a juni - Våran midsommarfest på vårat hustak, med The Rats
12:e juli - Denimzine vs. Humanbeing Lawnmower, oss med Ex Humans och Electric Shadows
26:e juli - Spelar vi med två kultiga Walters! Waldos (Walter Lure -Heartbreakers), The Bullys (Walt Stack)

I september ska vi gigga Canada i en vecka tillsammans med Birthday Boys.

I juli ska vi spela in med Jon Cummie i hans studio på McKibbin St. Blir några nya låtar till en singel Puta tänkt släppa framåt sensommar/höstkanten.

Tre roliga rock'n'roll båtar - presenterade av rocks off.. (så kallade) booze cruises:

2:a juli - The Fleshtones
26:e juli- A-Bones (två timmars båt-konsert + baseball match, NY Mets - St. Louis Cardinals)
29:e Aug - The Giraffes & Stalkers

Sista veckan i juli ska jag till Harrisburg, Pennsylvania och hälsa på min vän Eddie från Plimsouls då han är på min sida av landet och lägger gura på Parallax Projects nya skiva.

Jag och Kymber ska lära oss surfa Coney Islands utdöende vågor.

-----------------------------------------------------------------------------------

För övrigt åt jag världens bästa mat idag. Taco-sallad från San Loco till lunch och sen kom ljudteknikerns flickvän Belle med middag. Afrikansk Soppa samt Seitan Tofu och Tempura från Kate's Joint.

Om det går åt helvete med musiken blir jag matskribent. I så fall skulle det mesta med cilantro få försprång på gott betyg. Men det är ju mest bara helt rätt, som Dolemite Rudy Ray eller typ Bobby Fuller. En ren självklarhet helt enkelt.

Memorial Day Weekend

2008-05-25T18:21:00.000-07:00

Åsså var det dags för ännu en helg ingen vet innebörden till. Eftersom jag måste jobba behöver jag inte välja och vraka bland kvällens alla happenings (memorial day är i morgon, måndag - röd dag på svenska). Jag blir liksom illa tvungen att infinna mig på Club Rehabs Memorial Day partaj med fem band och DJ's...

Känns lyckat, grymt mycket folk och Jonathan från fest-gruppen New York Night Train spelar skivor mellan banden.

Freshkills känns väl mest intressant, för min del. De brukar hålla ruggigt bra, och är inte minst grymt trevliga. De kan typ beskrivas som en mix av Dead Kennedys och Joy Divison. Kul eftersom de gör något ingen annan i den här stan gör. Huvudakten ikväll är förstås Heroine Sheiks. När jag kom hit, före spelningen och började rigga upp min lilla station vid dörren möttes jag av en grymt stirrig George - bartendern. Han har spelat i en hel del intressanta band från trakten och avtjänade tre år som basist åt just, Heroine Sheiks. Jag fick inte särskilt mycket mer ut av honom men det var nog en hel del ehum... minnen från förr.... George spelar nu i Five Dollar Priests med någon från Sonic Youth, såklart... de är liksom med över allt. Nature Music drog väl mest på förköpet. Inte jätte roliga direkt. Lät som ett sämre Brittiskt E-band från 90 talets mitt blandat med någon konstig stoner-rock. Golden Error var bra när de lät Minor Threat, fast helt ointressanta när de lät som At The Drive-In. Have Mercys var bedrövliga.

Efterfesten till det här hålls av Mick Marsh tillsammans med NY Night Train på Motor City. Det är Micks söndagsklubb Exile On Ludlow St som håller hov. Jag ska inte dit. Går jag någonstans efter jobbet bör jag verkligen gå på Bowery Electric där Georgi och Christian spelar skivor ikväll. David Allen lär väl vara där, så om ingen annan från bandet drar dit måste jag väl gå och berätta hur det gick med fotografen i fredags.

Det har varit livat i stan hela dagen faktiskt. Hängde med Danny i Tompson Square Park med skateboard och hans hund. Vi käka tacos från San Loco medan någon form av Puerto Ricansk parad marcherade fram och tillbaks och runt den legendariska parken. Vi frågade oss om Puerto Ricaner verkligen firar memorial day....? Är inte memorial day en dag att minnas krig och soldater. Som är allmänt relaterad med Amerikansk stolthet? Eller krigsveteraner har väl förresten "Veterans Day" (finns den, har glömt). Är "Labor Day" som första maj? Helgdagarna i det här landet är minst sagt förvirrande.

Promenerade förbi Mars Bar och möttes av min konstnärs-vän Nathan. Han och hans vänner hade utställning mitt på gatan, utanför den legendariskt nergångna baren (fristaden på 2nd Ave...) med gratis grillat. Jackie, Jesus, Georgia och ett gäng andra mer eller mindre bekanta ansikten hängde i solskenet med varsin majskolv. De skulle visst alla komma hit sen för att kolla Freshkills....

New York hjärta musik idag då.

The Jadewalkers.... we're on the road again....

2008-05-24T19:15:00.000-07:00

Ta fram acke guran och Midnight Oil allsång a'la Varan Teatern.... vi ska ut och göra Amerikas östkust livsfarlig...

Vi ska åka och spela i Toronto till hösten med supervackra pojk-combon Birthday Boys?! Faaaaaaaaaaaaaaaaaaaaan va skoj med Canada! På vägen hem ska vi spela i Buffalo och Rochester - upstate NY.

Brooklyn och Manhattan spelning.

Efter det blir det en sväng tillsammans med The Trakes neråt: Baltimore -Maryland och Lancaster, ( ja ja ja ja ja jag vill åka till ) Harrisburg -Pennsylvania.

Kan bli svårt att pussla ihop med den där Köpenhamn spelningen i augusti men något bra bör väl allt sluta i.

....when our beds are burning!!!!!

ännu en helg av musik...och jobb

2008-05-24T17:28:00.000-07:00

FREDAG

Vi skulle ju eftermiddagsrepa (1pm) med bandet. Trummis-Karen dök dock inte upp. Hon går M.I.A på oss då och då. Så vi (jag o kymber) svor och svor. Sparkade henne från bandet, började oroa oss, tog tillbaka henne. Svor ut henne igen osv. Vi spelade igenom några nya grejer jag skrivit och sen klippte Kymber mitt hår. Lite senare dök en fotograf upp som managementet skickat. Planeringsmöte angående den här foto-sessionen. Kymber skötte väl snacket med lämpliga miljöer och ljussättning. Jag satt mest fånigt i solglasögon och spelade svår (ja, jag blir precis så töntig i band-biz-sammanhang.

Senare på kvällen promenerade jag bort till Club Rehab för ännu en kvälls arbete. Hårt blev det. Och sjukt stressigt. Rolling Stone Magazine presents Bob Dylan Birthday Bash. Band med på billen var väl Mooney Suzuki, Albert Hammond Jr Band, Adam Green, The Pierces, Hymns, Strokes-Nikolai och några fler hipster-coola ansikten från stan. Banden ville inte ha något förköp så jag fick infinna mig på plats halv åtta trots att musiken inte började fören 10pm. Utsålt på en timma och en milslång gästlista. Regina Spektor dök upp med en vän och jag tänkte på när jag och Johan var på NYC besök hösten 2003 (tror jag, 17-18 års ålder) och såg The Strokes på Madison Square Garden Theatre Stage med Kings Of Leon och en då helt okänd Spektor som förband. Kom inte ihåg vad vi tyckte men det var säkert ok för våra då, hittills oprövade musik-öron. Resten av kvällen, fredags, (musiken slutade runt 2am) fick jag stå med den biffiga-säkerhetsvakten Moses och kolla stämplar samt bråka med biz-folk om gästlistan och max-antalet folk som, enligt brandmyndigheten NYFD, är tillåtna att vistas inne i konsertlokalen. Rockborgen all over again.... Ballad Of A Thin Man var bäst. Vem som sjöng den vette fan, men den satt fint. Fick mig och tänka på min beat-poet farbror Cliff.

Rolling Stone DJ'n på övervåningen spelade Mando Diao - det kändes lite märkligt. Kymber kom förbi för att dricka gratis på min jobb-nota. Jag drog dock till min vän Danny som bor runt hörnet på tionde gatan och spelade blues gitarr. Fick nog av NYC klubbliv for once...

LÖRDAG

Trummis-Karen ringer och väcker mig runt noon. Det hade varit major drama med något gamalt ex från high school tiden (typ två års sen för hennes del). Killen hade visst blivit helt Roky i hjärnan på syra och börjat skicka hotfulla brev till Karens mamma för att få denna arma moder att övertala Karen att bli ihop med honom igen. Så hon hade fått spendera hela dagen på polisstation för att anmäla snubben samt ordna fram besöksförbud. Helt godkänd ursäkt för rep-frånvaro... Så vi repade idag istället. Drack iskall sparks on the rocks. Kymber färgade Karens hår. Charlie -nya bandtillskottet på orgel, ja, hon satt väl mest och snacka skit. Mig retade de mest halvt ihjäl,för att jag sjöng med i More Than A Feeling skithögt från duschen. Fan, classic rock radio = dusch radio. Det väl alla, enda anledningen radio stationen överhuvudtaget bör existera....

Dyker ner på klubben som vanligt och börjar jobba när ett av banden som ska spela kommer fram för att snacka gästlista. B-Cups från San Francisso, de har inte spelat än så jag har ingen aning om hur de låter eller om de är bra. MEN, jag kan säga att det är ta mig fan det trevligaste bandet jag träffat på länge. Fyra kvinnor i typ 30 års åldern och på två minuter hade det redan fixats västkusts-turné med oss och dom och hela karusellen. Deras gästlista bestod av följande instruktioner... if anyone from Black Heart Records shows up... well.... suck their cock...hahahahahaha, but no, not really, just be nice and let them in. ok, cool.

ok, eh, thanks? eller?

Blir säkert en bra kväll, nu ska jag och ljudteknikern beställa kinamat. Whoo Hoo!

På övervåningen spelar DJ'n den skönaste Mats Nileskär-soulen och ute vilar kvälls-för-sommar över hela New York City

-------------------------------------------------------------------------------------------

förresten, B-Cups var väl inte riktigt min grej.... som jag brast ut till ljudtekniker Gabriel:

they're like a female Mötley!
varpå Gabs svarar...
Right. Call Kenny! ( klubbens sleaziga stoner-rock ägare)

Bortglömd New York skiva # 1

2008-05-22T19:50:00.000-07:00

The Dictators - Manifest Destiny 1977.

Adny Shernoff svänger över till keyboards - efter att kort lämnat bandet och blivit ersatt av Mark "The Animal" Mendoza på bas. Låtarna, låtskrivar-geniet(shernoff) vanligtvis fått till, fick han till även på denna skiva som fick följa upp magnifika debuten Go Girl Crazy ('75). Skivan kanske inte floppade rent försäljningsmässigt i och med att den faktiskt bröt sig in på Billboard listan. Anledningen till att ingen någonsin pratar om den kanske istället ligger i hela "sell-out" tjafset. För ja, skivan låter ju lite som Cheap Trick, något mesig fast stor och rymlig. Men vad fan gör det när den är så bra. Med Sandy Pearlman vid roddet och gamla Blue Oyster Cult minnen som ledstjärna blev ju Manifest Destiny något helt annat än vad de andra white castle-punksen i stan kunnat drömma om att få till. Släpper man en "punk" skiva i arena-rock tid (girl crazy) och arena-rock skiva i "punk" tid, bör väl det räknas som "punk" om något? Speciellt när "punk" var yesterday's news ('77), i alla fall i New York.

Låter det förvirrande? oh well...

Grymt underskattad Dictators platta hur landet nu än ligger. Så jag slår ett slag för den.

Exposed? Hemskt gärna.

New York Times en majdag år 2008

2008-05-20T18:09:00.000-07:00

Framsidan till arts delen i New York times hade faktiskt två genusskruvade artiklar.

THIS ONE GOES OUT TO THE LADIES AND THEIR FRIENDS

Artikeln täcker den där filmpremiären som varenda tidning skriver om den här veckan. Sex and the City - the movie. Bara den här veckan lyder Mercedez Benz reklam "get Carried away". Filmens premiär tog ledning över trötta Indiana Jones, i förhandbokade biljetter. Kvinnor från hela landet har bokat Manhattan resa och vissa säger sig ha planerat för detta sedan månader tillbaka(!). För 130 dollar kunde man, vid sidan av själva filmen, få en guidad tur över de fyra singel-kvinnornas hot spots. Hundratals kvinnor nappade på erbjudandet. Filmen slår också smått rekord i grupp-bokningar i antal som kan liknas med nörd-nischade filmer som Star Wars och Rocky Horror Picture Show. Över hela stan ser man Time Out framsidan med de fyra och texten NO SEX!. New York Times raljerar över att det till majoritet är kvinnor och gay-män som bokat biljetter till filmen samt alla jippon runt omkring. Jag har lite svårt att se nyheten i detta? Vissa skriver nästan upprörande om hur Sex and The City slagit Indiana Jones i media-bevakning och box office slam. Men det är klart, det är ju också män som härjar. Kvinnorna säger inte så mycket. Antingen ska de gå och se rullen på fredag eller så ska de inte det. Det är liksom ingen big deal, inser inte gubbarna i media detta?

Själv ska jag jobba på New Yorks största Bob Dylan tribute som körs varje år. Bob Dylans Birthday Bash presented by Roling Stone Magazine, hålls i år på Club Rehab. Förresten är det någon i Strokes som ska spela som INTE heter Albert Hammond Jr, de andra lever alltså fortfarande....

CHICAGO SET FOR OPENING OF R.KELLY SEX TAPE TRIAL

R.Kelly som short eyes fallet. Chicago har verkligen dribblat bort all form av trovärdighet vid det här laget. Liksom Al Capone fallet, i samma stad, för c.a 80 år sedan är det möjligt att Kelly fälls för något som inte alls har med tonårs-sexet att göra. Capone var rå-gangster med mord och rån under bältet. Han fälldes dock för skattefusk. Varför Kelly lär bli fri från sex-med-minderårig anklagelser har att göra med att flickan i sex videon, som hittades för 6 års sedan (ja, det har gått sex år!) hävdar att det inte är hon. Alltså, skulle åklagaren använda henne som vittne, vilket de bör i och med att hon spelar huvudroll, kommer hon simpelt take the stand och säga that's not me. Chicagos stad har alltså drivit fallet i över sex år, startat en stor jävla mediacirkus och satt in en herrans massa resurser, för att fälla Kelly för antingen ingenting eller något helt annat. Kelly har på sin behalf släppt skivor under tiden och kallat sig the Pied Piper of R'n'B. Den ursprungliga Pied Piper använde sin musik att locka unga flickor till sin bädd.... Hela rättsfallet är ett stort skämt och Kelly skrattar hela världen i ansiktet. Han sjunger till och med att om han pröjsar för cheesecaken och parkeringen... ja då ska väl han få något i gengäld. Typ att pissa på flickorna. Något Kelly gör i slutet på videon man till en början kunde köpa på gatan för så lite som 10 dollar. Fallet borde vara glasklart men inget kommer hända. Läser M. Gigi Durham -professor vid University of Iowa jämföra fallet med Michael Jackson. Det tas mycket hårdare på när pojkar blivit övergripna än flickor. Jackson är folkligt fälld som vår tids största svin och konstigaste kändis-psycho medan Kelly är P.I.M.P och lär gå fri.

this one goes out to the ladies.....

we're fucked

2008-05-19T12:10:00.000-07:00

Kyms hårdrocks pojkvän Michael kom hem till oss igår kväll efter drygt en månads turné i södern. En kväll delade hans band bill med ett svenskt band. Namnet har redan flytt minnet (sorry men jag bryr mig faktiskt inte alls). Hursomhelst, han sa att de hade en låt om USA. Låten hette You're Fucked och det var även det enda sångaren sjöng (skrek...) genom hela låten. Nästan lite sött hur svenskar envist måste racka ner på USA trots att Sverige och Norden bara bli mer och mer amerikaniserat.

Jag vill inte sätta mig i skiten eller nått. Men jag blir som trött ibland på hur folk ter sig när det gäller att klaga, moralisera och fördöma andra länder och dess landsfolk. Jag bor här, i U.S.A. Alltså fördömer jag all skit jag måste leva med, på grund av landets lagar, poliser, välfärd, politiker m.m. Varje dag hatar jag klasshierarkin inom den Amerikanska skolan och ute i samhället. Hur landets ledning systematiskt lågutbildar deras medborgare, även på hög nivå (college, sicket skämt - skulle kunna jämföras med den svenska högstadieskolan). Hur man ytterligare försvagar sitt folk genom drogliberalism och allt för dyr och dråplig sjukvård. Men vad vet ett simpelt, kortfattat svenskt hårdrocks band om det? Egentligen? please...

Jag menar, jag tycker Pinocchio statyn i Borås är skitlöjlig och förstår inte hur man kommer på tanken att mäta sig med Göteborgs Poseidon med en Italiensk lögnare. Inte kommer jag skriva en låt om hur fuckade ni, kära ullsax-vänner är för det. Ni tycker väl som ni tycker om den. Vissa gillar den och vissa inte. Men jag bor inte där längre och förlorar därmed min röst.

Lyssna på Bobby Lee Trammell och hans Arkansas Twist. Amerika kanske är dömt till döden men rock'n'roll musiken lär leva för alltid i och med att den föddes här. Detta med Rotmosrock samlingen i åtanke.... den första svenska rocken 53-59 (utgiven av Svenskt Rock Arkiv). Den är i och för sig också mycket bra, men snälla... går knappast att jämföra. Alltså, fucked?

New York skiva

2008-05-17T18:27:00.000-07:00

Jag vet att det är sent och så. Det här inlägget hör väl mer till något man gör runt årsskiftet. Som en del av den, för bloggaren, obligatoriska årskrönikan.

Hursomhelst, förra årets New York platta släpptes 1978. Trots att det är förra årets soundtrack för mig i New York hur lätt som helst lyssnade jag inte på skivan en enda gång. Jag har inte lyssnat på den i år heller. Helt ärligt tror jag den blev kvar i flickrummet hemma på Gamlalandsvägen. Men jag har lyssnat på den. Om jag har. Skivan var liksom nästan uteslutande det som rustade mig för trippen. Hemma i Sandared kunde jag se hur New Yorks gator svängde och var precis lika coola som tongångarna från pappas slitna och smårepiga ex, jag tidigt tog över. Jag tänkte att om så var fallet behövde jag illa kvickt flytta dit och posha upp mitt gråa, avstannade och hopplösa svenne liv. Det blev la som man tänkt sig.

New York låter och beter sig som Some Girls till 100 procent och lär bli även årets New York skiva. Så är det sagt, slipper jag skriva årskrönika.

gubb o rock # 2

2008-05-16T17:33:00.000-07:00

Sitter nere på klubben och lider av bandet The Drew Blood som står och spelar på scen. Ok, jättebra musiker är dom åsså ett jävla elpiano. Tänk er Bob Seger och Bruce Springsteen ligga i sked. Så dåligt är det.

Vad är man för slags människa om man skriver textrader som when I was young I used to suck cock. Eller vad sägs om följande låt där verserna drivs på rock'n'roll is the devil.

Det är fullt i lokalen och jag vill helst bara skjuta sångaren i och med att det verkar vara hans show. De andra i bandet lyder säkert bara order. Som den amerikanska soldaten.

Sångaren tar i så att han spricker men tyvärr så gör han inte det utan fortsätter att döda mig långsamt.

gubb o rock

2008-05-14T17:11:00.000-07:00

Kajsa Grytt var skitbra på NuBlu igår kväll.

Jag tror att "gubb" och "rock" -konflikten jag allt som oftast brottas med förvärrades igår. Känner mig i vart fall lite tom och vilse i och med att jag insett detta. Mycket tack vare tant strul -mötet. Jag har väl aldrig haft kontroll över mitt sätt att förhålla mig till den drygt nittio-procentiga gubb-sfären jag befinner mig i. En del kom upp till ytan igår så nu är allt vad förhållandesätt heter verkligen åt helvete. Tänkte nog inte ens att det var möjligt att nå 48 bast som kvinna i en gubb-värld utan att rucka på vissa saker.

Vet fortfarande inte om det är möjligt.

En kille som spelar gitarr i ett mycket populärt NYC band sa en gång till mig att aldrig skaffa mig ett "tjej-band". Att det är en ren slump att jag är tjej, eftersom så bra som jag är kan ingen tjej i världen vara. Jag tror att han trodde att detta var något snällt att säga. Jag undrar mest hur man kan hata kvinnor så mycket som han verkar göra.

För övrigt verkar alla tro att vi ska gå och bli störst i världen nu bara för att vi är ett "tjej-band". Jag blir mest förvirrad och undrar lite hur det ska gå till. Om män bara bryr sig om kvalité, och om rock'n'roll konsumenter till störst del är män... det går liksom inte ihop. Om tjejer bara är goda för snygg utsikt och inte kan spela, hur kommer det då sig att tjej-band kan sälja skivor och nu bli "skitstora" ?

Man blir ju nästan förvånad över hur stillastående rockvärlden faktiskt, fortfarande, är.

Clean Teens splittras eller byter namn

2008-05-14T13:44:00.001-07:00

Häromdagen när jag promenerade hem från stan, över bron träffa jag på Shingo. Denna världens-snyggaste-japan, liksom basist i The Back C.C's hoppas av sin cykel och slog följde med mig över bron.

Han berättade i alla fall att Clean Teens förmodligen ska splittras eller byta namn. Dave ska flytta från stan. I och med att Charles redan startat ett nytt band: The Vindicators och Alessandra har sitt Shop Fonts känns Clean Teens rätt oväsentligt. Ingen vet väl vem trummisen är ändå.

Tja, de la lika bra att starta nytt. Den här staden behöver några fler ny-gamla The namn för band att "garage-rocka" bakom....

Tant Strul

2008-05-11T18:00:00.000-07:00

Sitter som vanligt nere på klubben och jobbar dörren då bar-manager Kenny dyker ner och förklarar att det sitter Stockholmare vid hans bar en trappa upp. Givetvis dyker jag upp för att se vad det där är frågan om. Tro fan inte att Kajsa Grytt sitter där då. Hon ska spela på NuBlue på Ave C på tisdag. Jag är rå-given.

Fan vad livet kan vara grymt ibland. Hon var rå-trevlig trots att jag stammade fram suddiga ord om ingenting när jag förstod vem jag pratade med. Jag bad lite försynt om ursäkt att jag inte kände igen henne först - vilket jag inte gjorde tills hon sa att det var Kajsa Grytt som skulle spela. Hon svarade med att det var ok: jag hade inte flätor förra året - ledigt.

dancing in the streets

2008-05-11T17:35:00.000-07:00

Varje dag promenerar jag från mitt hem i Bushwick, Brooklyn till klubben där jag jobbar på Ave B, Manhattan. Cirka en timmas promenad där halva tiden fördrivs på Williamsburg bron. Så jag gjorde ett litet experiment idag. Gjorde mig uppmärksam på vad man hör när man promenerar från en stadsdel till en annan. Och det kändes rätt intressant måste jag säga, check it out.

Route: Jefferson St två blocks till Broadway. Broadway hela vägen till Havmeyer där Willie-bron startar. Bron över till Delancey St, Clinton St. som sedan (över Houston St) övergår till Ave B. Routen slutar vid andra gatan.

Det intressanta är att på Brooklyn delen av routen vart det ett konstant flöde av musik på gatorna. Väl på Manhattan... ingenting. Inte ett knyst. Trots tung trafik och tusentals männsikor i shopping/lunch-brunch hysteri framör en så är Manhattan är grymt tyst ö.

Det första jag möts at när jag stiger ut från porten på Jefferson St är.... WAR!!! what is it good for absolutely nothing, now say it again uh uh uh!. Ajjemän, Drygt två minuters promenad passerar jag en snubbe med old school beatbox spelandes Edwin Starrs megahit War, på trottoaren, bara sådär. Resten av promenaden möttes av salsa rythmer frånnågra bilar med nedvevade rutor, hiphop från affärer med vidöppna dörrar, Motown från någon bar och en kristen tillställning som stod och spelade protest sånger på busstorget vid bro-starten. Vette fan om det är en sekt eller nått. Jesus Is Lord står det i vilket fall som helst på deras banderoll. En skäggig caucasion, nästan amish-liknande gubbe på gitarr och en ung hispanic tjej på sång.

Trots att musiken runt om gatorna inte alltid är min grej gör det något med en. Något bra. Man blir ju lycklig av att höra musik, och på något sätt tror jag att även musik man vanligtvis inte lyssnar på inspirerar en. Rytmer från gatan ni vet.

Ännu ett bevis på Manhattan som en utdöende metropol?

Charlie Feathers & Roky Erickson

2008-05-10T19:39:00.000-07:00

Norton Records tre volymer av Charlie Feathers material släpps om knappt en månad. Mer info tba här och på nortonrecords.com.

En två timmars Feathers special kommer sändas på WFMU med Billy och Miriam och en jävla massa Charlie. Sänds live i radio, men arkiveras också på nätet för er utlänningar. Datum, tid och allt tba.

http://www.wfmu.org/

WFMU 91.1 JERSEY CITY, New Jersey

Det blir Roky Erickson & The Explosives, live (dubbel!) på Norton snart också. Jag har hört skivan och broder/syster.... Det är det bästa jag hört med Roky någonsin. Köpt skivan när den släpps om ett par veckor. Köp sjuan, Wait For You redan nu!

skivmässa på Warsaw

2008-05-10T19:34:00.000-07:00

F.I.Y, ny skivmässa i stan!

Det kommer hållas en skivmässa sista helgen i juni på grymme Poland stället Warsaw, i Greenpoint, Brooklyn. Runt 40 dealers. Norton kommer stå vid två bord.

Skivor som ni säkert behöver hemma i samlingen, kielbasa, piroger, zyewiec öl och annat skoj.

Mer info tba.

Danger Galore

2008-05-10T16:03:00.000-07:00

En ny fest har sett dagens ljus! Den kanske kommer att kallas Danger Galore. Det tyckte i alla fall jag och Jake Rat igår. Jag har alltid tyckt om ordet galore och biz-mannen tillika skivbolags direktören Jake backar upp namnet med att det låter gay. Uppenbarligen vill man locka dom gala-stinniga queer killarna. Kommer gay-sfären kommer tjejer, och med tjejer kommer också hetero killarna.

Vi har redan haft två Danger Galore, utan att vara medvetna om fest-konceptet. I mars spelade, förutom The Rats som lär bli husbandet, The Jadewalkers, Abducteens och The Back C.C's. Jag, Brendalicious och Chris Teenager spann skivor.

Satt i dörren igår, medan banden spelade och diggade Brendas grymma pubrock val på skivspelaren. Hon hade med sig en gäst. Jag tror han heter Greg, eller så hittade jag bara på det igår, för att han a) liknade en ung Greg Shaw och b) spelade ett konsist set av powerpop singlar från just de tidiga Bomp åren. Efter sista bandet spelade jag och Brenda skivor tillsammans tills barpersonalen slängde ut oss en halv timma för tidigt! Skandal! Klockan var bara halv fyra men Greenpoints MC-näste nummer ett Matchless hade fått nog av dansen.... på bordstolarna...

Banden:
Organs
Nytt band och ruggigt bra. En brötig trio med grym energi och sjyssta låtar. Trist att deras trummis slutade i bandet direkt efter spelningen bara....

The Rats
I Don't Understand It som singel nu!!!

Gulag
Gulag blir bättre hela tiden. Skönt att grabbarna från Forest Hills börjat spela ute igen och gjort något med sitt band. Förr när det var Gulag spelning var det inte sällan någon i bandet "glömde" att dyka upp. Detta kunde ibland leda till bisarra utspel på scen med sångare Corey som enda bandmedlem.

Fishnet Stalkers
Från Baltimore. Jag har träffat killarna flera gånger när jag har varit nere (Baltimore) och spelat själv men faktiskt aldrig sett eller hört Baltimores, just nu, mest hypade rock'n'roll band. Jag trodde verkligen inte att jag skulle gilla Fishnet Stalkers i och med att Jake beskrivit deras musik som "cock-rock". Testesteron-fylls var det. Skrevade poser, "feta riff", två som körar i samma mick genom att luta sig sådär sleezigt med huvudet. Killarna hade dessutom (såklart) tio gånger så mycket utrustning på scen. Stackar och allt, ni vet. Men det lät såpass Skandinavisk rock att mitt nordiska blod började cirkulera fortare och jag kunde inte annat än tycka om kuk-rocken. Sådär Hellacopters Payin' The Dues-eran samt första Glucifer trivsamt. Utsikten var inte dålig den heller. Som min vän Patti sa, they're pretty easy on the eyes....

Kvällen slutade alltså i att jag och Brenda Djade "tag-team" (varannan låt) och dansade jävel med "Chas the Gas" Charles Gaskins. Det var så kul att något uppenbarligen gick sönder och vi blev ombedda att gå en halvtimma tidigt. Men som Danny Bastard sa när han blev utslängd från Fontana's förra året....

I was gonna make a scene, but I was ready to leave

Nästa Danger Galore hålls på samma Matchless Bar, den 18:e juli. Förlägg semester genast!

out of this world....

2008-05-09T16:27:00.000-07:00

En vän till mig har slutat röka för typ tionde gången, som så många andra plågade rökare. Han grubblade härom dagen på att han fortfarande blir så förvånad på hur hans kropp reagerar när han fimpar. Kroppen bygger liksom upp någon sorts hälsa igen genom att harkla upp en massa skit genom halsen. Han tyckte att han borde veta att han blir slemmig och konstig runt om bröstkorgen och i halsen, vid det här laget. Han har ju ändå slutat röka såpass många gånger.

Jag tror jag får ungefär samma känsla med viss musik. Jag blir liksom förvånad att musik kan vara så bra. Att något överhuvud taget kan vara så bra. Trots att jag varit med om just den musik-upplevelsen miljontals gånger förr.

Precis så kändes det i vart fall när jag fick på Gino Washington idag.

Det var allt, nu ska jag iväg och spela skivor på Matchless Bar i Greenpoint och det ska bli förjävla skoj.

från Slaugther Devils till Lenny Kaye

2008-05-08T17:40:00.000-07:00

Mitt fåniga alterego Monster-in-Älvan och fejk-bandet Slaugther Devils spelade sin första spelning på Otto's Shrunken Head igår.

Detta band, Slaugther Devils (jadewalkers pseudo-band) hade aldrig repat. Tanken var att vi skulle haft en band dag före spelningen. Det blev inte riktigt som vi planerat...

09:00 a.m - vaknar på soffan (jag ramlade nästan ner från min loftsäng häromkvällen, vilket gjort mig skraj så nu sover jag på soffan)

1:00 p.m - Bas-Kymber vaknar

2:00 p.m - Trummis-Karen ringer. Hon hade visst glömt av att hon skulle ha inskrivning på LaGuardia Colleget och kan omöjligt repa - vi visste inte ens att hon skulle börja plugga, vet inte med mig att hon någonsin pratat om att gå på college. Hon vill ändå spela samma kväll och undrar om hon kan "wig it at the show". Skulle inte tro det.

2:05 - 3:00 p.m - Jag och Kymber ringer runt halva staden för att hitta en ersättare. Kymber kompis Soro från ett Tv-reklam-jingle band nappar. Soro är dock ingen trummis. Hon spelar gitarr, men här spelade det liksom ingen roll längre. Vi ville bara ha en tredje person on board.

3:30 p.m - Kymber lagar lunch och jag spelar skivor.

4:30 p.m - Jag och Kymber börjar gå igenom vilka låtar vi möjligen kan spela på giget om ett par timmar.

6:00 p.m - Jag tar en lång dusch. Kymber går och köper några öl.

7:00 p.m - Soro anländer. Vi spelar upp låtarna för henne och snackar skit.

7:30 - 8:30 p.m - Slaugther Devils repar för första gången.

8:30 - 9:15 p.m - Ombyte, utsmyckning m.m

9:15 p.m - Vi packar in oss i Soros bil och åker mot Manhattan

9:30 - 9:45 p.m - Vi letar parkering runt om 14:e gatan och Ave A/B

10:00 p.m - Soundcheck

10:30 - 10:50 p.m - Demon Ögon, Ängla Ögon och Monster-in-Älvan spelar sin första spelning bakom bandnamnet Slaugther Devils. Vi sa att vi kom från Europa och var allmänt uppkäftiga bakom våra solglasögon uppe på scen.

Vi kände ingen. Det var så sjukt konstigt. Vi spela jävulskt dåligt, men fick sjukt mycket jubel och pengar (man spelar för hinken på Otto's). Det andra bandet skulle visst vara något jävla Duran Duran coverband. Hela grejen var ju att det skulle vara covers. Fast dom spelade egna låtar. Å andra sidan såg det ut som bandet ledde någon form av New Romantic-revival. Sångaren hade vit kostym, rå-tajt runt skrevet. Alla var sminkade, taniga i kostym. Grymt obehagliga killar. Stod skitnära en och log hela tiden när de pratade med en. Alla som var där verkade dyrka oss. Småtjejer som kom fram och fråga vad våran myspace/facebook var. Jag sa att vi fanns på slaugtherdevils.com. T.V Sound, det där andra bandet var förmodligen bland det sämsta jag sett/hört i hela mitt liv. Soro åkte hem. Jag och Kymber drog och käka kyckling lite längre upp på gatan. När vi kom tillbaks höll Simon LeBon-kopiorna fortfarande på att åma sig på scen. Vi tog våra grejer och stack. Vandrade ner Ave A till baren på 2:a gatan där vår vän Lynzerr firade hennes födelsedag.

När jag stiger in på 2A baren blir jag snabbt stoppad av en mycket bekant man med svajjande grått hår. Lenny Kaye är där och dricker en drink med John T från Niagara/Black & White/Bowery Electric bar-imperiet. Visar sig att Lenny precis kommit hem efter en spelnings-vända i Norge med Patti. Jag har träffat Lenny ett par gånger men det har liksom aldrig klickat. Jag har tidigare fått för mig att han tycker jag är lite väl braxig och omogen. Igår var han dock helt uppe i vad jag sysslar med. Kramade om mig och ville komma på mina spelningar bums. Jag skulle promt ringa så fort något var på gång. Han sa att han verkligen gillar att gå ut och se på rock.

Vi åkte hem runt två tiden. Avslutade kvällen med att dricka te på taket och spana ut över Manhattan på andra sidan sundet....

Dagen efter, idag rättare sagt, jobbade jag på Norton som vanligt. Tog mig hela dagen att sortera Billys egen singel samling, modernt: från 70 och framåt, i bokstavsordning samt plocka ur dubletter, tripletter. (Dave Edmunds relaterat tog för övrigt upp typ tre lådor). Vem kommer inte förbi för att säga hej och lyssna på Billys "nya" fortune (gospel) 78or .... om inte hans bästa Fortune-nörd-bästis... Lenny Kaye. Han sa att jag var en punk favorit. Billy sa att det i så fall bara var mot honom (Kaye) jag var punk. Att jag annars bara pratar om Wynonie Harris.

Jag fick inte en syl i vädret. Men vem fan vill prata när ens idoler pratar så trivsamt om dig (mig).

Fler gig på G

2008-05-07T12:22:00.000-07:00

BBQ Mark Sultan - Don Pedro's
Lär spöa upp det mesta den här månaden, trots att King Khan halvan uteblir.

Disfear - Club Europa
Egentligen gillar jag inte hardcore alls, men Disfear har ett så bra driv att det bara inte går att förneka dem.

X / Detroit Cobras - Filmmore East at Irving Plaza
Cobras har man ju sett hundra gånger och det är väl fun 'n' games och allt, men som support till X. Jag tror fan jag spricker av iver!

A-Bones - Booze Cruise (rock'n'roll båt!) till Mets/Cardinals match på Shea Statium!
Trots att jag är född i Queens, tillhör jag Yankees fanskara över Mets. A-Bones är dock grymt hängivna Mets fans, och alla är väl A-Bones fans... det är ju ändå förvaltning av rock'n'roll historien vi snackar om.

Gig på G

2008-05-06T18:07:00.000-07:00

Wanda Jackson - Knitting Factory
Den finaste komplimangen jag fått var en främling vid Dicken Manitoba's bardisk som sa att jag liknade fru Jackson. Hon höll nästan otippat bra förra året så det här ska bli skoj. Då spelade hon också på Knitting Factory. Ett spelställe som bokar alldeles för dåligt nuförtiden, synd i och med att det är en såpass trivsam lokal.

Suicide - Club Europa
biker-outfits, check
shades, check
världens coolaste 60 åringar Vega och Rev, check check
Förra året raljerade Frankie Teardrop stort och underbart utdraget, gratis nere vid hamnen och turist mähä't Southstreet Sea Port. I år spelar cyber-punk duon på kass polsk nattklubb i Greenpoint. Jag och Mister Starspangle Tommy Volume är lika givna som Extreme är för idioten som tar med sig acke-gura till lägerelds-myset.

Milk 'n'Cookies - Maxwell's, Southpaw
Peppet ligger kvar från förra årets powerpop festival (Radio Heartbeat) på Southpaw.

Mudhoney - Highline Ballroom
Världens bästa, existerande liveband, vid sidan av Fleshtones. Highline spelningen blir typ femte gången på två år, jag ser Mark Arm och Steve Turner snacka skit på scen. Highline Ballroom är förövrigt främmande mark för undertecknad. Känns lite oroande måste jag säga. Dels tror jag stället är lokaliserat inom midtown Manhattan området. urgh. De har även bara haft en bra bokning, så vitt jag vet. A-Bones - och den spelningen blev inställd.

Black Lips - Maxwell's, Music Hall of W.Burg
Om jag sett Mudhoney fem gånger på två år bör Black Lips ligga på minst dubbla antalet. Det får tala för sig.

inne och ute listan

2008-05-06T17:37:00.001-07:00

Det är så svårt att hänga med coolhets-faktorn här i stan. Den svänger ju så jävligt. Vad som är inne respektive ute byter nämligen oftast plats med varandra. Det är så man får de nya trenderna. Det som var ute tidigare kan man ge sig fan på blir inne efter att det som vart inne ett tag blivit mainstream och allmängiltigt

Musiksmak är ett bra exempel på en inne-ute-ute-blir inne företeelse

Först skulle det vara 60 tals garage-punk. High school band från diverse hålor i den amerikanska midwestern som kör standards. Varvat med Northwest-garagen. En dos med UK freak beat är i dessa perioder smått obligatoriskt. Samtliga Chocolate Soup band till exempel. I och med att hipsters DJar blev ju dessa skivor snabbt en självklarhet och varenda kotte med pappas kreditkort sitter framför eBay och surfar runt på skivsamlar konton. Då börjar man gilla gamal soul respektive r'n'b istället. Gärna från den amerikanska södern och Detroit (inte motown!). I och med att ingen mäniska med fungerbart gehör kan tycka illa om svängiga baptist toner lär det vara svårt att ha en sådan genre för sig själv.

Så vad gör man när mainstreamen börjar gillar undergrounden?

arena-rock?

Hippa NYC rockers faller för tillfälligt in i två kategorier:

Metal/Hårdrock - Judas, UFO, Maiden, Sabbath m.m m.m
Glam/Pop - Abba, Sweet, Roxy Music, Kate Bush m.m m.m

Det finns dock ett par band som alla alltid gillar oavsett trend-förändring, och de är inte särskilt obskyra alls....

Beach Boys
Dictators
Ramones
Stones
Who

2008-05-04T20:17:00.000-07:00

Måndag är 5:e maj. Inget märkvärdigt i Svedala Rike kanske men runt dessa krokar... Jag ger er en ledtråd, hur säger man femte maj på spanska?

Tex-mexarnas egna Valborgsmässoafton.... Cinco De Mayo Kymber Lee NYC och Keith Marlowe spelar plattor på Double Downs egna Drinko De Mayo fest. Traditionen är att man bygger en så kallad piñata som man slår livlös och i bitar. En papp-skulptur typ. Kymber skulle bygga en som ser ut som George W himself. Shit, han måste fått så grymt många pinjatas de senaste åren att konsthallen ute i Long Island City (PS. 1) inte ens skulle räcka till med utrymme.

Resten av veckan kommer se ut såhär...

Slaugther Devils = The Jadewalkers.
Vi har aldrig repat men bestämt oss för följande set list:
Til' The End Of The Day
Louise
Cold Dark Night
What A Way To Die
Let's Live For Today

Life´s a gas!!!

Tyvärr missar jag Phast Phreddies Wang Dang Doodle på fredag. Han kommer köra en Superfly 70's funk kväll (no disco!) tillsammans med Mr Fine Wine (WFMU, 91.1) på Ottoman's Lounge i Williamsburg. buu huu. poor lamb.

RIOT SQUAD

2008-05-04T20:11:00.000-07:00

Polisen kom och stängde ner Rehab i torsdags. En kille med gitarr stod och spelade myspysig alt. country när 25-30 uniformer stormar in, gormar, ropar och evakuerar hela lokalen. Chefen hade varit en dag sen med att betala en fjuttig böter. Killen med gitarren kommenterade fyndigt, uppe från scen, this always happens in the east village. Ett franskt indie-pop band vid namn Ladybird fick inte spela och förlorade på så sätt hela sin resersättning de räknat med från underhållnings-metropolen New York City. Jag, ljudtekniker Gaby och bartenders George, Michelle och Spencer gick också luspanka hem.

Eller ja, inte hem. Vi drog med fransoserna på Otto's Shrunken Head och drack Mai Tais. Tyckte synd om de tanigt timida killarna.

Vi har öppet nu igen.

Tyvärr ligger klubben fortfarande i East Village...

2008-05-01T15:26:00.000-07:00

Vi hade valborgsfirande här hemma igår. Det var kul.

En trasig kvinna stod och sålde bråte, korsningen vid Graham ave & Meserole St. Hon var väl både ovetande och i stort behov av pengar för jag lyckades köpa Brunswick, Dot, Roulette och Phillies Records singlar i orginal för 50 cent styck. Och p.s, allt var före 1970. När jag kom hem låg där dessutom ett brev med en skiva från björnfamiljen, via Göteborgs landsbygd. Kombinerat med de 20-30 tal singlar från tisdags, typ 15 jag plocka med mig igår och skörden från helgen, har jag lite att göra.

Allt är snorbra. Tror vi måste ha en till fest ruggigt snart. Det är till exempel så sjukt mycket som händer på lördag att jag kanske gör bäst i att stanna hemma. Förutom Hullabaloot spelar The Choke/Bellmer Dolls/Golden Triangel på Charleston och Stalkers på Don Hills i West Village - X Rated Panty Party fyller 5 år!!! I morrn fyller Smashed Blocked! 6 år på Beauty Bar.

puh, blir slut bara jag skriver om det. glad första maj då.

2008-04-29T19:07:00.001-07:00

Flängt som en idiot idag. Först diverse bankärenden och skit. Sen iväg till Norton vilket fan inte är för lätt. Att ta sig från Bushwick till Prospect Heights är lika med en mardröm. Påminde mig om att jag behöver skaffa en cykel fort som fan för det är inte långt. Bara det att det inte går några tåg (förutom mongo-linjen G) inom Brooklyn och i bussväg blir det lätt ett par byten.

Sorterade all bråte som ligger runt om i Norton lyan. Med andra ord, överblivna singlar från skivmässan i Allentown. Jag organiserade flitigt men i stora drag: 50's-Related, 60's (för tillfället garage, intrumentalt och pop, orginal och repros, Amerikanskt och Europa tillsammans), R'n'B-Related, Modern (70 och framåt), Norton & A-Bones och en låda med enbart Cameo-Parkway/Tamla-Motown grejer. Samt en Misc. låda med konstiga saker de flesta säkert aldrig lär se. Allt som såg skitgamalt, värdefullt och/eller signerat ut la jag åt sidan.

Vad ville jag säga med det här då...? JO! Anade odåd (som vanligt) när jag började mitt skift nere på klubben ikväll, men blev glatt överaskad. Första akten för kvällen var en ung tjej med tillhörande band. Hon heter Sami Akbari och låter lite som Hello Saferide. Och det var ju trevligt som fan. Dessutom hade klubben vett nog att anställa bra DJ's ikväll. Mycket north west grease.

Själv tänkte jag lyssna igenom de 20 tal singlar jag fick med mig. Sånt mina kära chefer inte behöver. Jag erbjöd mig att avlasta dom. Det var och är ett sant nöje och tog knappast emot det minsta. Skönt att livet leker igen.

För övrigt hade dom köpt med sig snorbra garage och r'n'r från Mexico då A-Bones var där och lirade för någon månad sedan. Ser redan fram emot morgondagen.

Bra jävla lördag....

2008-04-28T19:10:00.000-07:00

Jumpy lovar 50's grease och frat rock. Kan bli precis hur bra som helst. Att allt blir till guldklimpar så fort Phast Phreddie närvarar behövs väl knappast nämnas. Sen att det bjuds till med bra jävla liveband också, det ju enbart grymt. Skål på er.

Milk'n'Cookies

2008-04-27T19:36:00.000-07:00

För drygt två år sedan jobbade jag som importansvarig på Virgin Mega Store, Union Square affären. Det jobbar sjukt många människor i den affären, trots att den är som lillebror till Time Square mega affären. Hursomhelst var de flesta i personalen ghettokids med försmak för hiphop och r'n'b (den moderna varianten). En av mina närmsta vänner på jobbet var Justin Strauss. Justin är en rå-tanig gubbe som jobbar bakom disken i dance/techno avdelningen. Varför vette fan för på 70 talet sjöng han i ett av New Yorks bästa popband: Milk'n'Cookies.

De släppte en skiva och allt det där men ni vet hur det är. Blir uppskrivna i NME. Åker till England. Kommer hem, lirar med Ramones på CB's. Inget händer. Bandet splittras, får barn och börjar jobba som frilansande producenter eller DJ's.

Detta tills någon yngre eldsjäl får lite pengar över och bestämmer sig för att återutge bandets grejer. Milk'n'Cookies eldsjäl heter William. William startade Radio Heartbeat för ett par år sedan. De ger ut skivor och anordnar en 3 dagars(!) powerpop festival på Southpaw varje år. Förra året headlinade Milk'n'Cookies på söndagen. Det var första gången de spelade sedan se slutade spela för typ 25 år sedan eller nått. Justin var snornervös, hans barn och ex-fruar var där samt alla gamla Woodmere polare. Bandet bildades just där, Long Island, 73 och avverkade sin fair share av skoldanser. De var i vilket fall som helst skitbra, och det verkar som giget gav mersmak.

Milk'n'Cookies spelar Southpaw i Park Slope, Brooklyn 23:e maj och Maxwell's i Hoboken, NJ kvällen efter.

www.myspace.com/milkncookies1234

vårhälsning

2008-04-27T19:23:00.000-07:00

Det var eksem-framkallande stoner-hård-rock nere på klubben igår. Klubben jag jobbar på som byter namn varenda jävla månad för att fly snuten... Gamla Sineék, Midway, Rehab och nu (officiellt från och med 12:e juni) Pillbox.

Hursomhelst, sju jävla stonerrock band. Fan tur att jag fann the man of my dreams i det sista bandet annars hade jag nog hoppat från bron.

Med andra ord kom vår och vår-romans till NYC i år med.

Inte för att det är särskilt relevant till den här blogen men han påminer grymt mycket om Dahlén från Borås. Efter frukost och margaritas på Benny's idag drog jag med honom till Generation Records för testet. I och med att hans band inte är min grej in a million years. Han köpte King Khan & BBQ och får därmed mer än godkänt. Glad vår på er.

Ghetto Ways

2008-04-26T20:30:00.000-07:00

Ghetto Ways har börjat spela i stan igen! Efter ett förjävla onödigt uppehåll. De spelade på Rock Star Bar i Williamsburg med Live Ones och Another Saturday Night för typ två veckor sedan. Detta missade jag helt men de har de facto börjat spela ute igen. Grymt som fan.

Såg faktiskt Ghetto Ways i Sverige en gång. En tilldrucken torsdag, drygt två år sedan, med Martin och Pierre på Henriksberg i götet. Det var Denimzine som höll hov. Klart det var.

www.myspace.com/ghettoways

Norton update

2008-04-26T19:39:00.000-07:00

Jo, jag jobbar ju on and off på Norton Records. Världens bästa skivbolag de senaste sådär 20 åren. Samt säkerligen världens bästa människor. Jag har blivit inkallad på Norton Mayhem (citat Miriam rakt av) - uppdrag. Kan inte lämna ut detaljer ännu men:

1) Det är grymt - och jag har inte ens börjat fnula på det. Planeringsmöte i veckan. Pepp som fan.

2) Jag visste väl någonstans i bakhuvet att min enorma förkärlek till Charlie Feathers skulle löna sig.

stay tuned!

www.nortonrecords.com

åtta NYC band...

2008-04-25T20:28:00.000-07:00

L Magazine listade i senaste numret åtta NYC band man bara måste lyssna på. Ok, so, jag har inte hört - eller hört talas- om ett endaste band de listar. Taget på tidningens Village Voice aktiga approach (sugig hipp indie) samt beskrivningarna tror jag dock inte att jag behöver ägna en sekund åt deras hipster band.

Här kommer den riktiga listan...

The Rats
bästa bandet i New York sen Ramones? Kanske men förmodligen inte. Spelar roll när bandet är så bra och kompromisslösa som The Rats faktiskt är.

Puddin' Tang
Nytt från The Witnesses sprungna Oakley. Grymt rockigt men sött på samma gång. Funkar för mig. När kommer plattan?

Ex-Humans
Josh från Beat Beat Beat och Carbonas flyttade från Atlanta och dom banden för att starta denna grymma trio med Todd, gamla Star Spangles basisten och Jesse från Jock. De kör Sick on You med The Boys ibland och deras egna låtar låter väl ungifär som den låten.

Big Fun
Men åh det är ju så bra. Gamla Weekenders. Visst, vi gillar Baby Shakes, men Big Fun är den bästa sockersöta tjej-powerpopen som kommit från de här smutsiga krokarna på länge.

Des Roar
New Yorks svar på Reigning Sound?

Electric Shadows
Folk i stan säger att de är tröttna på Shadows. Att allt låter likt. Jag säger to hell with it för konceptet funkar varje gång. Vadå, Chucken eller? Fuck it och let it be. Electric Shadows rockar bra i vilket jävla fall som helst.

Clean Teens
Frontmannen Charles är lite av en svin. Andra gitarristen Dave likaså. Men bandet är fortfarande grymma. Så det här kommer verkligen från hjärtat för jag ville helst inte ha med dom på den här listan... Jacksonville grabbar plus Alessandra från Shop Fonts. Grym jävla garage.

Live Fast Die
Håller fortfarande helt otroligt bra. Borde väl ni veta, det var trots allt inte länge sen de spela runt om Svenska hem.

Dessutom berättade frontmannen Ethan att han och hans tjej (Erin från Big Fun) håller på att starta ett band bara dom två. Låter sjukt lovande...

folk omkring scenen # 2

2008-04-23T17:40:00.000-07:00

Frank Wood. Nästan alla i New York vet vem Frank Wood. Hell, nästan alla i hela USA vet vem gubben är. Han är ökändhet personifierad. Gubben är givetvis helt out of control galen. Men liksom Tim Warren och några andra dönickar är han galen men seriös med det han gör och faktiskt ruggigt bra på det. Wood har kört sitt Frank Wood Promotions i 30 år nu. Han bokar och promotar band. När han har ont om deg gör han diverse mindre filmroller, åker som turnéledare eller jobbar dörren på några av de klubbar han arrar gig på. Kollar leg och så. Något han gör för mig när jag kör min Pub-klubb på Otto's Shrunken Head. Men han är inte dum, Frank Wood. Han får gubbar som Richard Lloyd att spela gratis varje söndag i två månader tillsammans med en massa punkkids. Han får kliva in och "styra upp saker" med New York Dolls samt vara ute och slarva hela nätterna med alla nya hippa rock'n'roll kids. Han berättade för mig i måndags att han aldrig blir wasted. Han kan ha menat full men rimligtvis även något annat. 52 år gammal men ser mer ut som 62. Gubben håller aldrig käft men man får ta honom för den han är. Räkna med att höra historien, den om Sylvain Sylvain, en sisådär två hundra ggr kvarten. I 180 graders hastighet. För övrigt har han ett helt merch-set åt sig själv. Frank Wood är mannen som gjorde bokaren till stjärnan i gamet. "Woodie-Hoddies", t-shirts, tygmärken och tygpåsar finns att konsumera om man önskar att gå på stan med Frank Woods nuna och namn synligt.

Men han är sjysst och gör ett bra jobb. Så tja, ta gubben för den han är. I vilket fall som helst lär ni stöta på honom om ni är i stan. Och heaven knows att ni kommer känna igen honom. Han ser precis ut som karikatyren ovan.

www.mrfwood.com
www.myspace.com/mrfwood

Go Johnny Volume!!!

2008-04-23T17:31:00.000-07:00

Det här är dagens sanning I swear to god scouts honor. Jag hade en underlig känsla när jag vaknade upp i morses. Jag mådde inte bara sjukt bra men jag kände mig grymt motiverad, lättad och hoppfull. Som om saker och ting bara fallit på plats.

Åsså vart det Johnny Thunders dödsdag. Idag fast 1991 i New Orleans. Rest in peace Johnny Boy då man slänger på L.A.M.F en gång till efter So Alone.

folk omkring scenen

2008-04-19T18:35:00.000-07:00

Den här sektionen handlar inte om simpla hang-arounds. No sir-ee, det här är viktiga attribut. För precis som pizzan kräver sin ost behöver en "scen" också sin topping. Det handlar om bokarna, DJ's, zine-folket, go-go dansarna, dr. feelgoods, skivbolags moguler, t-shirt tillverkare liksom pins och tygmärken, radio, gamla gardet, it nördarna, layout-snillen, allmänt PR folk, managers m.m m.m.

Först ut är Anna Copa Cabanna.

Anna är våran favorit Aussie hur lätt som helst. Konstant go-go dansare på Josh Styles 60's fest Smashed Blocked!. Fredagar på Motor City och spontana inhopp här och där. Oftast med på ett hörn då DJ Lady Starlight är inblandad. Möjligen olämpad för "folk-omkring-scenen" rubriken då hon även gör musik. Jag ser hellre Anna Copa Cabanna som en konceptuell performance mer än en artist eller än mindre - ett band. Varje år i april och i bland också på höstkanten inträffar The Anna Copa Cabanna Show på Bowery Poetry Club. Det är som en kabaré fast jävligt bra. Bara hon är otroligt rolig i den naiva-australienska-klant-rollen hon skapat. Hennes musik hon spelar ihop med en dragspelande gubbe samt hon själv på xylofon. Texterna om vardagligt New York liv. I showen medverkar en rad gäster. Första gången jag såg henne lirade Tommy Ramone och hans fruga med deras bluegrass band. Med sig vid hennes sida finns alltid hennes mycket lojala dansare liksom sidekicks: Breedlove, Mr. Miss America, Honey Lingus och Tosha Marquee. Anna Copa Cabanna myntade uttrycket "pizza-o-clock" vilket hennes punkband Anna and the MG5 praktiskt nog har en låt om. Tror fan att klockan slår pizza-o-clock as we speak, så jag stänger la ner. Men tja, lyssna på myspacen vettja.

Time Square, Mr. New York, Canada är redan folkhems favoriter i staden liksom Please Don't - protestsång berörande OS och att vi inte vill ha OS i New York City. Stackaren var i Sydney när OS höll hov - och rekommenderar knappast ens stad att hålla i tillställningen.

Som jag nämnde ovan har Australienskan grymma sidekicks. Breedlove har varit vid hennes sida i en evighet. Hitta ett klipp på när kärleks-budskapet själv kör guldnumret Date With Myself från förra årets julshow. Inte lika stark som låten han körde under April 2007 upplagan av showen - låten om att rymma med den minderåriga... men ändå småkul. Enjoy!

Band som flyttar

2008-04-17T19:23:00.000-07:00

Många band flyttar till New York City för att bli störst i världen. Några band flyttar härifrån.Baby Shakes flyttade exempelvis till Atlanta förra året. Red Limo huserar numera i Charlotte, North Carolina. Nu blir vi tråkigt nog också av med The Trakes. Basisten Johnny Obvious bekräftade deras Pennsylvannia flytt över en fika härom dagen.

Egentligen kan man säga att The Trakes flyttade från New York redan två år sedan. Liksom Bamboo Kids flydde de från hyres-höjnings-hysterin i New York till Jersey City i New Jersey - där ingen vill bo. Vill ingen bo där = rimliga hyror = man behöver inte jobba arslet av sig. Å andra sidan envisas Jersey-bor att hinta att de fortfarande bor i New York. Detta med att fortfarande spela gig här var och varannan helg. Enbart hänga på barer och dess invånare på den här sidan sundet. Om det är så de vill ha det - fine. The Trakes flyttar nu i helgen till Lancaster, Pennsylvania. Det är inga konstigheter med motiven. Det handlar om pengar. Alla vet väl att band sällan har mycket pengar att disponera. The Trakes vill turnera, året om. Det är knappast möjligt om man måste betala New York hyror. Med dagens jättepraktiska DIY verktyg Myspace och möjligheten att pressa egna singlar att sälja ute på vägarna är idén förmodligen genialisk. De lär ju ha lättare att nå ut nu som P.A bor än förut. Min enda konflikt med flytt-till-den-mindre-staden-draget är inspirations-triggern. New York är en otroligt galen stad som föder otroligt galna människor och idéer. Dessa galna människor är för det mesta grymt originella, intressanta, talangfulla and so on. Jag VET å andra sidan av egen erfarenhet att galenskapen från turnén kan bidra till att man blir taggad. Men samtidigt blir man less. Bor man då i en svampstad där den intellektuella nivån är på bottennivå och nöjesutbudet ryms i en burk pabst blue ribbon - kanske man också blir less på varandra. Å andra sidan har ju utråkade ensamvargar malplacerade i en hopplös stad visat på musikaliska stordåd förut.

Tre Amerikanska stader jag kanske skulle vilja bo:

Portland, Oregon
Denna nordvästra stad har alltid varit sprudlande rent konst&musik mässigt. The Kingsmen men kanske framförallt världens två bästa band The Wipers och Dead Moon kommer ju för fan från Portland. Å andra sidan kommer min kompis Jimmy från Portland och enligt honom är staden lika med döden

San Francisco, California
Mer av en litterär och romantisk dragning. Gary Snyder, Kerouac, vattnet, bron och solen. Hippie-musiken kan jag vara utan men hippe-vibes kan vara nyttigt i måttliga mängder. Kunde Flamin' Groovies bli verklighet i Frisco, kan staden vara värd att se över.

Atlanta, Georgia
Atlanta är just nu det här landets ledande rock'n'roll stad. Black Lips, Carbonas, Gentlemen Jesse m.fl. James T. Shaw, även kallad Mighty Hannibal är även han sprungen ur Atlanta. Men vill man bo i Atlanta? Staden håller nästan lika hög kriminallitet som Detroit och New Orleans. Min vän Josh flyttade nyss från Atlanta till New York. I Atlanta spelade han först med Beat Beat Beat! och sedan med Carbonas. Väl i New York startade han upp Ex-Humans med Todd (gamla Star Spangles basisten). Ex-Humans spöar skiten ur hans tidiga band any given day.

stil-ikons plagiat

2008-04-16T20:39:00.000-07:00

I och med att jag jobbar på Rock Klubb, ser jag band varje kväll. Club Rehab (gamla Midway) på Ave B. 30 band i veckan - give and take. 98 % faller mig inte i smaken. The Antlers från Brooklyn har spelat varje onsdag i en månad. Bra när de låter Sonic Youth aktiga - inte bra när en av hipstersnubbarna spelar trumpet istället för gitarr. urgh.

Ikväll hade de dock med sig tre relativt intressanta men huvudsakligen ruskigt ojämna band, som support. Victor Victor Band från Phillie lät väl som ett sämre Jack White projekt. Younger Sister Band lät lovande till en början. Americana/Bluegrass stuk, lite Pete Seeger Sessions mysigt och safe. Lite för safe för min del. Vet inte alls hur jag ska beskriva Ghost Font. Gratis nöjesguiden L Magazine skrev: Ghost Font borrow a bit from the college bands of yesteryear. Jag tycker nog att de är bättre än så. Bitvis. Tyvärr spricker deras set någonstans runt mitten. Som alla andra.

Verkar ruggigt svårt för band idag att hålla hela vägen. De försöker väga upp det med snygga skor och tajta jeans. Trist att min kull kom att bli talanglösa stilikoner. Förr vart de talangfulla och stilikonernas orginal.

Btw. det sista bandet för kvällen var Vendetta Valentine. Någon bör verkligen göra något åt Spin Magazine musiken som förgiftar våra godhjärtade/renodlade sinnen. Just nu vill jag bara skjuta någon. Bandet lät väl som ett äktenskap mellan Kent och Fall Out Boy med The Killers som radhus-granne. Inte bra.

2008-04-16T20:07:00.001-07:00

2008-04-16T20:02:00.001-07:00

frågeställning

2008-04-16T18:37:00.000-07:00

Stackars New York City. Det är inte lätt att leva upp till musikhistorien den här staden vilar på. New York vill, som alla andra stora metropoler vara först med det nya, slänga ut det gamla men samtidigt behålla ytan av det som folk gillar med staden.

Till exempel: CB's. 'Nuff said om detta egentligen, och vad CB's hade utvecklats till mot slutet gör det sig nog bättre att stället stängde ner. Men inte ska JC rockare från Europa behöva ta foton på en igenbommad dörr. Därav CBGB Store på St Mark's Place. Jag har aldrig varit inne i souvenier-butiken men jag har gått förbi många gånger - jag gör mitt bästa att ta omvägar runt St Marks mellan 2:a och 3:e men ibland går man till Rockit Scientist eller Trash och ja, då lär man passera CB's affären. Kort sagt, gå inte dit.

En annan sak jag funderat på är skivaffär utbytet New York - Tyskland i mellan. Crypt Records och Wowsville är båda lokaliserade på tysk mark. Tim flyttade förvisso tillbaks hit och öppnade upp en Crypt affär i Bushwick, Brooklyn (knappt 20 min promenad från kvarten - praktiskt för både mig och Tim). Tyskland har fortfarande sin Crypt kvar, nu vid sidan av grymma Wowsville som förr låg på.... just det, St Marks Place. 1-0 till Tyskland. Förövrigt är Berlin en stad old school New York somantiker ofta drömmer om. Berlin ska uppenbarligen vara mer New York än vad New York idag är.

Vilka slutsatser kan vi då dra från det här? Tja, jag vette fan - men jag hoppades få reda på det och skriva om mina resultat i den här blogen. So, stay tuned.